Göteborgs ses bäst från Sundsvall

Varje år jag är nere och jobbar i vår monter på Göteborgs bokmässa känner jag mig som gubben i Paris.
Han bodde en bit från stadens centrum och gick varje dag ner och handlade lite mat, läste böcker, ordnade sina frimärken och sörplade några glas rödvin på sitt enstöriga vis.
En dag i maj när han som vanligt köpt sin baguette i affärn sa biträdet att det var väl skönt att det förfärliga kriget äntligen var slut.
- Vilket krig? sa gubben.
Det var 1945. Han hade missat hela föreställningen, ockupation, judejakt, motståndsrörelsen, britters och amerikanares intåg... rubbet.
När man står i en monter och pratar med läsare och sådana man hoppas ska bli läsare så upplever man ingenting av det som sker på mässan. Sen på kvällen slår man på TV:n på hotelrummet och upptäcker att det har varit sjutton debatter, fem prisutdelningar, boksignering av världskända författare och fan vet allt. Men ingenting av detta tränger ner till golvet där man står och försöker hitta lite luft att andas.
Så i allt väsentligt ser man mer av bokmässan om man stannar hemma och tittar på TV och lyssnar på radio och läser dagspress. Eller, rättare sagt, den bokmässa som är bokmassa, den måste man förstås uppleva själv, gå runt bland montrarna och snoka bland alla böcker, titta in hos antikvariaten, serieförlagen...
Tidningar, radio och TV bevakar den a n d r a delen av mässan, den som består av möten, debatter, seminarier och internationellt kända författare.
Mässan är icke en utan två.
Det händer tydligen aldrig att någon inom massmedia kommer på idén att titta efter vad som erbjuds på själva bokmässan, alla dessa försäljare och alla deras böcker. Dessa tio tusen titlar förblir där de är, bland de läsare som med allt fullare kassar hasar runt och tittar på böcker under tilltagande huvudvärk i de T-banefulla korridorerna mellan montrarna.
Och de som jobbar i en monter, ja de ser varken mässa 1 eller mässa 2. De bara står och står och är lika okunniga om allt som sker som gubben i Paris.

Står det still eller?

i DN den 8 september står det på första sidan ett yttrande av skådespelaren Sara Klänge angående Rolf Lassgårds roll som hemmafrun Edna i "Hairspray":
- Det krävs en riktig man för att klara av att vara så mycket kvinna.
Vad i all världen betyder det?
Om jag vore fullblodsfeminist skulle jag hoppa i Strömmen. Har vi då inte kommit någonstans? På alla dessa år?
Vad menas med "en riktig man"? Skulle en kvinna inte klara av att vara "så mycket kvinna"? Måste man väga 97 kilo för att kunna spela kvinna? Om Lassgård vore en späd man med ljus röst skulle han vara oduglig i rollen?
Ja man kan fråga hur länge som helst. Frågor, frågor men finns det några svar?
Lite längre in i tidningen suckar socialdemokraten Carin Jämtlin i Stockholms stadshus:
"Vi måste bli tydliga och få ut våra frågor".
Hur vore det att försöka pytsa ut lite svar?
Frågor har medborgarna nog av.

Sköter schimpanser våra pensioner?

Är det något som gör mig förbannad så är det den ideliga uppmaningen att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar.
Senast var det DN, den 2 september, som dragit en parallell till soffliggande röstare, alltså folk som inte fullgör sin demokratiska plikt utan avstår från att rösta. Bilden på Ekonomiavdelningens första sida visar ett par fötter i strumpor, utan skor, en person som ligger i en soffa, och rubriken lyder: Slöar för miljoner.
Vilket trams!
Ständigt och jämt uppmanas vi att "göra ett aktivt val" vad det nu är som skiljer ett val från ett aktivt val. Har jag aldrig fattat. Man vill att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar. Av artikeln framgår att de som har minst nytta av att placera pengar är flitigast, nämligen de äldre. Och den bakomliggande tesen är att vi kan förlora massor av pengar genom att avstå från egna placeringar. Vi får sämre pension, mindre pengar, fattig, fattig, torsk, torsk!
Vilket nys!
Efter detta larmtrumpetande i rubriker och bildtexter serverar tidningen en liten artikel som går under den fjolliga beteckningen ANALYS. Där skriver Maria Crofts i ett anfall av ärlighet följande:
"Det är ingen katastrof att strunta i pensionspengarna."
Va? Inte? undrar läsaren, som hunnit bli rejält uppskakad innan hon kommit fram till Crofts artikel. Och lite längre ner i texter står följande:
"Det är förstås inte givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För det krävs ett visst mått av intresse."
Just det. Man får inte mer pengar blott för det man placerar själv. Det gäller nämligen inte blott att "ha ett visst mått av intresse" och en massa tid, det gäller framförallt att placera RÄTT, men det talas det sällan om i såna här larmartiklar.
Det kan till och med bli så att om man placerar fel så får man mindre pension. Och då får man skylla sig själv.
Eller hur? Det är ju man själv som gjort de idiotiska valen.
Då frågar jag: sitter det enbart schimpanser i ledningen för våra pensionsfonder? För en schimpans är nog den ende jag kan tänka mig som är underlägsen mig vad gäller att placera pengar. (Fast man kan ju undra, lyckades inte den där lilla palmen som placerade pengar efter solljuset på Aranda hamna över index?)
Vad finns det för anledning för mig att tro att de som daglien sysslar med ekonomi och prognoser och pengar och börslistor skulle vara sämre än jag på att placera mina pengar?
Ingen anledning.
Varför skulle jag, som inte bryr mig ett skvatt om ekonomi och börsens upp- och nedgång, plötsligt börja att med fasansfull amatörmässighet dribbla med mina egna pensionspengar?
Ingen anledning alls.
Av vilken anledning ska jag frita pensionsförvaltarna från en del av deras ansvar?
Ingen.
Rubriken till huvudartikeln löd "Få orkar bry sig om pensionen". Det äger nog sin riktighet, och varför skulle de bry sig om pensionen på detta sätt? Att pensionsspara är en sak, tillrådligt för alla, att schackra med placeringar....
Ingen plikt.
Vilket löjeväckande krav detta är och vilken förolämpning dessa artiklar är mot folk som överlåter åt pensionsförvaltare att förvalta pensionerna medan de själva är fullt upptagna av att jobba, sköta barn, hem och vidareutbildning och bostadsrättsföreningens styrelse.
Jag har inget emot att man avsätter en del av pensionspengarna för fri placering för folk som tycker det är kul att hänga över börs- och fondlistor. Låt dem hålla på. Låt dem vinna eller förlora.
Men att försöka göra börshajar av varenda svensk och dessutom antyda att de som avstår är lata och slöa och oengagerade - det är fan i mig fräckt.
Lägg av!

Får man flunsan av TV?

Den som läste Aftonbladet och Expressen den 1 september kunde bli en smula förbryllade. Aftonbladets förstasida hade rubriken "Sökte hjälp - några dagar senare hittades han död i sitt hem utanför Uppsala".
Intill rubriken fanns en bild på en akutmottagnings entré med bildtexten: "Första dödsfallet... 37-åringen insjuknade i svininfluensa, men åkte aldrig in till sjukhuset."
Vad var det då för hjälp han sökte?
Jo tydligen hade han ringt sjukvårdsupplysningen, vilket framgår av artikeln inne i tidningen. Vad denna upplysning rådde honom till vet man inte, särskilt inte Aftonbladet, men ändå skuldbeläggs upplysningen.
I samma artikeln står det dessutom att mannen följt Smittskyddsinstitutets råd att kontakta sjukvården vi telefon i stället för att åka till sjukhus.
Med andra ord, alla berörda tycks ha gjort som man ska enligt instruktion och ändå påstår Aftonbladet att "det är inte första gången sjukvårdsupplysningen hamnar i blåsväder".
Vilket blåsväder?
Vem slog igång fläkten? Kan det vara Aftonbladet?
I Expressen finns också en rubrik vars antydda orsaksammanhang förbryllar åtminstone mig:
"Såg på tv - dog i svininfluensa".
Blir man sjuk av TV så är det nog någon mental störning som inträffar, att man skulle få flunsa förefaller inte så troligt.
Det är tur för Expressen att den olycklige ägnade sig åt en sådan rubrikvänlig sysselsättning med fina förkortningar och allt (TV). "Samlade frimärken - dog i svininfluensa" hade inte varit lika lätt att få in på en enspaltare. Eller "Byggde flaskskepp".
Om Expressen inte fått reda på vad mannen sysslat med, hade rubriken då blivit "Gjorde inget särskilt - dog i svininfluensa"?
Rubriksättarna vid kvällspressen är inte lätta att förstå sig på.