De döda i svampskogen

Visst är det trist att på en begravning höra en präst säga:
- Allt som oftast såg man henne i svampskogen på det älskade Norra Justerö där hon njöt av naturen…”
Dels hör man som i en teaterviskning hur familjen informerat prästen om vad den avlidne pysslade med när den levde och var sommarkåken låg, och dels är det ju tämligen likgiltig upplysning, vem har inte klafsat i svampskogen?
Och hur många gånger måste man dra runt bland träden med en korg för att det ska uppmärksammas i bårtalet?
Finns det någon nedre gräns?
Förresten, varför använder man uttrycket svampskog? Vad är det för skog? En annan än blåbärsskogen? Lingonskogen?
Aldrig hör man en om en sportfiskare att ”understundom sågs han ute på strömmingshavet…”
Eller gös-sjön.
Det är alltid lite olustigt att höra en präst orera om en person hon aldrig träffat, är det inte dags att förmå släkten att prata på begravningarna och låta prästen sköta ritualer ochjordskovlar med mera.
”Men viktigast för kaptenen i reserven Emil Anders Olle Fjädermyr var ändå familjen…”
Usch.
Att den avlidne var ateist och inte besökt en kyrka sen 1953 gör ju inte saken bättre.
Svenska normalbegravningar påminner om svenska nekrologer.
Tidningen Axess hade en artikel om de trista svenska dödsrunorna, och det är bara att hålla med. Man tror att de är skrivna av skolbarn. ”1944 avlade han studentexamen vid Högre allmänt läroverk för gossar i…”
Var någon annanstans avlägger man studentexamen? Och varför ta med en sådan upplysning när man senare får veta att karln blev både fil doktor och professor?
Svenska nekrologer är vanligtvis tama hyllningar, och det är alltid veckotidningsvärden som hyllas: familj, vänkrets, hobby, troheten mot Sverige som turistland (globetrotters är det nåt lurt med) och trohet mot företaget man sliter i: ”där han förblev till pension.”
Fantastiskt.
Man tror aldrig på en svensk nekrolog. Så endimensionella liv som där framskymtar finns bara inte.
Något jag särskilt retar mig på är den ständigt återkommande frasen ”Deras gästfria hem stod alltid öppet för den stora släkt- och vänkretsen, åtskilliga är de fester som där timat…”
Man ser framför sig en villa med en dörr som går som harskramla medan folk strömmar ut och in som på Centralen i rusningtid. Ingen kan ha fest varenda helg och två gånger mitt i veckan. Ingen har varken råd eller tid eller lust.
Har man dessutom skolbarn som kräver läxläsning, packandet av gympaväskor och matsäck, föräldramöten och hittan och dittan så är tjugopers middagar inget man drömmer om på fredag kväll, utan snarare två gin tonic framför ”Så ska det låta”.
Ofta framhålls de brittiska tidningarnas nekrologer som föredöme, men det är en orättvis betraktelse. De flesta svenska runor rör ju inte superkändisar utan mer eller mindre vanligt folk, vars runor måste skrivas av någon som kände dem. De brittiska nekrologerna skrivs ju av proffs med ingående kunskaper.
Att skaffa kunskaper tar tid, en sådan familjsida skulle bli orimligt dyr och senfärdig.
Vilket väl inte hindrar att man kan uppmana de mer eller mindre amatörmässiga skribenterna att skriva lite mer personligt och inte så träaktigt redovisande.
Även i svenska tidningar möter man ibland fascinerande levnadsöden, ofta är det mödan värt att botanisera bland nekrologerna, särskilt de dagar då tidningarna bestämt sig för att redovisa en uppsättning utländska dödsfall med inlånat material.
Nu har vi i Sverige ingen tradition att skriva sarkastiskt eller kritiskt om avlidna. Men vad man skulle vilja rensa bort är klichéerna. Även en okänd, ”vanlig” människas liv är värt att ta del av, det kan bli nog så tänkvärt och lärorikt, bara man slapp den konventionella framställningen.
Nu sitter man och letar efter dolda sanningar:
”Där hon förstås var den självklara medelpunkten… ”
Jojo, en dominant kärring.
”När han drog igång gällde det att hänga med…”
Visst, den sportfånen väntade aldrig på någon som fått ont i foten, blivit trött eller tappat skidan.
”Levererade ständigt träffande och roande iakttagelser om gästerna…”
En elak fan.
”På ytan kunde han te sig tämligen kärv, men den som lärt känna…”
En hopplös träbock, en parodi på en gammal officer, utan förmåga att släppa till av sig själv.
Och så vidare.
Alla nekrologer en egenskap gemensam. De borde ha skrivits medan föremålet ännu levde. Varför vänta med lovorden tills föremålet inte längre kan höra dem?