onsdag 11 juni 2008

Må alla fik ha en brevlåda!

Alla är glada över Zlatans mål mot Grekland, och visst var det snyggt, men det räcker ju inte med det. Jag menar hade bollen gått utanför hade ingen sagt att det var EM:s bästa skott, eller vackraste försök.
Då hade kulan varit glömd och aldrig noterad.
Nu råkade den gå in och blev till ett vackert mål. Men för att ett mål ska ge publiken en känsla av att laget är på väg att kuta ihop ett guld då krävs det mer.
Nämligen lag. Det vill säga ett lag som spelar sig fram till målchanser. När man ser spanjorer och holländare i aktion så ser man en lagmaskin, passningsspelet är stundtals rent otroligt, särskilt hos spanjorerna.
Det påminner mig om Brasilien i finalen mot Sverige 58, det var nog första gången jag tyckte att ordet anfallsvåg verkligen satt som en kniv i ryggen, laget rann fram som en våg över en slät sandstrand med passningar som i stort sett aldrig lämnade gräset.
Ruggigt effektivt.
Och som sagt, ett lag, inte bara en skicklig skytt med lite tur.
Turkarna gjorde förresten ett minst lika fint mål som Zlatan mot Schweiz, och ungefär på samma sätt.
Ännu vet vi inte om vårt landslag håller mot ett vassare motstånd än det grekerna bjöd oss i inledningsmatchen.
Annars är det ju roligt när stjärnorna håller för trycket. Från ishockeyn är man van vid att de inte gör någonting märkvärdigt och inte betyder mycket för lagets chanser.
Men Zlatan höll.
Precis som Beckham har för vana, han som håglöst kutar kring på plan tills det blir frispark. Då vaknar han till och skjuter ett trettiofem meter långt skott som går i en vacker böj kring muren och blåser förbi målvakten som inte ens hinner se bollen.
Han gör det gång på gång. Helt otroligt.
Detta om detta.
Häromdagen satt och räknade ut att om jag skulle ta T-banan till jobbet så få jag gå betydligt längre än om jag går till jobbet. Visst är det jobbigt?
Stationerna ligger så avigt till.
Detta kommer mig att tänka på Sixten Erhling. Han gästspelade som dirigent på Stockholmsoperan och hade ett avtal att en förbeställd taxi skulle ta honom från Operans sceningång till Grand Hotel där han bodde.
En dag infanns sig ingen taxi. Det regnade. Ehrling stod i dörrn och blev mer och mer irriterad. Till slut kom en blyg flöjtist knallade och insåg stundens allvar.
- Jag kanske kan få köra maestro? sa flöjten, jag bilen i dag.
- Förbaskat hyggligt, sa Ehrling, var står bilen?
- På Skeppsholmen, sa flöjten.
För den som inte är insatt i Stockholms geografi kan jag nämna att för att komma till den där bilen måste man gå förbi Grand Hotel och en bra bit till.
Häromnumret skrev jag ett kåseri om ett fik i Gamla stan som i ett av sina bord ha en låda där folk skriver så meddelanden på lappar och servetter och lägger dit. Där finns tunga suckar, välgångsönskningar, matrekommendationer eller bara små söta rapporter om hur man hade det under sitt besök.
För några dagar sedan var jag där igen och tittade förstås i lådan för att se om några nya brev kommit in.
Det hade det. Flera stycken. Ett av dem började så här:
”Spännande! Har läst ett kåseri om denna låda och så finna den – med alla funderingar – kul!” Undertecknat Pelle.
Vilken lustig rundgång.
Funderar på att lägga dit ett brev själv. ”Skrev ett kåseri om denna låda och så finna detta brev – kul!”
Jag skulle vilja att alla krogar och fik hade en sån där låda med hälsningar från gäst till gäst. Och att det ingick i gästernas plikter att krafsa ner någonting var gång man satt där.
Vilken kul läsning.
Apropå krafsa ner, häromdagen gick jag förbi en tom butik, utrensad, hyllor och inredning bortforslad, eltrådar som avslitna ådror stack ut, kontakter dinglade, damm och tystnad.
Som vanligt var jag ställd. Vad tusan hade det varit där? Tobak? Telefoner? Video? Grönsaker?
Jag kom inte ihåg.
Härmed upprepar jag mitt skyltkrav. Varje butik, oavsett vad den är för något, ska ha en kopparplatta i fönstret eller på väggen utanför där man skriver t ex ”Gustavs Färg och Tapeter, 1956 – 77” och sedan ”Nisse Algotsson Tobak 77 – 83” och så vidare. En historik över vad som funnits i lokalen. Och lite rolig lokal lokalhistoria, ett stöd för vårt dåliga minne.
En låda!
En skylt!
Basta.