INGEMAR UNGES BLOGG

Forwardtavlorna är många många fler

2010-06-14T00:52:00.001-07:00

Nu larmar journalisterna och hånar den engelske målvakten som inte fick grepp på bollen, den rullade in i mål och berövade England segern. Han ska avgå och kastas ut och gud vet vad.
Hur oproffsigt är icke detta!
Om en anfallsspelare står framför öppet mål och dundrar bollen över ribban är det mycket sällan som kommentatornerna pratar om tavlor och tabbar och undrar om han ska bli hängd när han kommer hem.
Om anfallarna hade skött sig under matchen och inte hela tiden slarvat bort fantastiska tillfällen så hade England lett med femton-noll och den där målvaktstabben skulle ingen ens ha lagt märke till.
Samma sak med Nigeria.
Där stod målvakten för en svit räddningar ingen berömde honom för och dessutom var det mål han släppte in faktiskt en forwardtabbe av värsta slag. En av anfallsspelarna stod helt passiv och tittade på när motståndarna laddade upp - i själva verket hade han lätt kunnat avvärja hela anfallet och därmed målet. Men inga tidningar rasar och skriker för det, fast det finns väl så stor anledning.
Målvaktstabbar märks tydligare och noteras därför. Men forward- och försvarstabbarna är femtio gånger fler i varje match men ger inte upphov till några kommentarer från kommentatorerna.
Apropå kommentatorer så måste väl Sverige ha de sämsta i världen. analytikerna i studio tycker jag ofta har bra synpunkter men gubbarna i rutan under match - kan ingen säga åt dem att det luktar illa med en kommentator som håller på ett av lagen? Det är publikens sak, gubbsen vid mikrofonerna ska enbart komma med upplysningar som pubiken behöver känna till.
Men det pladdras....

Bort med cykelbanorna!

2010-05-24T00:04:00.000-07:00

Svenska Dagbladet har inlett en snyftkampanj om cyklisterna i Stockholm. Vi fotgängare har rätt svårt att förstå den. Jag tror att man inte någonsin kan göra om staden så att tre kategorier i trafiken får egna revir att vara på. Tvärtom så tror jag att kategorierna ska vara två och inte tre, alltså 1. fotgängare och 2. fordon.
Till fordon räknas spårvagnar, bussar, lastbilar, personbilar och motorcyklar och trampcyklar. Till fotgängarna räknas alla som går eller som sitter i rullstol eller drar sig fram med rullator.
Att som valfläskspolitikerna försöka göra om ett i stort sett medeltida gatunät till tre-kategori-trafik kommer aldrig att lyckas. Redan nu är det problem: busspassagerare får stiga av mitt cykelbanorna för att där bli ihjälkörda av blankbrallor som tror att de cyklar på en övergiven landsväg i strax söder om Kalix. Eller som vid Slussen: fotgängare som väntar på grön gubbe står på en smal remsa med bilar framför sig och susande blankbrallor bakom.
En av pråmkrogarna i närheten har till och med en skylt som varnar sina gäster för... ja inte bilarna utan cyklisterna. Det är nämligen nedförsbacke där och cyklister tycks tro att nedförsbackar är Guds gåva till cyklisterna och der vore otacksamt att inte utnyttja den, dvs åka fort som fan.
I fem år gick jag varje dag med min pojke till och från skolan, inte för att skydda honom från bilar utan från cyklister. Bilarna hade jag nog kunna lära honom att se upp med, men cyklister som kommer överallt ifrån, kör mot rött, dyker upp både bakom och framför och lägger beslag på trottoarer... deras beteende kan man inte kunna lära en sjuåring att förstå och förutse.
Nej bort med alla cykelbanor.
Sänk hastigheten inom tullarna till 30 km i timmen och lär bilister och cyklister att samsas på gatorna så kan fotgängarna få hålla till på trottoarerna där de hör hemma. En trottoar ska vara trygg. Det är den inte i dag.
Ordning i trafiken, tack. Alla som har skyldighet att stanna för rött ljus bör samsas på samma plats, dvs gatorna.

Den nya offentlighetsprincipen

2010-04-21T00:51:00.000-07:00

Vad är det som driver folk, huvudsakligen damer, att "gå ut" med sina kärleksaffärer och berätta för hela den tidningsläsande världen att de haft sex med den eller den? Är det någon ny sorts offentlighetsprincip?
Senast i dag står det i kvällstidningarna att en norsk dam vid namn Tora Uppström Berg, 21 år, för en norsk skvallertidning berättat att hon haft ihop det en natt med Jonas Bergström, som är förlovad med prinsessan Madeleine.
Om den nu fortfarande gäller, den där förlovningen.
Vad är det som förmår Tora att "träda fram" med denna högst privata information? Om hon, som hon säger, tycker att prinsessan Madeleine har rätt att få höra sanningen, varför berättar hon då inte det för Madeleine - varför berätta det för hela världen?
Finnns det inga telefoner eller postverk i Norge?
Hoppas Tora på ett eget pratprogram i TV?
Och all de här brudarna som Tiger Woods satte på - varför berättar de om saken och visar upp sex-sms som de fått av golfaren? Av vilken anledning betraktar de inte dessa sms som privata? Vad ska vinnas på att visa upp dem? De kanske har filmat möten också och nu förbereder en offentlig visning av filmerna.
Kan kanske dra in en hacka.
Eller är det nån sorts feminism? Man ligger först ned någon som man inte borde ligga med och sedan berättar man för hela världen för att visa vilken skurk karln är.
Sånt man smög med förr smyger man icke längre med.

Dags för drabbad I och drabbad II och...

2010-04-18T23:43:00.000-07:00

Vi måste rangordna drabbandet. Vi måste införa ett Drabbad I och ett Drabbad II och kanske ytterligare något. Det måste antydas en skillnad. Man kan inte ha samma ord för allt.
Tag en man på Haiti. Han är drabbad av jordbävningen. Han blev av med ena benet, sin familj och två kusiner och sitt jobb och sitt hus. Han bor i tält. Han har ingen aning om hur han ska klara sig.
Sen har vi en svensk som drabbats av flygstoppet.
Svensken sitter vid poolside i Larnaca med en gin&tonic i näven och berättar att han inte har en aning om när han kan komma hem.
Två drabbningar som liksom inte har samma klang.
Vi måste införa en rangordning.

Några barnbidrag till Haiti

2010-04-01T02:21:00.000-07:00

Jag ser i TV att värdens nationer ska ge hela 40 miljarder kronor till Haiti, som totalförstörts av jordbävningen som dessutom krävde hundratusentals döda.
Det ser generöst ut.
Men faktum är att 40 miljarder kronor är mindre än två års barnbidrag i lilla Sverige. Ser man bidraget så är det kanske inte så mycket.
Vad kostar det att bygga upp ett helt land?

Mälarens hattifnattar ger sig av

2010-03-30T06:53:00.000-07:00

Nu har tiden kommit för havets flyttåglar. Utan vingar. Utan fötter. Utan huvud. Ja utan det mesta, bortsett från kall kropp.
Isflaken.
Nu är den tid då isflaken plötsligt ger sig ut på vandring, bort mot havet, bort, bort, från Mälarens trygga vikar, förbi Grand Hotel, KAK och Nationalmuseum för att försvinna åt Nacka och Östersjön.
Man kan stå intill broräcket och se dem vandra iväg. Först samlas alla utanför Stadshuset där de ligger och kluckar, småpratar om hur det ska bli, hur spännande det är, om de ska få en mås som tjuvåker på sig eller... ja, hur det ska bli. Om de ska fastna under Vasabron eller åka raka spåret förbi Milles Solosångaren.
Han heter egentligen Solsångaren eftersom han sjunger mot solen men han står i stort sett alltid ensam, ingen människa trivs där hos honom, fast det borde vara en så fin plats i Stockholm med forsar och fika och broar och fina hus och Slottet och Operan och medeltidsmuseet... men nej. Solsångaren har blivit Solosångaren och ingen tycks kunna göra något åt saken.
Dessutom saknar han ackomanjemang.
Nå. Isen. Flaken bufflar sig fram mot Centralbron och fastnar i pelare och i varandra och ligger still och surar men så plötsligt gungar de till och far iväg, ystert hoppande om de är små, tungt majestätiskt obevekligt om de är stora.
De som har tur får änder och måsar eller till och med kråkor på sig.
- Vi tar det här flaket, vi som ska till Grand Hotel, säger de och slår sig ner.
Lata fåglar av ädlaste bird.
Haha.
Jag kan se Riddarfjärden från mitt sovrumsfönster. På kvällen är Riddarfjärden tom. Intet ett enda flak så långt öga når. Men sen! När man vaknar! Under natten har sjutton tusen flak smugit upp och lagt sig nere vid bygget tätt intill Södermalm. Där stoppas de. Där ligger de i liksom fel hörn.
Sen äter man frukost.
Sen tittar man ut. Och vad får man se? Hela gänget har dragit sig långsamt långsamt uppåt Stadshuset till. Där finns porten till Östersjön. De smyger så fint uppåt norr dessa fiffiga flak och lägger sig tillrätta.Man märker ingen rörelse, men den finns där.
Sådär håller de på under dagen och vid rätt position drar de iväg.
Så är det åter tomt på hela Riddarfjärden på kvällen och när man vaknar: fullt igen. Var kommer de ifrån, hur många flak har Mälaren? Jag känner mig som en amerikansk indian som undrar om strömmen av vita inte ska ta slut någongång.
Hur många är de? Båt efter båt.
Hur många vikar har Mälaren som ligger och tjuvhåller på isflak?
Eller är det nån speciell ordning? Jaha, Storvikens flak, ge er iväg! Seså. Er tur...
Så glider de iväg, de outgrundliga hattifnattarna, som tysta guppar förbi, vinterns eftertrupper. Och jag står på bron och tittar på dem och tycker att jag känner igen en och annan från förra året.
Men jag kan ju ta miste.

SMHI - där har man koll på kvicksilvret

2010-02-23T06:05:00.000-08:00

Vad tar det åt folk?
Tål de verkligen hur mycket som helst? I tidningen Vi undrar jag i det aktuella numret varför man blitt sväljer den egendomliga förklaringen "Snö" när det gäller byggnader med instörtade tak - svinstall, tennishallar och ridhus.
Särskilt det senare borde väl föranleda någon att leverera stämning och dra en byggare inför domstol. Det skulle i alla fall jag göra om jag hade ett barn som red omkring i ett hus vars tak plötsligt brakar in beroende på att det snöat ett par dagar.
Någon har byggt ett undermåligt hus och någon har därmed riskerat livet på såväl ungdomar som hästar. Och ridledare.
Men den tanken har tydligen inte föresvävat någon. Ojoj, då, var det så mycket snö på taket... ja då får väl lilla Nisse rida någon annanstans...
Och TV (Rapport?) hade grävt upp en herre från Tekniska Högskolan för att fråga denne expert varför alla hus faller i bitar plötsligt.
Han trodde det var bristande kontroll.
Varför kom han inte på den rimliga slutsatsen att byggarna fuskat? Kontrollanter bygger väl inga hus, vare sig bra eller dåliga.
Vad är det som gjort oss så livrädda för att utkräva personligt ansvar av individer eller företag?
Rent mystiskt.
I övrigt vill jag bara uttrycka min beundran för det yrkeskunnande som SMHI tydligen besitter, vilket framgår av Expressens förstasida den 23 februari:

"VÅREN ÄR PÅ VÄG. SMHI: då blir det varmare."

En och annan har ju haft det på känn, men det är skönt att få det fastslaget av auktoriteten i ämnet.

Skylt före datorernas tid

2010-01-20T01:15:00.000-08:00

Häromdagen var jag på besök i ett hus på Sveavägen. Intill hissen fanns en knapp på vilken det stod HIT. Ovanför den fanns texten "Hissen kallas med denna knapp". När jag sedan steg ur hissen på fjärde våningen hittade jag en annan knapp, märkt NED.
Under den fanns en förklarande rad: "Hissen nedsändes med denna knapp".
Jag brast nästan i gråt.
Efter att långsamt ha vant mig vid dataprogammerarnas fenomenala förmåga att inte begripa hur vanligt folk tänker, datasnubbar som tvingar en att stänga av datorn genom att trycka på en knapp där det står START var dessa hisstexter en lisa, en tröst i en förvirrad värld, tydliga, övertydliga, klara, logiska, enkla, rakt fram... ack ja.

Hur bromsar karln?

2009-11-26T06:18:00.000-08:00

Det kanske var lika bra att den där Koenigsegg inte tog över Saab. Det verkar inte som om han hade kläm på bilar, så biltillverkare han är.
Han meddelade att han hade dragit åt handbromsen.
När man är ute och kör och vill avbryta färden ska man bromsa. Med fotbromsen. Sedan, när man väl står still, kan man dra åt handbromsen.
Sliter man i den i femtio knyck så blir det problem. Och oväsen.

Hit och dit och noll resultat

2009-11-24T05:29:00.001-08:00

Nere vid Hornsplan i Stockholm fanns det förr en liten gullig parkuschling där det rådde medelhavsatmosfär under de spridda träden. Den är borta. Där uppförs nu ett hus, som håller på att sega sig upp till tredje våningen och högre ska det bli.
Intill detta nya hus finns åt Hornsgatan en skylt med texten "Hornsplan. Nya lägenheter med utsikt mot park och vatten. Borätt. Exploateringskontoret."
Tänk så gulligt! En hel del av borättarna får utsikt.
Vad man inte talar om är att det nya huset totalt sabbar den utsikt som folk i huset intill hade förut. Över park och vatten.
Men det var väl mest pensionärer.
Som det är skrivet: "Stockholm ger och Stockholm tar, prisa Stockholm alla dar."

Är köttbullar julmat?

2009-11-09T00:43:00.001-08:00

Det är nåt fel på julen.
Häromdagen såg jag en annons för ett av dessa tusen julbord som man börjar flagga för redan i slutet av september. Krogarnas julbord tycks gå ut på att när det väl blir julafton är man så förbannat trött på julmat att man äter två korslagda rättikor och dricker vatten till Disneyprogrammet.
Själv försöker jag att undvika allt vad julmat heter under december så att jag kan närma mig ett julbord den 24 december utan kväljningar.
Emellertid, annonsen var vackert djupröd, roströd, snarast, och där stod att det bjöds på olika sillinläggningar, köttbullar och köksmästarens finaste julskinka.
Sill och köttbullar och skinka är tre ting som man äter året runt. Så hur kommer man på idén att locka just med dessa tre ting till ett speciellt julbord? Det är ju som att säga kom till oss och ät vårt julbord, där finns läcker kokt potatis, tallrikar och glas, gurka och prickig korv.
Vad är det för jul med det? Eller är det själva uppdukningen som man avser? Att köttbullarna ligge rpå ett fat med tomte-dekorationer?
Finns det överhuvudtaget några rätter som är genuint juliga och som inte förekommer andra tider på året? Ja, kanske lutfisk. Äter man sällan i juni. (Jag äter det aldrig). Dopp i grytan. Ål? (Utrotad).
Revbensspjäll? Rödkål? Prinskorv?
Jag tycker det verkar som om vårt julbord är ganska torftigt och bortsett från lutfisken så finns det just ingenting som är vikt enbart för julen.
Uppfinn nya rätter som blir ny svensk jultradition och som man absolut inte kan tänka sig att äta någon annan dag är julafton, juldagen och annandagen. Det kan väl vara en uppgift för Christer Lingström nu när han ska stänga sin tvåstjärniga krog Edbacka.
Semlorna har redan fuskats bort genom att svämma över konditorierna i en månad kring den egentliga dagen. Och kräftorna har tappat klorna.

Vad var det för särskilt med bilden?

2009-10-26T01:22:00.000-07:00

Häromdagen fick jag syn på ett fotografi från beredskapens dagar, jag skulle tro att det var från 1942. Hur som helst visar det ett antal inkallade gossar med bar överkropp, uppställda för gruppfoto. Det är knappt trettio stycken, killar som fösts ihop på samma ställe, grabbar från alla möjliga orter i Sverige. Tjugo till trettio år.
De flinar upp sig inför fotografen.
Inget märkvärdigt med den bilden. Inga kända personer, ingen spektakulär situation, helt vardaglig. Ändå märker man att det är nåt. Det tar en stund men till slut kommer man på: inte en enda av pojkarna är överviktig. Ingen har ens en antydan till mage eller överhäng i midjetrakten. Det skulle kunna vara traktens fotbollslag med reserver men det är det inte. Och som sagt, inte en enda har skuggan av övervikt.
Jag vill minnas att en dietdoktor gjorde en liknande iakttagelse angående regalskeppet Vasa. På en bild från mitten av femtiotalet ser man dykchefen Fälting och hans mannar stående på det som sticker upp över ytan av det just upplockade skeppet.
Läkaren granskade bilden och sa att ingen av gubbarna vägde mer än 70 kilo.
Frågan är om medelvikten skulle ha varit densamma om man tog en liknande bild i dag. Troligen inte.
Sen såg jag ett program som hette Varför är smala inte feta eller nåt liknande. Man hade valt ut en handfull spinkiga britter i trettioårsåldern och och satte dem på en diet av om det nu var 6500 kalaorier per dag i stället för de 3000 de vanligtvis klämde i sig.
Somliga hade svårt att få in sig de där extra tre tusen.
Alltnog, samtliga gick upp i vikt, somliga dock väldigt lite. Ingen särskilt mycket. En hade förmågan att öka sin förbränning när kalori-intaget steg, en annan omvandlade den extra energin till muskler (!) i stället för att fylla på fettdepåerna.
Samtliga återtog sin gamla vikt så fort experimentet avslutats.
Det verkade som om deras kroppar hade hittat en vikt den gillade och gjorde allt för att behålla. Dessvärre kan detta gälla även överviktiga. Om en överviktig lyckas kämpa ner sin vikt börjar kroppen streta för att återta den.
- Starkt överviktiga som lyckats gå ner till normalvikt får nog finna sig i att ständigt känna sig hungriga om de vill behålla vikten, trodde en av experimentets ledare.
Trist, va?
Alla kan gå ner. En synnerligen stor man hade levt på vitaminer och vatten i över ett år och naturligtvis tappat halva sig själv på vägen, tömt depåerna. Men att sedan hålla denna vikt...
Filmen visade att det här med övervikt och fetma är en rätt komplex historia.
Den enkla grundregeln håller visserligen fortfarande: får man i sig mer än vad man gör av med går man upp och tvärtom. Men sen blir det bra komplext med gener och fettdepåer och individuella egenskaper och psyke...
Lätt är det inte.

Just nu: spektakulärt!

2009-10-02T02:23:00.000-07:00

Ett nytt stående epitet har dykt upp i radio och TV: det spektakulära helikopter-rånet...
Det verkar omöjligt för reportrar att nämna rånet i Västberga utan att säg "det spektakulära..."
Vi som är gamla nog att minnas Vietnamkriget erinrar oss ett annat sådant märkvärdigt epitet, nämligen "den forna kejsarstaden Hue". Den arma staden kunde aldrig få heta enbart Hue eller staden Hue, nä, "den forna kejsarstaden Hue" skulle det tydligen vara.
Ingen kom på idén att säga "den forna kejsarstaden Paris" av någon anledning. Vad Hue hade gjort för ont fick man aldrig klart för sig.
På den tiden jag arbetade på skämt-och glamsidan Namn och nytt i DN satte jag och min polare Åkermark upp ett antal sådana fasta epitet. Dåvarande chefen för Skansen fick epitetet "den alltid rättstavade..."
Han hette nämligen Nils Erik Baehrendtz, ett namn så svårstavat att ingen vågade annat än att slå upp karl i Vem är det? och ta reda på hur detta krångliga namn skulle stavas.
En kille som hjälpte oss med diverse material ang Strindberg förekom i massor av sammanhang och fick därför heta den allerstädes närvarande Torsten Måtte Schmidt...
Dylika epitet finns i den klassiska litteraturen, hos Homeros, till exempel, "den rosenfingrade Eos..." morgonens gudinna.
Nu är det som sagt "det spektakulära" som gäller.

Göteborgs ses bäst från Sundsvall

2009-09-30T05:39:00.000-07:00

Varje år jag är nere och jobbar i vår monter på Göteborgs bokmässa känner jag mig som gubben i Paris.
Han bodde en bit från stadens centrum och gick varje dag ner och handlade lite mat, läste böcker, ordnade sina frimärken och sörplade några glas rödvin på sitt enstöriga vis.
En dag i maj när han som vanligt köpt sin baguette i affärn sa biträdet att det var väl skönt att det förfärliga kriget äntligen var slut.
- Vilket krig? sa gubben.
Det var 1945. Han hade missat hela föreställningen, ockupation, judejakt, motståndsrörelsen, britters och amerikanares intåg... rubbet.
När man står i en monter och pratar med läsare och sådana man hoppas ska bli läsare så upplever man ingenting av det som sker på mässan. Sen på kvällen slår man på TV:n på hotelrummet och upptäcker att det har varit sjutton debatter, fem prisutdelningar, boksignering av världskända författare och fan vet allt. Men ingenting av detta tränger ner till golvet där man står och försöker hitta lite luft att andas.
Så i allt väsentligt ser man mer av bokmässan om man stannar hemma och tittar på TV och lyssnar på radio och läser dagspress. Eller, rättare sagt, den bokmässa som är bokmassa, den måste man förstås uppleva själv, gå runt bland montrarna och snoka bland alla böcker, titta in hos antikvariaten, serieförlagen...
Tidningar, radio och TV bevakar den a n d r a delen av mässan, den som består av möten, debatter, seminarier och internationellt kända författare.
Mässan är icke en utan två.
Det händer tydligen aldrig att någon inom massmedia kommer på idén att titta efter vad som erbjuds på själva bokmässan, alla dessa försäljare och alla deras böcker. Dessa tio tusen titlar förblir där de är, bland de läsare som med allt fullare kassar hasar runt och tittar på böcker under tilltagande huvudvärk i de T-banefulla korridorerna mellan montrarna.
Och de som jobbar i en monter, ja de ser varken mässa 1 eller mässa 2. De bara står och står och är lika okunniga om allt som sker som gubben i Paris.

Står det still eller?

2009-09-08T07:11:00.000-07:00

i DN den 8 september står det på första sidan ett yttrande av skådespelaren Sara Klänge angående Rolf Lassgårds roll som hemmafrun Edna i "Hairspray":
- Det krävs en riktig man för att klara av att vara så mycket kvinna.
Vad i all världen betyder det?
Om jag vore fullblodsfeminist skulle jag hoppa i Strömmen. Har vi då inte kommit någonstans? På alla dessa år?
Vad menas med "en riktig man"? Skulle en kvinna inte klara av att vara "så mycket kvinna"? Måste man väga 97 kilo för att kunna spela kvinna? Om Lassgård vore en späd man med ljus röst skulle han vara oduglig i rollen?
Ja man kan fråga hur länge som helst. Frågor, frågor men finns det några svar?
Lite längre in i tidningen suckar socialdemokraten Carin Jämtlin i Stockholms stadshus:
"Vi måste bli tydliga och få ut våra frågor".
Hur vore det att försöka pytsa ut lite svar?
Frågor har medborgarna nog av.

Sköter schimpanser våra pensioner?

2009-09-02T04:45:00.001-07:00

Är det något som gör mig förbannad så är det den ideliga uppmaningen att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar.
Senast var det DN, den 2 september, som dragit en parallell till soffliggande röstare, alltså folk som inte fullgör sin demokratiska plikt utan avstår från att rösta. Bilden på Ekonomiavdelningens första sida visar ett par fötter i strumpor, utan skor, en person som ligger i en soffa, och rubriken lyder: Slöar för miljoner.
Vilket trams!
Ständigt och jämt uppmanas vi att "göra ett aktivt val" vad det nu är som skiljer ett val från ett aktivt val. Har jag aldrig fattat. Man vill att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar. Av artikeln framgår att de som har minst nytta av att placera pengar är flitigast, nämligen de äldre. Och den bakomliggande tesen är att vi kan förlora massor av pengar genom att avstå från egna placeringar. Vi får sämre pension, mindre pengar, fattig, fattig, torsk, torsk!
Vilket nys!
Efter detta larmtrumpetande i rubriker och bildtexter serverar tidningen en liten artikel som går under den fjolliga beteckningen ANALYS. Där skriver Maria Crofts i ett anfall av ärlighet följande:
"Det är ingen katastrof att strunta i pensionspengarna."
Va? Inte? undrar läsaren, som hunnit bli rejält uppskakad innan hon kommit fram till Crofts artikel. Och lite längre ner i texter står följande:
"Det är förstås inte givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För det krävs ett visst mått av intresse."
Just det. Man får inte mer pengar blott för det man placerar själv. Det gäller nämligen inte blott att "ha ett visst mått av intresse" och en massa tid, det gäller framförallt att placera RÄTT, men det talas det sällan om i såna här larmartiklar.
Det kan till och med bli så att om man placerar fel så får man mindre pension. Och då får man skylla sig själv.
Eller hur? Det är ju man själv som gjort de idiotiska valen.
Då frågar jag: sitter det enbart schimpanser i ledningen för våra pensionsfonder? För en schimpans är nog den ende jag kan tänka mig som är underlägsen mig vad gäller att placera pengar. (Fast man kan ju undra, lyckades inte den där lilla palmen som placerade pengar efter solljuset på Aranda hamna över index?)
Vad finns det för anledning för mig att tro att de som daglien sysslar med ekonomi och prognoser och pengar och börslistor skulle vara sämre än jag på att placera mina pengar?
Ingen anledning.
Varför skulle jag, som inte bryr mig ett skvatt om ekonomi och börsens upp- och nedgång, plötsligt börja att med fasansfull amatörmässighet dribbla med mina egna pensionspengar?
Ingen anledning alls.
Av vilken anledning ska jag frita pensionsförvaltarna från en del av deras ansvar?
Ingen.
Rubriken till huvudartikeln löd "Få orkar bry sig om pensionen". Det äger nog sin riktighet, och varför skulle de bry sig om pensionen på detta sätt? Att pensionsspara är en sak, tillrådligt för alla, att schackra med placeringar....
Ingen plikt.
Vilket löjeväckande krav detta är och vilken förolämpning dessa artiklar är mot folk som överlåter åt pensionsförvaltare att förvalta pensionerna medan de själva är fullt upptagna av att jobba, sköta barn, hem och vidareutbildning och bostadsrättsföreningens styrelse.
Jag har inget emot att man avsätter en del av pensionspengarna för fri placering för folk som tycker det är kul att hänga över börs- och fondlistor. Låt dem hålla på. Låt dem vinna eller förlora.
Men att försöka göra börshajar av varenda svensk och dessutom antyda att de som avstår är lata och slöa och oengagerade - det är fan i mig fräckt.
Lägg av!

Får man flunsan av TV?

2009-09-01T06:53:00.001-07:00

Den som läste Aftonbladet och Expressen den 1 september kunde bli en smula förbryllade. Aftonbladets förstasida hade rubriken "Sökte hjälp - några dagar senare hittades han död i sitt hem utanför Uppsala".
Intill rubriken fanns en bild på en akutmottagnings entré med bildtexten: "Första dödsfallet... 37-åringen insjuknade i svininfluensa, men åkte aldrig in till sjukhuset."
Vad var det då för hjälp han sökte?
Jo tydligen hade han ringt sjukvårdsupplysningen, vilket framgår av artikeln inne i tidningen. Vad denna upplysning rådde honom till vet man inte, särskilt inte Aftonbladet, men ändå skuldbeläggs upplysningen.
I samma artikeln står det dessutom att mannen följt Smittskyddsinstitutets råd att kontakta sjukvården vi telefon i stället för att åka till sjukhus.
Med andra ord, alla berörda tycks ha gjort som man ska enligt instruktion och ändå påstår Aftonbladet att "det är inte första gången sjukvårdsupplysningen hamnar i blåsväder".
Vilket blåsväder?
Vem slog igång fläkten? Kan det vara Aftonbladet?
I Expressen finns också en rubrik vars antydda orsaksammanhang förbryllar åtminstone mig:
"Såg på tv - dog i svininfluensa".
Blir man sjuk av TV så är det nog någon mental störning som inträffar, att man skulle få flunsa förefaller inte så troligt.
Det är tur för Expressen att den olycklige ägnade sig åt en sådan rubrikvänlig sysselsättning med fina förkortningar och allt (TV). "Samlade frimärken - dog i svininfluensa" hade inte varit lika lätt att få in på en enspaltare. Eller "Byggde flaskskepp".
Om Expressen inte fått reda på vad mannen sysslat med, hade rubriken då blivit "Gjorde inget särskilt - dog i svininfluensa"?
Rubriksättarna vid kvällspressen är inte lätta att förstå sig på.

Vardagsgifterna - hela listan!

2009-08-24T23:55:00.000-07:00

Svenska expertrådet för folkets hälsa, SEFH, har upprättat föjande lista över livsfarliga ämnen och livsmedel, sånt man inte bör förtära eller på annat sätt inta om man vill undvika en snar död:
Kokain
Morötter
Tobak
Potatis
Amfetamin
Sprit
Vin (ja lite är väl OK)
öl
Ris (denna inf bör särskilt spridas till Japan, Kina med fler sydostasiatiska länder)
Rödbetor
rovor
Pasta
Frukt
Socker
Rädisor
Läsk
Chips
Bröd
Skriv gärna ut denna lista och sätt upp den på kylskåpsdörren, dagisköket, skolkök, sjukhus och andra vårdinrättningar så att ni inte riskerar att av misstag och okunnighet få i er något av dessa produkter.
Tidningen Vi:s särskilda utskott för folkhälsofrågor och sund mental utveckling. VUFSMU.

Offeroffer och förövaroffer

2009-08-20T02:09:00.000-07:00

Kan ni tänka er Svenska Dagbladets Karin Thunberg rusa in i Belsen 1945 och skrika: Oh, här finns bara offer!
Knappast. De flesta skulle nog hitta en hel hoper uniformsklädda förövare också.
Men i SvD den 20 augusti utropar hon "I gryningen fanns det bara offer kvar" i sin artikel om de mordet i Stureby, där en pojke tog livet av en flicka på uppmaning av sin flickvän, hon åtalad för anstiftan.
Vad är det för vits med en sådan journalistik?
Såvitt jag kan se fanns det denna bleka gryning ett offer och en förövare och kanske en anstiftare.
Av vilken anledning ska alla göras till offer? Eller måste vi hitta på nya ord? Är du ett förövaroffer eller ett offeroffer?
Det är lika dumt som idiotin i kvällstidningarna att kalla mord för "rena avrättningen" och då och då avrättningar för "rena mordet". Ett trassel med ord som ingen har någon glädje av. Alla är vi offer för luddig jounalistik, vad det tycks.
I kommentarerna till detta mord har förekommit en mängd konstigheter, typ "en kärleksrelation som gått över styr" - annat att förglömma. Håller man på sådär bleker man ut allt till en verbal dimma, ogripbar och med noll förklaringsvärde.
Vadå "gått över styr"? Jag slog ihjäl min man ty vår relation hade gått över styr... Fortfarande måste man förklara hur man kunde ta till yxan och släppa alla normala hämningar. Gå över styr räcker inte.
Och av vilken anledning ska vi ha reportar som ska tala om för oss vad vi ska tycka, reportrar som rapporterar från en rättegångs första dag och inte ens fick vara med. Möjligen ska läsarna själva dra slutsatsen att här finns bara offer, det är väl inte reporterns uppgift.
Expresen gör ett stort nummer av att de två åtalade inte tittade på varandra (under de minuter Expressen fick vara med i rättssalen, vill säga.)
Vad betyder det? Ingenting, förstås.
"Före detta paret vägrade titta på varandra i rätten" skriver Expressen. Vägrade? Hade de blivit uppmanade och tackat nej eller vadå? Och hur vet Expressen att de inte tittade på varandra under resten av förhandlingarna?
Hur hade rubriken blivit då?
"Före detta paret tittade på varandra först efter en halvtimmes rättegång".
Sensation!
En annan rubrik från samma nummer av Expressen: "Valdagen kan sluta i blodbad". Vilken otrolig fånighet. Varför inte vänta och se? Eller varför inte testa en mer optimistisk variant: "Valdagen kan bli hur lugn som helst".
Det gäller att pladdra på om saker som man inte vet något om.

Spontan operaföreställning?

2009-08-12T00:50:00.000-07:00

Såg i tidningen att Bounce, den stora danstruppen som gjorde sådan succé på Sergels Torg där de hyllade Jackson genom att dansa till Beat it! förbereder nya framträdanden.
Vilket kommer mig att tänka på SVT:s morgonprogram där den kvinnliga programledaren tjatade om hur roligt det var att såna där spontana danser kunde uppstå.
Ändå satt hon bara två meter från en av deltagarna som berättade om hur man ringt och sms:at ihop det stora gänget och till och med övat in steg och rörelser.
Den där dansen var inte mer spontan än en ordinär operaföreställning och ändå sa programledare inte mindre än tre gånger hur kul det var med spontana aktioner.
Vad betyder spontan för henne?
Tydligen ingenting som vi andra menar med spontan.
Hur i all världen ska ungdomar kunna lära sig ett något sånär korrekt språk när de professionella språkanvändarna slarvar så där?
Som jag sagt förut - svenska språket befinner sig i samma situation som indiska statsöverhuvuden: mördarna finns i livvakten.
Ett annt yttrande som retat mig är statsminsterns egendomliga svar i TV när en reporter frågade hur han skulle ställa sig till en ansökan från hovet om mer pengar för att bekosta prinsessan Madeleines kommande bröllop.
- Finns ingen anledning att spekulera över något som ännu inte hänt, sa statsministern.
Sådär svarar politiker i allmänhet på dylika frågor, de kallar dem för "hypotetiska frågor" och såna behöver man tydligen inte besvara. Med hypotetiska frågor avses uppenbarligen frågor där man undrar vad en politiker ska göra om ditt eller datt inträffar.
Det konstiga med detta är ju att politiker gör ingenting annat än att försöka besvara hypotetiska frågor. Det är deras uppgift - att titta in i framtiden och räkna ut alternativa händelseförlopp och sedan förbereda sig för dem, förberda åtgärder i förväg. Räkna ut hur de ska göra om det inträffar och hur det ska göra om något annat inträffar.
Det är ju själva poängen.
Ack om vi kunde bli av med uttrycket hypotetiska frågor! Och om vi kunde bli av med väl förberedda spontana danser!

Sten Nordin - numera historisk

2009-06-04T06:06:00.000-07:00

Nu har det hänt! Aldrig trodde jag väl att jag skulle få uppleva något sådant... och att det skulle bli en moderat som gjorde´t!
Häromveckan framträdde herr borgarrådet Sten Nordin (M) och meddelade att man inte längre planerar att upplösa stiftelsen Barnens Dag som håller kollo på Barnens Ö.
Svenska Dagbladets reporter frågar:
- Varför?
Herr Nordin svarar:
- Det är på grund av den oro för verksamheten som uppstått bland barn, ledare och föräldrar.
Läs om det en gång till.
Detta, mina vänner, är svensk politisk historia. En politiker som fullkomligt oprovocerad meddelar att han tagit intryck av en opinion. Ja, det är dubbelt historiskt, eftersom den vanliga frasen att man "måste ta männschors oro på allvar" i regel alltid betyder att man ger fullkomligt fan i denna oro.
Annars har det varit så, genom tiderna, att ingen politiker tagit intryck av debatter, folkliga petitioner, insändare, telefon eller mejl, ingen politiker har någonsin brytt sig om någon som helst form av allmän opinionsyttring. Man får en känsla av att en politiker som påverkas av vad hans väljare tycker begår ett värre brott än tagande av mutor.
Frågan: "Är det den våldsamma kritiken som fått er att ändra er?" har alltsedan ståndsriksdagens dagar alltid besvarats med ett lätt skrockande, följt av nånting i stil med: "Nähej, verkligen inte, höhö, nej det har framkommit en del nya uppgifter..."
Skam den politiker som lägger märke till en opinion.
Nu har det i alla fall hänt. Vad man än må tycka om Sten Nordin så har han med detta rakryggade meddelande skrivit in sig i historien.
Tack för det.

Släpp matkassarna, pojkar!

2009-04-28T07:30:00.000-07:00

När den i Gamla stan skottskadade greven kommer på tal säger man i TV att hans exfru är häktad, misstänkt för anstiftan till mordfösök.
Det kan väl inte vara sant?
Finns det folk som anställer andra för att utföra ett mordförsök? Lejer man inte mördare för att mörda? Vad skulle det vara för vits med att hyra någon för ett mordförsök? Att man hyr en torped för att misshandla en annan, ja det förekommer, förstås, men till att utföra ett mordförsök? Hyr man en målare för att utföra ett målningsförsök?
Såvitt jag kan förstå var karln med puffran anställd för att mörda. Inte för att försöka. Det är väl inget att betala för. Jag har då aldrig lejt någon att försöka mörda en person.
När uppgörelsen träffades var mord i kikaren - att det sedan misslyckades är en annan sak, som inte bör ändra rubriceringen.
Naturligtvis kan man åtala folk för mordförsök. Då har man haft för avsikt att mörda men misslyckats. Men den som hyr en slaktare vill naturligtvis inte ha något försök. Alltså är hon misstänkt för anstiftan till mord.

Nu pojkar, nu är det fritt fram att förtrycka tjejer igen. Att överlämna barn, hushållsarbete , städning och matlagning till dem. Hela Sveriges lilla portvaktsgumma Linda Skugge berättade i en intervju att hon inte tycker att killar med barnvagn är särskilt sexiga.
Det är väl det vi anat!
Vill ni gossar små ha fart på sexlivet - bort med barnvagnar, blöjbyten och annat! Inte en meter med matkassarna! Inte i närheten av diskbaljan! Sånt bara hämmar ett fint och häftigt sexliv.

På en sajt som heter CredoAkademin ("Till den kristna trons försvar") läser jag följande:
"... döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det intressanta med den här versen är att namn står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett namn. Detta indikerar att de är ett."
Jag undrar vad skribenten anser att "namn" heter i pluralis? Namnar?

När tidningarna behagar skämta

2009-04-01T01:39:00.000-07:00

Vip-resenärer på T-banan med garanterad sittplats i särskilda vagnar med tågvärd - det var DN:s aprilskämt i år.
På den tiden jag själv jobbade på DN fick jag flera gånger i uppgift att kläcka aprilskämt. Ett år körde vi med träleksaker som man kunde vattna så att de växte i takt med barnen och ett annat år införde vi Friggebodar som tilläts ha två våningar, vi hade ett antal exempel på hur det kunde se ut. Ungefär som Ornässtugan på högkant. Det blev svajiga, knuttimrade härbren av Dalatyp, redskapsbod i bottenvåningen och gästloft ovanpå.
Mycket anslående.
En gång blev det ett anti-skämt. Jag påstod att ett stort antal tidningar gått samman och beslutat att det inte längre fick förekomma några aprilskämt, folk som drabbades av dem kunde bli förbannade och dessutom var det inte tidningars uppgift att vilseleda sina läsare.
Totalförbud alltså för skämt.
Till min glädje såg jag att Vestmanlands läns tidning kommit på samma idé i år och påstått att ett nytt EU-direktiv 04-01-09 förbjuder alla aprilskämt i press, radio och TV, just med motiveringen att massmedia ska hålla sig till sanningen och inte lura sina läsare. Inte ens på första april.
Det är tillräckligt med vilseledande uppgifter i tidningarna resten av året, kan man tycka, Svenska Dagbladet har en hel spalt med rättelser varje dag. När jag själv jobbade i dagspress ringde folk och klagade över felaktiga uppgifter. Vi medgav förstås misstaget men försvarade oss med att påpeka att en fullkomligt häpnadsväckande mängd sakuppgifter i dagens tidning faktiskt var korrekta.
Och det kan vi trösta oss med nu också, eftersom svenska massmedia håller en hög medelkvalitet. Vilket inte hindrar att drivkraften för de flesta som jobbar där är att hela tiden försöka göra ännu bättre ifrån sig.
Fast jag tycker att traditionen med aprilskämt ska upprätthållas. De testar fantasirikedomen hos redaktionen. Nylonstrumpan framför TV-rutan (för att skapa färg-TV) är nog ett av de bästa.

Tiden går, särskilt i Ryssland

2009-03-26T03:21:00.000-07:00

Tiden går.
Fast när man hör serbiska nationalister ta sats och börja sin framställning med slaget vid Trastfältet 1389 tror man ju att den stått still sen dess.
Men tiden går. Ibland så fort att man själv inte hinner med.
När Bengt Jangfeldt i Ryssland hållit föredrag om poeten Majakovskij kommer det inte sällan fram unga ryssar på sisådär en tjugo år och säger att det var väl kolossalt intressant att få höra lite om Majakovskij men mest intressant var nog ändå allt han berättade om... ja vad hette det nu... Sovjetunionen! Just det! Sovjetunionen... den vet vi ingenting om. Mycket intessant.
Vi andra, äldre, som fortfarande kan säga fel och klämma ur oss Sovjet när vi menar Ryssland baxnar förstås.
Alla de här mörka breda gubbarna som stod bakom balustraden på Röda Torget och såg trupper och stridsvagnar tåga förbi, högst levande för oss, har för dessa ungdomar sjunkit in i en historisk svart-vit gobeläng där de samsas med en del andra otydliga figurer som Napolon, diverse tsarer och Nelson och Julius Caesar och Hitler och Karl den store...
På andra håll räcker inte ens hundra års suddande för att utplåna gamla oförrätter.
På sätt och vis är det väl ändå rätt hoppfullt att sjuttio års sovjetstyre så till den grad kan utraderas i huvudet på unga människor, även om man hade velat att de skulle ha åtminstone något hum om saken.
Glömt, det är bra, glömt... ja, risk för repris.
En gång hade jag en lärare i matematik, en tunn och mager man. Vi elever var fjorton och för oss framstod han i kraft av sin position som en vuxen, någonstans mellan trettio och hundra, vem kan avgöra åldern på en lärare?
Många år efteråt fick jag reda på att han bara var nittion år när han undervisade oss. Vilket betydde att när jag långt vid fyrtio års ålder sökte upp honom för ett reportage så var han fyrtiofem. Vi var med andra ord två killar i fyrtioårsldern och ingen skulle ha kunnat gissa att den ene en gång varit lärare åt den andra.
Vi satt på ett fik och pratade och plötsligt slog det mig att jag hade ju själv undervisat vid nittion års ålder och och om man flyttat några av mina elever till det där fiket så skulle folk som gick förbi ha sett en fem sex jämngamla gubbs sitta och prata. Medan det i själva verket var tre generationer. Tiden hade upphört - vi var alla i fyrtioårsålder och hade undervisat varandra. I tre led.
Kändes det lite lattjo? Jovisst.

Ansvar och kompetens - vad är det?

2009-03-12T07:03:00.000-07:00

Ordet ansvar blir allt luddigare i Sverige.
Vad betyder det? Och vad menas med kompetens? Om ett företag går dåligt så höjer man ledningens löner för att man vill försäkra sig om att deras kompetens ska vara kvar i företaget. Vad menas då med kompetens? Förmågan att köra ett företag i botten?
Normalt, när någon träder fram och säger att "jag tar hela ansvaret" så innebär detta ingenting. Ingen avgår, ändrar sig, gör avbön... det räcker tydligen med att deklarera att man tar inte bara ansvaret utan det fulla ansvaret. Så är saken klar.
Om någon är ansvarig för städningen på våra sjukhus så tolkar den ansvarige tydligen detta ansvar så att han ska anställa en städfirma. Därefter tycker han sig ha gjort sitt, om städfirman misssköter sig så är det tydligen firman som fått överta ansvaret.
Uppenbarligen är det inte nog med att anställa en städfirma om man ska ha ansvar för städning på sjukhus. Det vill till att man hela tiden kontrollerar att denna städning också blir utförd på ett nöjaktigt sätt.
Säg att man som individ har ansvar för att inte blir överkörd när man korsar en gata. Är det då tillräckligt att alltid gå mot grön gubbe och aldrig mot röd? Har man då tagit ansvar för att inte bli överkörd?
Jag skulle tro att de flesta som blir överkörda vid övergångställen har gått mot grön gubbe. Med andra ord är det inte tillräckligt. Bättre vore att tolka uttrycket "Du har ansvar för att inte bli överkörd" så att det betyder: Om du blir överkörd, oavsett under vilka omständigheter, så är det ditt fel för det är du som har ansvaret."
Vilket innebär att grön gubbe inte är nog, man måste också försäkra sig om att bilarna stannar och man måste därtill kolla att det inte kommer nån blådåre i fil nr 2 och blåser förbi mot rött ljus - då kan man bli överkörd lik förbannat.
Och att vara ett förbannat lik är ju ingen glädje, död är man, och ansvaret har man svikit. En gravsten med texten "Han hade förkörsrätt" är klen tröst hur rätt det än är.
Ofta ser jag unga mödrar som går mot grön gubbe och skjuter ut barnvagnen framför sig utan att kolla om det kommer någon i filen bakom den bil som stannat. Dessa mödrar tar inte ansvar för sitt barn, tvärtom, de utsätter ungen för livsfara. De borde dra vagnen bakom sig och kolla att inga bilar kommer.
Den som tar extremt allvarligt på sitt ansvar väntar tills inga bilar är inom synhåll överhuvudtaget och går sedan över, grön gubbe eller inte. Det gäller att inte bli överkörd, inte att följa reglerna.
Full kontroll - det är att ta ansvar.
Marcus Wallenberg höjde bankledningens löner och tog temporärt bort bonus med motiveringen att ledningen hade ett så stort ansvar och att "vi kräver väldigt mycket av dem" - han räknade upp omsättningssiffror och antalet anställda.
Men vad menar han med att ledningen har ett stort ansvar? Vad är det man kräver? Banken går uselt. Vad består ansvaret i och den så kallade kompetensen? Menar han att ledningen är perfekt men det är enbart yttre omständigheter som håller på att sänka bankskrället? Att i det läget ta bort bonus är väl OK, men betyder det att man erkänner att det är bara konjukturen som styr denna bonus och inte ledningens skicklighet?
Vad är egentligen kopplingarna mellan ansvar, bonus, vinst, förlust, konjunktur?
Om Volvo går dåligt - beror det på att ledningen bedömt efterfrågan felaktigt och satsat på fel bilar? Vari består då den omtalade kompetensen? Borde inte kompetens var detsamma som att kunna se framåt, bedöma efterfrågan och räkna vilken sorts bilar som kommer att sälja bäst?
Det är nåt lurt med alla dessa honnörsord.
Och om bonusar behövs för att ledningen ska orka gå till jobbet - vad är då lönen till för? Finns det företagsledare som säger till sig själva: Ja nu får jag ingen bonus så därför tänker jag inte göra mitt yttersta för mitt företag utan bara jobba lite halvhjärtat?
Vad är det för en typ?
Aktieägarna får i flera företag ingen utdelning. Om de vill ha utdelning oavsett resultat så är den saken lätt ordnat. Det är bara att skriva ett avtal med ledningen om att utdelning ska ske. då kan ledningen, som de alltid gör med bonus och hiskliga pensionsförmåner, säga att "ingångna avtal är till för att hållas."
Den frasen har räddad Bahamastillvaron åt mången kompetent företagsledare.

En rolig dikt om armar som leker tumstock

2009-03-05T05:38:00.000-08:00

För några nummer sedan skrev jag ett kåseri om amatörsnickarens magiska värld där räta vinklar var räta vinklar bara när vinklarna i fråga hade lust, där en meter är en meter för det mesta men inte alltid. Och så vidare. En värld full av överraskningar som den arme proffssnickaren inte får uppleva, en värld av döda ting, utrustade med skämtlynne.
Inte minst handlade kåseriet om den svåra konsten att mäta rätt. Det är ungefär som att stämma en gitarr, vanligtvis det sista en gitarrist lär sig, att stämma ett intstrument är en konst i sig och den behärskar man inte i rappet.
Med anledning av detta skrev Lilian i Länna till mig och bifogade en dikt, skriven, om jag nu fattat allt rätt, av Nicke Sjödin. Den var så bra att vill dela med mig av den till läsarna:

Bôggmästarn

Han va farli dukti
på å bôgge.

Spåntaka
å torvtaka
å på slute
eternittaka.

Men husa
som han bôggde
vart som dom vart.

För han hadd
ingen tumstock.
Han mäta
vä ärma.

Höll ut fammen
inne i rômme
å kute ut
å såge.

Men då han skull ut
genom fårstedöra
gatt´n ju
håll in ärma.

Å särne
då han komme ut
hiti brästappla,
då skul´n
komma ihôg
va han höll ärma
på för vis
inna han geck ut.

Då vart ä
ju som dä vart.

Iblann
rent skapligt.

I detta ångermanländska idiom (som jag tog för värmländska, se kommentarer) finns ordet gatt som betyder måste och särne som betyder sedan, i övrigt torde dikten vara begriplig. Men som sagt, även med tumstock kan det vara nog så besvärligt att få det rätt. Fast man har ju stött på proffssnickare som tittar i taket och sedan går ut på tunet och sågar till en fyrkant som passar precis - ögonmått som inte besväras av att man måste passera genom en dörr.

Skriv fler livstestamenten!

2009-02-03T05:11:00.000-08:00

Ärade Vi-läsaren!

I nu pågående utgåva av tidningen har vi berättat om japanska män och kvinnor som skrivit ihop korta summeringar av sina liv, något de vill att barnen ska läsa sedan de gamla försvunnit, ett slags testamente, ett credo, ett tillrättaläggande, eller kanske en gott råd, sprunget ur den livserfarenhet avsändaren samlat på sig.
I samband med detta bad vi att svenskar skulle göra likdant. Skriv ner något vi kallade livstestamente. Några har redan kommit, jättebra inlägg varav ett var direkt gripande.
Men vi vill ha fler!
Ni ska på högst åtta rader eller ungefär ett tusen tecken få ner något väsentligt om ert liv, om det som var er största glädje eller största sorg, om det som gick snett, som lyckades, om att ni egentligen hade velat bli... pilot men att ni av olika skäl inte kunde.. en summering...

Skriv och skicka in till oss. Vi publicerar, anonymt förstås. Skicka med vanlig post och märk kuvertet "Livstestamente", adressen är Tidningen Vi, box 2052, 103 12 Stockholm eller sänd ett e-brev till Ingemar Unge, adress ingemar.unge@vi-tidningen.se.
Vi väntar! Låt det lilla formatet utmana er och skriv.
Hugget i sten över ert minne!

Nygammalt om bonus och kärlek

2009-01-29T23:29:00.000-08:00

Ska VD & Anhang ta ut miljonstora bonusar från ett företag som går på kneken och måste avskeda? Den frågan, så enkel att besvara, diskuteras just nu. En storfräsare till styrelseproffs, Martin Löf, slår fast att "ingångna avtal ska hållas".
Såklart.
Ibland uppvisar höjdarna en beundransvärd principfasthet, mitt i blåsten står de pall och viker inte en tum, trygga handen på ratten, fast det skälls och ylas omkring dem: avtal ska hållas.
Man blir imponerad.
Men begrunda följande lilla citat:
"I en tid då så många hederliga medborgare förlorar sin trygghet kunde jag för allt i världen inte gå med på att dra förtjänst av dubbla löner. "
Någon nutida vice VD eller någon politiker som satt sig att räkna sina pensioner och kommit fram till att han har sjutton stycken?
Nä, ingalunda.
Texten är från 1791 och skribenten är Lavoisier, Frankrikes mest ryktbara kemist som lyckades räkna ut syrets roll i förbränning och vände upp och ner på hela kemin sedan man under hans tid på allvar insett att luften bestod inte av en utan av många gaser, varav syre var en. Ingen liten upptäckt för medicinen heller, eftersom man fram till säg 1800 inte hade haft en aning om varför man andas.
Att man måste andas, det visste man efter talrika experiment med rep, men vad det där flämtandet av luft av och an hade för funktionen, det visste man inte.
Lavoisiers yttrande överlämnas härmed till samtidens begrundan.
Min ärade kollega Margaretha Nordgren här på Vi har citerat en fin dikt av Maria Wine på sin blogg, en vacker dikt om kärleken i vardagen.
Jag känner att jag måste kontra med en annan dikt.
Då och då hör man ju att det här med kärleksäktenskap är ett nytt påfund, förr var det mer politik, taktik, strategi och affär, med kontrahenterna sammanfösta redan i tioårsåldern , utvalda av föräldrarna som funnit ett parti som kunde gynna släkten eller landet.
Men även om det är sant det där med kärleksäktenskap måste man akta sig för slutsatsen att förr fanns inga kärleksrelationer mellan äkta makar.
Fel, fel, fel.
Det fanns till och med djup kärlek även mellan åldrande makar, som här, manifisterat i Paulus Silentiarius dikt:

Mera än ungdomens blomstrande hy dina rynkor jag älskar
mera, Philinna, långt mer, tändes min åtrå av dem.
Hellre tar jag i min hand dina tunga och mognade frukter
än den jungfruliga möns hårda och knopppande barm.
Ljuvare är mig din yppiga höst än våren hos andra,
mer än somrarnas sol värmer mig vinterns hos dig.

Skrivet någon gång under 600-talet i det bysantinska Konstantinopel.
Vackert, eller hur?

Hallå, Petter! Och fy skäms!

2009-01-26T01:44:00.000-08:00

Häromdagen hade ABC-nytt i TV ett inslag från en demonstration där Söderbor talade om att de tyckte att Söders parker inte ska bebyggas. Nä, vem tycker det. Redan har man fällt alla träd i den lilla eteriska miniskogen i kvarteret Filen intill Drakenbergskolosserna vid Hornsgatan. Och så är det på gång att bygga hus mitt i på en stor gård som omges av sammanbyggda hyreslängor också det vid Hornsgatan.
Igen bra idé det heller.
Nog finns det anledning för allmänheten att hålla koll på parknaggandet!
Men det som upprörde mig mest var Petter Lindfors yttrande. Han är ordförande i exploateringsnämnden och kunde inte begripa vad folk var arga på. Han sa att var inte det lite väl egoistisk av folk som redan hade bostad i innerstan att vägra andra människor samma möjlighet?
Ursäkta, men detta är ett bra korkat argument.
I så fall, bebygg Tanto och Kungsträdgården och Humlegården och Tegnérlunden och hela Långholmen och Rålambshovsparken... det kan ju finnas någon Huddingebo som gärna skulle vilja bo där och vem är väl vi att neka honom den möjligheten?
Petter Lindfors är högerman, eller moderat, som det numera heter, och hans argument påminner mig om det jag hörde i lumpen första dagen: "Ha gärna synpunkter på maten, men kom ihåg att de som klagar på maten i regel kommer från dåliga familjer."
De som vill bevara parker är alltså egoister som nekar arma norrlänningar att bo i Stockholms innerstad! Tänker bara på sig själva!
Nej min gode Petter, sådär argumenterar man inte. Vem tror du att du är? Hjalmar Mehr?
Det må ju vara att den lilla lunden i kvarteret Filen inte var någon större park, men en parks funktion och värde är inte alltid beroende på grönytans storlek. I det här fallet var det en välgörande slutpunkt på en lång rad höga massiva byggnader, en liten skuggad plats, ett litet byatorg mitt i storstan och den borde inte ha bebyggts.
När det gäller tätning av staden så visar exemplet Ringvägen att man kan få in en häpnadsväckande massa hus utan att förstöra parkområden, JM:s smalhus vid Högbergsgatan är också ett lyckat exempel.
Att börja nagga parker är en farlig väg.
Det vet envar som försökt klippa ner en häck eller en buske. Osäker på hur mycket man ska ta börjar man med några försynta små grenar högst upp, sen blir man djärvare och när solen går ner har man till sin egen fasa klippt ner hela häcken till spretstubb.
Se upp!
Och kom inte med några argument om egoism, milde Petter!

Lägg ner Antikrundan!

2009-01-23T00:25:00.000-08:00

Det trevliga programmet Antikrundan har förstörts av SVT:s två allvarligaste åkommor, nämligen TT och SS, det vill säga, TrivselTerrorn och Show-Sjukan.
Ingenting får längre vara lugnt och informativt och småputtrigt, allt måste vara show och flamsigt och oseriöst.
För en tid sedan startades Antikrundan med samma goda stämning som i ett behagligt nernött magasin i P1 eller någon ädel gammal veckotidning. Programmet tog sig självt och sina tittar på allvar. Tanken var uppenbarligen att man genom att experter granskade diverse föremål som allmogen släpat dit skulle skapa en liten konsthistorisk kurs - varje föremål gav tittarna en intressant upplysning, dels om föremålet i sig och dels om hur experterna arbetar, vad de tittar på, hur de granskar ett skåp och lurar av det dess hemligheter om tillverkningsår, ort och kanske upphovsman.
Då och då kan man få uppleva en sådan gyllene stund även i dagens Antikrundan, men de blir färre och färre, och experterna får mindre och mindre tid på sig.
Trevlighetsmonstret Anne Lundberg är en katastrof för programmet, hon hoppar omkring och skrattar sönder allt och i stället för att granska antika föremål tvingas experterna att bada, fjanta omkring, skratta med Anne, köpa krukor på loppis och åka bil. Allt annat än sådant som de borde göra: nämligen att granska föremål och avge sina omdömen och motivera dem.
Bort med Anne Lundberg, så fort som möjligt.
Antikrundan var en gång ett lärorikt program med en trevlig form och behaglig atmosfär.
Nu går det helt i linje med hallåornas löjliga snack mellan programmen. Huvet på sned, infantilt, showigt, hoppigt...
Och bildredaktören har tydligen aldrig kommit på idén att gå runt ett föremål med kameran så att tittarna noga kan granska det, i stället uppehåller man sig vid ägarens ansikte eller expertens...
Hur kan man på detta sätt tillåtas att förstöra ett bra TV-program?
Fyran har redan slaktat Äntligen hemma på samma sätt. Från början var det ett program av tipskaraktär, tittarna fick se hur man kan utforma och bygga en altan, en trappa, göra om ett stort barnrum till två små...
Även om programmet förstås inte bjöd på en fullständigt instruktion så var demonstrationen handfast nog för att sätta igång en och annan amatörsnickare. Det var ofta fyndigt och uppslagsrikt.
Nu vete fan var det är. Trams och folk som bär grejor och gnäller över om att de har ont om tid och vädret är dåligt, tävlingar och ja... förstört är det i alla fall, fullkomligt.
Ingenting får vara lugnt och småputtrigt och informativt. Det m å s t e tydligen vara sprall och ball och larv... annars byter folk kanal. Tror TV. Men det är tvärtom: häromdagen bytte jag kanal, jag stod inte ut med mitt före detta favoritprogram Antikrundans trams och bytte till ett program om aids och hiv med den brittiske skådespelaren Stephen Fry som ciceron.
Ett allvarligt program som tilläts vara allvarligt, men lite roligt här och var ändå. Så som Antikrunden en gång var innan klåfingrarna fick av sig handskarna.
Förresten är det kul när folk hittat en kruka i garaget som de tidigare haft kalk i till gräsmattan och så visar det sig att den är värd 240 000 kronor på vilken Sotherby´s som helst.
Fast Vittnet, som är sadist, säger att det roligaste han vet är när folk kommer dragande med en stol och experten säger ja hördudu hade du låtit bli att måla den illgul hade den varit värd 700 000 kronor, men nu ska du vara glad om du får femtio spänn för den.
Så elak är han. Vittnet alltså.

När Marlon visade sitt för Anthony...

2009-01-21T05:35:00.000-08:00

Apropå den nyligen timade Guldbaggegalan, som gör vad den kan för att likna Oscarssutdelningen.
Är det verkligen så lyckat med nomineringar? Måste det verkligen vara tre pers som tävlar om varenda Oscar eller Bagge eller August? Är det inte i grymmaste laget? Låta folk sitta på halster och sedan tvinga dem att inte se besvikna ut.
Fast de är besvikna, kanske rentav arga.
Räcker det inte med att publiken hålls i okunnighet om vem pristagaren är? Det blir väl spännande nog? Inte har väl krutet gått ur Nobelfestligheterna bara för att man sedan flera veckor känt till vilka pristagarna är?
Som det nu är blir nomineringen nästan finare än priset och det är nomineringen man skryter om i bioannonser och i bokhandelsfönster. Precis som folk numera tycks mer rädda för att bli varslade än att bli arbetslösa. Hur fick varslet denna egenartade ställning?
Nå. Ett år var Anthony Quinn, Marlon Brando och Alec Guinness nominierade till bästa manliga ja om det nu var huvudroll eller biroll. I alla fall var det dessa tre. Tumvirvlar, trumpeter och kuvert... Guinness fick stayetten.
När publiken efter avslutad prisutdelning drog sig ur salen för att festa respektive dränka sorgen stötte Brando och Quinn ihop i dörrn och Anthony Quinn sa:
- Om du visar mig ditt tacktal ska du få se mitt.

En sillmacka i början och en i slutet - till minne av Anders Isaksson

2009-01-19T05:10:00.000-08:00

I det nummer av tidningen Vi som ligger ute i kioskerna ännu ett par dagar (idag den 19 jan) finns en intervju jag gjorde med Anders Isaksson, författare, journalist och debattör. Han avled för några dagar sedan, fullkomligt oväntat, i en krafig hjärtinfarkt. Sextiofem år gammal, full av projekt och planer.
- Jag har helt otroliga kopieringskostnader, sa han när vi satt och pratade om hans senaste bok, den om revolutionen i Sverige 1809, eftersom man inte får röka i arkiv och bibliotek. Så jag säger åt dem: kopiera alltihop! Och det kostar. Men å andra sidan kan jag ta kopiorna och cykla hem till mig och tända pipan medan jag läser mina dokument.
Kanske den där pipan haft sin roll i detta plötsliga dödsfall, som chockerade mig svårt.
- Det känns som att se sig i spegeln och upptäcka att en framtand saknas, sa en mina vänner som kände Anders bättre än jag.
Nu lever vi alla utan den där framtanden och så kommer det att förbli.
Anders kände jag sedan vår gemensamma tid på DN. På den tiden låg Svenska Dagbladet i ett stort hus intill DN-skrapan. Svenskans hus var något lägre än DN:s och kallads Grindstugan. I botten på Grindstugan låg en skämtsam krog som hette Marginalen och där fanns skämtsamma rätter som hette Ingressen och dylikt.
När jag var ny på tidningen vågade man sig dit på löningsdagen och där hittade man Anders Isaksson och andra luttrade redaktörer.
- Vad ska du ha då? sa Anders till mig.
- Tja en liten öl kanske, sa jag, kassan var rätt anorektisk eftersom lönen var 1 200 kronor i månaden och jag hade familj.
- Nog ska du ha en STOR öl, trodde Anders.
Sen lirkade han ur mig att jag gärna skulle vilja ha Marginalens berömda sillmacka och när han väl fått detta klart för sig sa han:
- En sillmacka och en öl kan man ju inte gärna peta i sig utan en sup.
Till slut beställde och betalade han en sillmacka, en stor stark och en sexa Skåne till nybörjaren.
Han bjöd.
Maken till generös man. Jag var stolt som en örn och aldrig har väl en sillmaka och en dragnagel smakat så fint. Än i dag är jag imponerad över denna generositet mot en liten nybörjare på redaktionen. Men sådär var fler av de gamla fuxarna mot noviserna: Ströyer och Jolo och Red Top med flera - allihop välvilliga, uppmuntrande och snälla.
Det var mitt första möte med Anders Isaksson. Bättre start kunde man inte tänka sig. Konstigt nog uppfattade jag honom som betydligt äldre än mig - han var äldre i yrket men bara ett år skilde oss åt. Well, sen har vi sporadiskt hållit kontakt och jag har intervjuat honom flera gånger ofta i samband med utgivandet av någon hans många böcker.
Anders hade egenheten att själv arrangera releasepartyn för press och vänner. Förläggaren fick finna sig i att vara gäst hos Anders. Nu har han ett sådant arrangemang planerat och beställt för den senaste och sista boken. Allt är beställt, klappat och klart: lokal och vin och öl och vatten och mat. Det är bara det att releasepartyt är förvandlat till en minnesstund egendomligt nog i regi av den avlidne.
Jag vet inte var Anders ska begravas och under vilka former. Men i stället för blommor kommer jag en kväll smyga dit en sillmacka, en öl och en sexa Skåne som tack för en vacker bekantskap som började med en sån fin generositet.

Jultallrik, Ernst Hugo och bildsättning

2009-01-07T23:58:00.000-08:00

Om man har ett sånt torftigt julbord som jag borde man kunna lägga av helt. Jag käkar sill och skinka.
Skinka äter jag hela året varför det inte precis känns som någon sensation att ställa upp en skinka på bordet intill granen. Sill äter jag även till påsk och midsommar. Det är inte jultypiskt precis. Förekommer året runt.
Nästa jul funderar jag allvarligt på att göra en liten förrättstallrik som innehåller det jag brukar ha på mitt så kallade julbord. Prinskorv är för övrigt alldeles för mesigt, jag köper andra liknande korvar med mer kryddor i. Nej en liten tallrik med en liten bit skinka, en liten bit leverpastej (äts enbart vid jul) och en korv och en klick rödkål och en liten hörna för sillen - sen är den traditionella julen avklarad och man kan sätta tänderna i något verklig godis som hummer eller nåt.
Under helgerna sände TV ett fint progam om Ernst Hugo Järegård. Han hade en svårartad farsa, den gossen. Jag knallade runt i Ystad för många år sedan. Ernst Hugo visade mig vältaligt sin barndomsstad.
- Här, sa han, här låg en skoaffär, dit brukade min far bankdirektören gå in och snoka lite då och då. När han hittat ett par dojor han ville ha sa han: "Sätt undan de där skorna tills det blir rea!"
Att han med sin feta lön skulle betala fullt pris föll honom inte in.
Som pamp i staden var han, farsan alltså, förstås bekant med ortens andra höjdare, bland dem överläkaren vid lasarettet. Han och doktorn la in sig en gång om året på rundsmörjning på sjukhuset, privatrum. En vecka.
- Och förstås full service från sjuksköterskor som inte vågade säga nej, sa Ernst Hugo.
Skådespelaren Järegård var synnerligen charmerande och en väldigt rolig ciceron, bitsk och sarkastisk. När dagen var slut körde jag honom tillbaka till hans landställe och han envisade med att köpa två kilo potatis av en alldeles särskilt sort åt mig.
- Den här ska du ha, sa han, helt fantastisk potatis!
Jag återvände till Stockholm med anteckningsblock och potatis.
En annan skådespelare som jag ideligen stötte på, dock utan att tala med honom, var Sven Lindberg som bodde på min gata på Söder. Han var ibland ute med hunden och ibland var han bara ute med sig själv. Men han talade aldrig med mig, utom en gång, då han sprang ifatt mig på gatan och sa:
- Ursäkta att jag stör, men kom och titta här.
Han tog mig i armen och förde mig till en liten röd bil. Bak på den satt en dekal, med följande text:
"Håll avstånd - hundar i bilen."
- Håll avstånd... muttrade Lindberg, alltså, vad i all världen kan det vara för samband mellan avstånd och hundar? Kan man tänka sig motsatsen? "Kör nära, kattor i bilen" eller "Inga hundar alls"... Alltså, jag föstår inte denna text.
Det gjorde inte jag heller.
- Kanske man menar att man inte ska parkera så tätt inpå för då kommer inte hundarna ut, föreslog jag.
- Man måste ju kära väldigt nära för att kunna läsa denna text, sa Lindberg.
Sen såg jag honom åtskilliga gånger på gatan men det var enda gången han talade med mig.
TV är ett bildmedium, vilket syns tydligt i Rapport och Aktuellt. Ända sedan finanskrisen drog igång har jag nu sett, var och varannan dag, ett antal grabbar som spänner upp en kohud på ett galler, förmodligen i avsikt att därav tillverka stolar för en bil.
De håller på att bli symbol för finanskrisen och det dröjer väl inte länge förrän någon aftontidning gör reportage om dem. TV-kändisar, som de blivit. Hämtade från verkligheten.
Jag tycker det skulle vara kul att se en hel Rapportsändning enbart illustrerad med den där maskinen som räknar hundralappar, en kär bekant som också brukar vara med under åtminstone ekonominyheterna. Det vore rätt kul. Och vilsamt.
En gång gjorde britten David Frost ett nyhetsprogram där han bildsatte vartenda ord som ankaret yttrade:
President Johnson (bild) in the White House (bild) said that the Russian leaders (bild) are welcome to the White House (bild)... och så vidare. Mycket roligt.
Kan inte TV visa den igen?

Finns det pengar till torsken också?

2008-10-21T01:46:00.000-07:00

Det man kräver av en vetenskap är förstås att den kan förutsäga saker. I kemin säger man att om man blandar X och Y och värmer upp det så blir det Z. Meteorlogerna säger att bildas ett lågtryck så och vindar si då blir det regn. Och så vidare.
Men nationalekonomin?
Det förefaller ju vara en disciplin som inskränker sig till att efter inträffade katastrofer komma med väldigt bra förklaringar. Då tycker vän av ordning att vetenskapen ifråga borde kunna leverera en varning innan det hänt något. Har vi hört dylik varning?
Nej, säger allmänheten.
Jo, säger folk som läser The Economist.
Där har man varnat i åratal för den amerikanska bostadsbubblans explosion.
Men vilka läser The Economist? Tydligen ingen som är politiskt ansvarig.
Man säger att det är fåfängt att söka syndabockar för den finansiella krisen. Det kanske det är, men med tanke på hur tvärsäkert somliga ekonomer uttalar sig om orsakerna, är det lätt att anse att de borde ha varit lika tvärsäkra innan krisen kom och att därför någon, Clinton/Bush exempelvis, inte har lyssnat.
Satt Clinton/Bush och ville skaffa sig politiska pluspoäng genom att se till att varenda amerikan skulle kunna äga ett rejält hus? Och diskuterade de denna idé med sina ekonomiska rådgivare? Sa dessa ekonomiska rådgivare då ja men va fint, det ska vi absolut göra? Eller sa de att nähej, rena vanvettet, efter fyra fem år blir det finanskollaps?
Om de redan då var lika tvärsäkra som de är nu, efteråt?
Och i så fall, om Clinton/Bush ignorerade dessa varningar – då är det väl mänskligt att döma deras fel att halva jorden skakar? Deras kortsiktiga politiska poängplockande har orsakat hela finansraset, förlorade förmögenheter, tappade jobb, försvunna hus och hem.
Och när Clinton/Bush påbud nådde bankerna – gick då bankerna i samlad tropp upp till Vita huset och sa att det här kan vi bara inte gå med på, det är ekonomiskt vanvett?
Nej. Tydligen inte. De slog in alltihop i prydliga paket som de sålde till kommuner och investerare och andra banker. Alltså ligger en stor del av ansvaret på bankerna.
Någonstans finns det ett ansvar att utkräva, om ekonomerna och rådgivarna var lika säkra före krisen som efter.
Men ansvar är ingen populär gren i dagens värld.
Tag de olika pensionsfonderna. Där sitter folk och bestämmer men något ansvar vill de inte ta. Därför ha de och politikerna hittat på att de blivande pensionärerna själva ska ”aktivt välja” diverse fonder och andra möjligheter. ”Det är väldigt viktigt att ni gör ett aktivt val”, säger höjdarna till småfolket som inte ägnat en minut åt att grubbla över fonder, annat än möjligen såna som ska ingå i en sås.
Ja och så gör småfolket ett aktivt val och förlorar en massa pension och så kommer samma höjdare som nyligen uppmanade dem att placera om pengarna och säger: skyll dig själv, ditt fån, vad hade du i ryssfonderna att göra?
Detta är det mest upprörande bedrägeri som pågår just nu.
Själv kommer jag aldrig i livet att göra något ”aktivt val”, det är under min värdighet att schackra med mina egna pensionspengar. Hellre svälter jag ihjäl än jag flyttar stålar utan att ha den minsta ekonomiska kunskap.
Av vilken anledning skulle jag plötsligt vara bättre på placering än folk som inte gjort annat i hela sitt liv? Tror man att en halvtimmes ”information” från ”min personliga bankman” skulle göra mig till fullfjädrar placerare?
Det är ju absurt.
Och varför ska allmänhetens plötsliga expertis bara gälla ekonomi? Gör ditt eget körkort, dra el-ledningar själv, spola rörmokaren, hej och hå.
En annan tanke:
Säg att Östersjöländerna av outgrundlig orsak lyssnade till fiskeexperterna och att de säger att endast tre års totalstopp kan rädda torsken. Men med ett sådant stopp kan torsken hämta sig rejält, å andra sidan.
Säg vidare att alla Östersjöländer bestämmer sig för detta samt att hålla fiskare och andra fiskeföretag skadelösa, det vill säga, ge dem full ekonomisk kompensation för förlusterna under fiskestoppet. Skulle det då gå, som nu sker med bankakuten, att få loss 300 miljarder kronor hux flux, för att rädda såväl torsk som fiskare och konservfabriker?
Är det nån som tror på det?
Frågan är om man inte hellre räddar en torsk än en bank. Eller rättare sagt, kan torsken någonsin bli lika viktig som bankerna?
Borde den inte vara det?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, ekonomi, pensionsfonder, pengar, torsk, prioriteringar

Lägg ner damtoaletterna. Och herrmuggarna också!

2008-09-29T06:53:00.000-07:00

Jag har varit i Göteborg på bokmässan och där är det trevligt som vanligt. I Göteborg, alltså. Min favoritplats är hörnet Avenyn/Parkgatan, för när bilarna på Parkgatan korsar Avenyn dundrar de över spårvägsspåren och det uppstår ett sånt härligt tra-be-le-brang. Tra-be-le-bang!
Fin rytm.
Om det är två bilar kan det bli tra-ra-rameli-bang-dang.
Flera bilar än två bjuder på en grymt komplicerad rytm, ett litet avancerat trumsolo på Parkgatan.
Där kan jag stå i timmar.
Nå bokmässan, som sagt. Vad köpt jag då? Ja, på Södra vägen köpte jag en otroligt fin skål med en klang av storklocka. Butiken var fin men bäst var försäljaren.
Jag beklagade mig för honom, det fanns alldeles för många vackra fat.
- Min herre, sa han med en lätt brytning, min herre, jag säger er, att när ni nu fylld av tvekan och vankelmod slutligen har valt ett fat och när ni sedan kommer hem och sätter ner fatet på ert bord så försvinner alla de andra faten och ni kommer att finna att ni har valt precis det rätta.
Han pratade ungefär som Poirot och var lika oemotståndlig som sina fat.
På mässan köpte jag Carl Johan De Geers memoar och en dittills outgiven Krakel Spektakel hos Nisses Böcker och fick den med författaren Lennart Hellsings signatur.
Han fyller nittio nästa år och sitter på mässan och pratar livligt och spirituellt såvida han inte återfinns på rökterrassen.
Jag gjorde en iakttagelse, dessutom. Nämligen att damer missgynnas när de vill gå på toa. Framför damtoan var det lång kö medan det på herrmuggen var gott om lediga bås. De flesta rusar bara in för att slå en drill och behöver inte båsen. De klarar sig med pinkrännan.
Men kvinnor har ingen pinkränna som tar en fem sex besökare åt gången. Alltså får de köa och det i långan tid.
Med andra ord: det är dags att avskaffa damtoaletter. Och herrtolaetter också. Det finns ingen anledning att ha könsuppdelade muggar. Det insåg också en del modiga damer som använde herrtoan i stället. Herrarna hade inget att invända. Till och med vid de sällsynta tillfällen då kö uppstod där så stod de helt frankt i kön inne på herrmuggen.
Bra gjort.
Som sagt, vem behöver herr- och damtoa? Ingen. Alla toaletter borde vara unisexto-or. Där ska finnas bås med dörrar, förstås, handfat och handdukar och längst in bakom en skärm kan man ha en pinkränna eller två. Ingen man skulle genera sig för att drilla medan en kvinna står fem meter därifrån och väntar på bås.
Köerna skulle minska drastiskt och rättvisa vara nådd.
Herr- och damtoalett är en uppdelning som bara missgynnar kvinnor. Avskaffa dem!
Annars var bokmässan sig lik. Jan Guillou i ett hörn, diskuterande hurusom terrorister får våra politiker att undergräva demokratin. Herman Lindqvist i ett annat hörn, pratandes om Madame Pompadour. Och alla deckardrottningar lite här och var.
Luften tog slut som vanligt, fast det måste finnas massor av luft utanför mässlokalen. Kan ingen leda in den? Rör? Fläkt? Många rör?
En sak som gjorde mig en smula uppbragt är priset på seminarierna, 625 kronor för att man ska få lyssna på en indisk kvinna från Calcutta.
Nog så intressant, men 625 kronor! Är det Rolling Stones i varenda samlingslokal?
Och det värsta är att om man erlagt dessa 625 kronor så är man inte ens garanterad en plats.
Det skulle se ut på en konsert! Man betalar 625 kronor, anländer till Konserthuset i kostym, rakvatten och slips och finner det fullt. Jaha, bara att lomma hem. Ursäkt att man störde.
Så fort någon får en publik i sin hand och publiken ifråga inte ha en chans att vända sig till någon annan så blir det knas.
Se på SJ:s ”restaurang”-vagnar! Se på mässan. Var någon annanstans skulle folk köpa en biljett för 625 kronor och ändå inte vara säker på att få komma in?
Gör om systemet.
Och sänk priset.
Det höga priset beror förstås på att mässledningen vet att kanske 65 procent av besökarna betalar inte biljetten ur egen ficka. Utan arbetsgivarens. Alltså kan man sätta vilket pris som helst.
Hemma har jag en bok som har en liten mutter fastklistrad på pärmen. Den muttern betalade amerikanska flygvapnet 6 dollar för. I närmsta järnaffär kan den köpas för tio cent.
Men eftersom flygvapnets inköpare inte betalar med egna pengar utan andra amerikaners så blir priset därefter.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokmässan, damtoa, herrtoa, monopolgeschäft, Jan Guillou

En kurs för nämndemän

2008-09-03T23:50:00.000-07:00

Ordföranden i nämndemännens organisation vill ha anslag till en kurs för nämndemän som ska lära dem att umgås med media. Det kommer att kosta, bättre då att ta min kurs, som är helt gratis.

KURS FÖR NÄMNDEMÄN
Konsten att umgås med media:

Första kursbrevet:

Nej jag kan tyvärr inte uttala mig överhuvudtaget, eftersom jag är nämndeman i målet.

Andra brevet:

Tyvärr kan jag inte kommentera fallet eftersom jag är nämndeman i målet.

Tredje brevet:

Du vet mycket väl att en nämndeman inte kan uttala sig om ett pågående mål.

Fjärde brevet:

Jag får hänvisa till mina memoarer som utkommer om fjorton år. Där diskuterar jag ingående det aktuella fallet.

Femte brevet: (mer skämtsamt)

Mål i mun får man först när målet är klart, eller hur?

Sjätte brevet:

Jag uttalar mig inte om något mål, såvida du inte menar Zlatans senaste.

Sjunde brevet:

Såvitt jag förstår är det fullkomligt klart att makarna Rosenberg var skyldiga, även om jag förstås är emot dödsstraff… va? var det inte det målet du menade? Ja men inte kan jag uttala mig om ett pågående mål, har ni journalister ingen utbildning alls?

Dessa sju kursbrev ger en liten fingervisning om huvudtesen i kursen, nämligen att nämdemän inte ska uttala sig överhuvudtaget.
Hur svårt kan det vara att hålla käft? Måste man ha en kurs i konsten att hålla klaffen? OM Säpo ska nyrekrytera folk så föreslår jag att de undersöker huruvida den sökande varit nämndeman.
I så fall – ingen anställning.

Läs även andra bloggares åsikter om nämndemän, Zlatan, tystnadsplikt, mediahantering

Arma yrkessnickare!

2008-08-28T00:53:00.000-07:00

Följ med till den spännande värld där naturlagarna icke gäller, där en meter ibland är 92 centimeter…

Jag tycker synd om yrkessnickare.
De tomtar omkring i sin fyrkantiga värld, där en meter är en meter och en rät vinkel en rät vinkel. Genomlyst, snusförnuftigt, en grå ingenjörsvärld där A leder till B, där naturlagar håller, där en bräda på fyra decimeter är kortare än en på sju, där ingenting överraskar.
Den torra rutinen härskar.
Hur annorlunda har inte vi det, vi amatörsnickare.
Hos oss härskar mystiken. Naturens lagar gäller bara vid när lagarna har lust. Här finns inga räta vinklar och skulle de finnas upphör de att vara räta när andan faller på, ingenting kan styras, A leder till B rätt ofta, men sällan två gånger i rad.
Hos oss finns en känsla av att vi är en lekbollar för osynliga krafter, djinner och andar. Vi inser att människan med sitt enkla förnuft inte kan greppa allt, vi ser dagligen resultatet av för naturvetenskapen okända energier som får även de dödaste ting att besjälas, ett vinkeljärn är icke blott ett vinkeljärn som hos yrkessnickarna, utan en varelse med vilja, som då och då opponerar mot Skaparen.
Hos oss kan två lister som vardera är 8 millimeter tjocka bli 20 millimeter om man lägger ihop dem.
Vi amatörsnickare lever i en värld där allt är fullt av liv och helt oberäkneligt.
Tag till exempel överliggaren.
Jag skulle lägga en dylik, en svartmålad sidenglänsande bräda, att toppa ett plank.
Jag la dit den.
Den skulle sticka ut fyra centimeter över grinden. Den stack ut arton. Arton minus fyra är fjorton. Fyra plus fjorton är arton. Brädan var fjorton centimeter för lång. Alltså mätte jag noga upp fjorton centimeter, sågade av brädan med perfekt vinklad fogsvans och la den på sin plats igen.
Den stack ut tre centimeter.
Tror ni då att amatörsnickaren svär och förbannar, skriker att han förstört en 3,5 meter lång grundad och målad bräda? Att han slänger sågen i komposten? Sparkar på cykeln? Välter hyvelbänken?
Nej, nej, nej, bort det.
En yrkessnickare skulle förstås bli vansinnig och sluta i tvångströja, men vi amatörer, vi är kalla som döda ödlor, vi brusar inte upp, vi förbannar inte det obegripliga, vi hytter icke åt gudarna, vi vet att vi lever i en värld fylld av döda ting med skämtlynne, kort sagt – en värld som inte kan styras av enkla ting som sågar, vinkelhakar, borrmaskiner och slipar.
Vi sågar utan minsta sinnesrörelse till en centimeter av den djävulska brädan, det som blev kvar av den, och klämmer dit den där den märks minst, varpå vi målar den fjorton gånger så att skarven inte ska synas så mycket.
Tacksamma över att naturen denna gång inte hittat på något värre, konstaterar vi att vi även likt en brädornas Dr Doolittle kan höra plank, reglar och lister prata, hånskratta och fälla kommentarer. Var gång vi stiger in i den hall som vi försett med nytt golv hör vi en röst som säger ”Öh du, jag når visst inte ända fram till tröskeln, öh du”.
En kakofoni av röster och viskningar av det slaget är ett evigt tinnitus i amatörsnickarens öron. Han lever i en levande och obegriplig värld.
Jag tycker synd om yrkessnickarna.

Inte en CD i hela stan

2008-08-20T02:14:00.000-07:00

Vilken miss! Vad gör myndigheterna?
Tartini skryter man om, men säljer man någon musik som karln komponerat? Nej.
En av världens sötaste städer, Piran i Slovenien, längst ut på en udde, lite söder om Trieste, har ett torg som motsvarar en fem sex valium. Man blir lugn där. Har man slagit sig ned på ett fik blir man sittande och efter fem minuter vet man knappt vem man är – man bara tittar på folk och läppjar cappucino. Man har inga bekymmer mer. Man har ingen anledning att resa sig och gå någonstans.
Torget är uppkallat efter den lilla stadens store son Giuseppe Tartini (1692-1770). Kompositör och violinvirtuos. Han står staty på torget. Mitt emot honom ligger hotell Tartini. Till vänster om honom ligger Tartini House. Men ingenstans i hela stan kunde jag hitta en CD med hans musik. Det vore väl den självklara souveniren men det har ingen vid turistbyrån kommit på.
- Vad har ni emot Tartini? frågade jag en dam i receptionen på hans hotell.
- Ingenting, hurså?
Men varför inga skivor fanns bland alla pryttlar som säljs på hotellet, i butiker eller marknadsstånd, det kunde hon inte förklara.
Inte jag heller.
Piran, eller Pirano om man vill tala italienska, är helt förtjusande. Man badar mitt i stan med handdukar och grejor utlagda på flata stora stenar som ligger längs hela strandpromenaden.
Det kostar inget.
Vattnet är sammetslent och klart och varmt. När man solen torkat en går man fem meter och sätter sig på en krog varifrån man kan hålla utsikt över handdukar och badbrallor på tork.
Vid bordet intill sitter två fyraåringar och slafsar förtjust i sig bläckfisk, musslor, små ostron och fiskfiléer – en syn man inte ofta ser i Sverige. En dam kommer in med två barn, högst fem år. Hon beställer en espresso till sig själv och två cappucino till ungarna.
De dricker försiktigt med spretande lillfingrar.
Från den närliggande staden Portoroz kan man ta båt till Venedig. Där är det trettiofem grader varmt och dessutom har cirka 200 000 andra turister kommit på samma idé: att besöka Venedig. Vi tvingades köpa varsin solfjäder för att inte på kokt hjärna redan på bro nummer tolv. Vimmelkantiga dinglar vi runt i gränderna tillsammans med de övriga 200 000 turisterna.
På Markusplatsen får duvorna knappt plats.
Slutligen blev det lunch vid Rialtobrons fäste, precis vid Canal Grande och där upplevde vi det som vi upplevt så många gånger förr: Trådspikarnas multilunch.
Det slår aldrig fel.
Man sitter vid sitt bord och klämmer i sig pasta och vin och så dyker det upp två utmärglade individer i dyra kläder och sätter sig vid bordet strax intill. Det ser ut som om man skulle kunna klippa av dem på mitten med en nagelsax.
De beställer och får in maten: melon och skinka.
Man skäms där man med kvidande livrem äter gräddpasta med gorgonzola.
- Jojo, titta på dem, säger man, smala som promenadkäppar – men så äter de bara skinka och melon också. Och dricker vatten.
Så långt är allt logiskt och klart. Inget konstigt. Sen börjar cirkusen. Plötsligt dukas melontallrikarna bort och fram kommer två överlastade pastafat, stora som paraboler, och en hel liter vin.
Trådspikarna sätter igång och klämmer i sig allt. Nu börjar man ana livets orättvisor. När pastan är avklarad ska promenadkäpparna ha fiskfilé med grönsaker och potatis. Sen vill de ha efterrätt, vilket promt levereras. Någon slags tårta som förefaller att bestå av choklad, grädde och femtusen kalorier.
Därpå kaffe och grappa och en smal tagg.
Hela föreställningen är fullkomligt otrolig. Därpå sitter trådspikarna och samtalar helt trankikt medan åtta kilo käk förångas någonstans i deras tydligen specialutrustade magar.
- Hur kan man äta så där, undrar man, och ändå få plats i ena byxbenet på ett par små jeans?
Var finns rättvisan?
Äta kan de, men stå i kö, det kan de inte. Men prata kan de. Om ni vill behålla illusionen att italienare 24 timmar om dygnet för en obruten intressant intelligent och intellektuell konversation så ska ni inte lära er italienska.
Varför italienare åker på semester är en gåta.
Vi hade en uppsjö av dem på vårt hotell. De satt vid sina frukostbord och talade antingen med varandra eller i mobil. Man brukar säga att bushfolket kan prata och lyssna samtidigt, men det förefaller gälla även italienare.
Sen försvinner de upp på sina rum varefter de kommer ner igen och sätter sig på terrassen för att fika. Och prata. Två timmar senare finner vi dem ute på stan där de sitter vid ett cafébord och pratar och dricker läsk. Fyra timmar senare hittar vi dem på glassbaren där de fikar, äter glass och pratar.
Badar gör de inte. Några utflykter företas inte heller. De har tydligen bara bytt sitt cafébord i Milano eller Turin mot ett likadant i Piran.
Gud vad kaffe de skulle ha råd med om de blev kvar i Turin eller Milano.
Men som sagt, en vecka i Piran var en höjdarsemester vad gäller avstressning och fin mat och fina bad.
Och flygresan är bara ett par timmar.
:/:

Solsjenitsyns reskassa

2008-08-10T06:52:00.001-07:00

Med anledning av ett bekant dödsfall för några veckor sedan: känner ni till en man som reste runt i Europa och vars reskassa hela tiden blev större och större? Det spelade ingen roll om han så flög första klass och tog in på sjustjärniga hotell – hela tiden blev reskassan bara fetare och fetare.
Det var Solsjenitsyn.
När han slängdes ut från Sovjet for han omkring i Europa och besökte många länder och i varenda huvudstad fanns det en förläggare att besöka.
- God dag, god dag, jag heter Solsjenitsyn, jag antar att jag har en del pengar att hämta…
- Så roligt, (fan också) välkommen, jovisst, vi har 800 000 tusen här i en låda, ska det vara kontant eller…
Alla de böcker som han publicerat i Västeuropa hade han väl knappast fått någon royalty för. Nu när han var utfrusen från Sovjet kunde han åka omkring och samla in alla de där pengarna.
Det är vad jag kallar en resa, det.
Man blir rikare och rikare allteftersom man spenderar. Till slut hamnade han med alla stålarna i USA där det väl också fanns en skrälldus med dollar att inkassera.
Det räckte till ett stort och fint hus med en arbetslya som en normal svensk villa.
Jag är själv på resa just nu, i Slovenien, men där kommer dessvärre reskassan att uppvisa ett motsatt beteende, den kommer att krympa tills den helt försvunnit när det är säg två dagar kvar.
Så blir det att betala de sista utgifterna med kort och komma hem lagom till räkningen.
Slovenien har en anekdot om sin egen tillblivelse.
Det var den sjätte dagen i världens första och mest intensiva arbetsvecka och Vår herre var trött på skapandet. Han hade just uppfunnit rattmuffen och snytbaggen när han upptäckte att han glömt bort ett litet litet hörn. Som han vid det laget hade rätt ont om material så norpade han lite av det bästa från alla de trakter han hittills skapat och därav fick han ihop den felande biten, som blev Slovenien.
Något liknande berättar de självplågande argentinarna om sitt land. En dag ropade Vår herre på Sankte Per och sa:
- Kom får du se, nu har jag skapat någonting verkligt fint. Ett toppenland! Kolla in bara – floder, enorma slätter med bördig jord, naturtillgångar, perfekt klimat, lång kuststräcka, höga berg… allt man kan tänka sig! Fint va!
Sankte Per betraktade det välsignade landet och tog sig om hakan:
- Men ursäkta, med ett sådant perfekt land, är det inte stor risk att grannarna blir väldigt väldigt avundsjuka? Sjukligt avundsjuka…
- Jovisst, jag har tänkt på det också, sa Vår herre, så därför tänker jag sätta argentinarna att sköta det.
Argentinarna kör en mer självkritisk variant än slovenerna. Om vi skulle utlysa en tävling om en historia om Sveriges tillkomst? Hur skulle den se ut?
”En svit knasgökar från Mellaneuropa anlände till ett nordligt land mitt i sommaren och fann det vackert och fint, med behagligt klimat. Sen kom hösten med regn och dimma och därpå vintern med snö och is – men då var det för sent, sista färjan hade gått och dessutom hade de alla fått byggtillstånd av byggnadsnämnden, så det var bara att sätta igång och timra hus…”
Eller som Celine sa om Frankrike: ”ett gäng snoriga och vettskrämda typer på flykt undan hunner och goter…de pinnade på tills de stoppades av Atlanten – där har ni Frankrike och fransmännen.”
Invigningen av OS i Peking slog det mesta man sett i den vägen.
Frågan är dock om det var en ”propagandaseger” som det hävdas. Propaganda för vadå? Konsten att göra invigningsskådespel? Trumma i takt?
Jag tror att svenskarnas kunskaper om vad som pågår i Kina, vad som är bra och vad som är åt helsefyr aldrig varit så stora som nu.
Var ligger då propagandasegern?
Jag tycker att IOK ska byta fot. Nästa gång ger vi OS till Burma. Och året därpå är det dags för Zimbabwe. Eller kanske man ska börja med Georgien så att de får annat att tänka på och sedan är det bara att beta av alla diktaturer och skaka om dem. Rejält.
OS till Zimbabwe!

Läs även andra bloggares åsikter om solsjenitsyn, os, diktatur, reskassa

Må alla fik ha en brevlåda!

2008-06-11T23:58:00.000-07:00

Alla är glada över Zlatans mål mot Grekland, och visst var det snyggt, men det räcker ju inte med det. Jag menar hade bollen gått utanför hade ingen sagt att det var EM:s bästa skott, eller vackraste försök.
Då hade kulan varit glömd och aldrig noterad.
Nu råkade den gå in och blev till ett vackert mål. Men för att ett mål ska ge publiken en känsla av att laget är på väg att kuta ihop ett guld då krävs det mer.
Nämligen lag. Det vill säga ett lag som spelar sig fram till målchanser. När man ser spanjorer och holländare i aktion så ser man en lagmaskin, passningsspelet är stundtals rent otroligt, särskilt hos spanjorerna.
Det påminner mig om Brasilien i finalen mot Sverige 58, det var nog första gången jag tyckte att ordet anfallsvåg verkligen satt som en kniv i ryggen, laget rann fram som en våg över en slät sandstrand med passningar som i stort sett aldrig lämnade gräset.
Ruggigt effektivt.
Och som sagt, ett lag, inte bara en skicklig skytt med lite tur.
Turkarna gjorde förresten ett minst lika fint mål som Zlatan mot Schweiz, och ungefär på samma sätt.
Ännu vet vi inte om vårt landslag håller mot ett vassare motstånd än det grekerna bjöd oss i inledningsmatchen.
Annars är det ju roligt när stjärnorna håller för trycket. Från ishockeyn är man van vid att de inte gör någonting märkvärdigt och inte betyder mycket för lagets chanser.
Men Zlatan höll.
Precis som Beckham har för vana, han som håglöst kutar kring på plan tills det blir frispark. Då vaknar han till och skjuter ett trettiofem meter långt skott som går i en vacker böj kring muren och blåser förbi målvakten som inte ens hinner se bollen.
Han gör det gång på gång. Helt otroligt.
Detta om detta.
Häromdagen satt och räknade ut att om jag skulle ta T-banan till jobbet så få jag gå betydligt längre än om jag går till jobbet. Visst är det jobbigt?
Stationerna ligger så avigt till.
Detta kommer mig att tänka på Sixten Erhling. Han gästspelade som dirigent på Stockholmsoperan och hade ett avtal att en förbeställd taxi skulle ta honom från Operans sceningång till Grand Hotel där han bodde.
En dag infanns sig ingen taxi. Det regnade. Ehrling stod i dörrn och blev mer och mer irriterad. Till slut kom en blyg flöjtist knallade och insåg stundens allvar.
- Jag kanske kan få köra maestro? sa flöjten, jag bilen i dag.
- Förbaskat hyggligt, sa Ehrling, var står bilen?
- På Skeppsholmen, sa flöjten.
För den som inte är insatt i Stockholms geografi kan jag nämna att för att komma till den där bilen måste man gå förbi Grand Hotel och en bra bit till.
Häromnumret skrev jag ett kåseri om ett fik i Gamla stan som i ett av sina bord ha en låda där folk skriver så meddelanden på lappar och servetter och lägger dit. Där finns tunga suckar, välgångsönskningar, matrekommendationer eller bara små söta rapporter om hur man hade det under sitt besök.
För några dagar sedan var jag där igen och tittade förstås i lådan för att se om några nya brev kommit in.
Det hade det. Flera stycken. Ett av dem började så här:
”Spännande! Har läst ett kåseri om denna låda och så finna den – med alla funderingar – kul!” Undertecknat Pelle.
Vilken lustig rundgång.
Funderar på att lägga dit ett brev själv. ”Skrev ett kåseri om denna låda och så finna detta brev – kul!”
Jag skulle vilja att alla krogar och fik hade en sån där låda med hälsningar från gäst till gäst. Och att det ingick i gästernas plikter att krafsa ner någonting var gång man satt där.
Vilken kul läsning.
Apropå krafsa ner, häromdagen gick jag förbi en tom butik, utrensad, hyllor och inredning bortforslad, eltrådar som avslitna ådror stack ut, kontakter dinglade, damm och tystnad.
Som vanligt var jag ställd. Vad tusan hade det varit där? Tobak? Telefoner? Video? Grönsaker?
Jag kom inte ihåg.
Härmed upprepar jag mitt skyltkrav. Varje butik, oavsett vad den är för något, ska ha en kopparplatta i fönstret eller på väggen utanför där man skriver t ex ”Gustavs Färg och Tapeter, 1956 – 77” och sedan ”Nisse Algotsson Tobak 77 – 83” och så vidare. En historik över vad som funnits i lokalen. Och lite rolig lokal lokalhistoria, ett stöd för vårt dåliga minne.
En låda!
En skylt!
Basta.

De döda i svampskogen

2008-05-23T04:28:00.000-07:00

Visst är det trist att på en begravning höra en präst säga:
- Allt som oftast såg man henne i svampskogen på det älskade Norra Justerö där hon njöt av naturen…”
Dels hör man som i en teaterviskning hur familjen informerat prästen om vad den avlidne pysslade med när den levde och var sommarkåken låg, och dels är det ju tämligen likgiltig upplysning, vem har inte klafsat i svampskogen?
Och hur många gånger måste man dra runt bland träden med en korg för att det ska uppmärksammas i bårtalet?
Finns det någon nedre gräns?
Förresten, varför använder man uttrycket svampskog? Vad är det för skog? En annan än blåbärsskogen? Lingonskogen?
Aldrig hör man en om en sportfiskare att ”understundom sågs han ute på strömmingshavet…”
Eller gös-sjön.
Det är alltid lite olustigt att höra en präst orera om en person hon aldrig träffat, är det inte dags att förmå släkten att prata på begravningarna och låta prästen sköta ritualer ochjordskovlar med mera.
”Men viktigast för kaptenen i reserven Emil Anders Olle Fjädermyr var ändå familjen…”
Usch.
Att den avlidne var ateist och inte besökt en kyrka sen 1953 gör ju inte saken bättre.
Svenska normalbegravningar påminner om svenska nekrologer.
Tidningen Axess hade en artikel om de trista svenska dödsrunorna, och det är bara att hålla med. Man tror att de är skrivna av skolbarn. ”1944 avlade han studentexamen vid Högre allmänt läroverk för gossar i…”
Var någon annanstans avlägger man studentexamen? Och varför ta med en sådan upplysning när man senare får veta att karln blev både fil doktor och professor?
Svenska nekrologer är vanligtvis tama hyllningar, och det är alltid veckotidningsvärden som hyllas: familj, vänkrets, hobby, troheten mot Sverige som turistland (globetrotters är det nåt lurt med) och trohet mot företaget man sliter i: ”där han förblev till pension.”
Fantastiskt.
Man tror aldrig på en svensk nekrolog. Så endimensionella liv som där framskymtar finns bara inte.
Något jag särskilt retar mig på är den ständigt återkommande frasen ”Deras gästfria hem stod alltid öppet för den stora släkt- och vänkretsen, åtskilliga är de fester som där timat…”
Man ser framför sig en villa med en dörr som går som harskramla medan folk strömmar ut och in som på Centralen i rusningtid. Ingen kan ha fest varenda helg och två gånger mitt i veckan. Ingen har varken råd eller tid eller lust.
Har man dessutom skolbarn som kräver läxläsning, packandet av gympaväskor och matsäck, föräldramöten och hittan och dittan så är tjugopers middagar inget man drömmer om på fredag kväll, utan snarare två gin tonic framför ”Så ska det låta”.
Ofta framhålls de brittiska tidningarnas nekrologer som föredöme, men det är en orättvis betraktelse. De flesta svenska runor rör ju inte superkändisar utan mer eller mindre vanligt folk, vars runor måste skrivas av någon som kände dem. De brittiska nekrologerna skrivs ju av proffs med ingående kunskaper.
Att skaffa kunskaper tar tid, en sådan familjsida skulle bli orimligt dyr och senfärdig.
Vilket väl inte hindrar att man kan uppmana de mer eller mindre amatörmässiga skribenterna att skriva lite mer personligt och inte så träaktigt redovisande.
Även i svenska tidningar möter man ibland fascinerande levnadsöden, ofta är det mödan värt att botanisera bland nekrologerna, särskilt de dagar då tidningarna bestämt sig för att redovisa en uppsättning utländska dödsfall med inlånat material.
Nu har vi i Sverige ingen tradition att skriva sarkastiskt eller kritiskt om avlidna. Men vad man skulle vilja rensa bort är klichéerna. Även en okänd, ”vanlig” människas liv är värt att ta del av, det kan bli nog så tänkvärt och lärorikt, bara man slapp den konventionella framställningen.
Nu sitter man och letar efter dolda sanningar:
”Där hon förstås var den självklara medelpunkten… ”
Jojo, en dominant kärring.
”När han drog igång gällde det att hänga med…”
Visst, den sportfånen väntade aldrig på någon som fått ont i foten, blivit trött eller tappat skidan.
”Levererade ständigt träffande och roande iakttagelser om gästerna…”
En elak fan.
”På ytan kunde han te sig tämligen kärv, men den som lärt känna…”
En hopplös träbock, en parodi på en gammal officer, utan förmåga att släppa till av sig själv.
Och så vidare.
Alla nekrologer en egenskap gemensam. De borde ha skrivits medan föremålet ännu levde. Varför vänta med lovorden tills föremålet inte längre kan höra dem?