Göteborgs ses bäst från Sundsvall

Varje år jag är nere och jobbar i vår monter på Göteborgs bokmässa känner jag mig som gubben i Paris.
Han bodde en bit från stadens centrum och gick varje dag ner och handlade lite mat, läste böcker, ordnade sina frimärken och sörplade några glas rödvin på sitt enstöriga vis.
En dag i maj när han som vanligt köpt sin baguette i affärn sa biträdet att det var väl skönt att det förfärliga kriget äntligen var slut.
- Vilket krig? sa gubben.
Det var 1945. Han hade missat hela föreställningen, ockupation, judejakt, motståndsrörelsen, britters och amerikanares intåg... rubbet.
När man står i en monter och pratar med läsare och sådana man hoppas ska bli läsare så upplever man ingenting av det som sker på mässan. Sen på kvällen slår man på TV:n på hotelrummet och upptäcker att det har varit sjutton debatter, fem prisutdelningar, boksignering av världskända författare och fan vet allt. Men ingenting av detta tränger ner till golvet där man står och försöker hitta lite luft att andas.
Så i allt väsentligt ser man mer av bokmässan om man stannar hemma och tittar på TV och lyssnar på radio och läser dagspress. Eller, rättare sagt, den bokmässa som är bokmassa, den måste man förstås uppleva själv, gå runt bland montrarna och snoka bland alla böcker, titta in hos antikvariaten, serieförlagen...
Tidningar, radio och TV bevakar den a n d r a delen av mässan, den som består av möten, debatter, seminarier och internationellt kända författare.
Mässan är icke en utan två.
Det händer tydligen aldrig att någon inom massmedia kommer på idén att titta efter vad som erbjuds på själva bokmässan, alla dessa försäljare och alla deras böcker. Dessa tio tusen titlar förblir där de är, bland de läsare som med allt fullare kassar hasar runt och tittar på böcker under tilltagande huvudvärk i de T-banefulla korridorerna mellan montrarna.
Och de som jobbar i en monter, ja de ser varken mässa 1 eller mässa 2. De bara står och står och är lika okunniga om allt som sker som gubben i Paris.