tisdag 30 mars 2010

Mälarens hattifnattar ger sig av

Nu har tiden kommit för havets flyttåglar. Utan vingar. Utan fötter. Utan huvud. Ja utan det mesta, bortsett från kall kropp.
Isflaken.
Nu är den tid då isflaken plötsligt ger sig ut på vandring, bort mot havet, bort, bort, från Mälarens trygga vikar, förbi Grand Hotel, KAK och Nationalmuseum för att försvinna åt Nacka och Östersjön.
Man kan stå intill broräcket och se dem vandra iväg. Först samlas alla utanför Stadshuset där de ligger och kluckar, småpratar om hur det ska bli, hur spännande det är, om de ska få en mås som tjuvåker på sig eller... ja, hur det ska bli. Om de ska fastna under Vasabron eller åka raka spåret förbi Milles Solosångaren.
Han heter egentligen Solsångaren eftersom han sjunger mot solen men han står i stort sett alltid ensam, ingen människa trivs där hos honom, fast det borde vara en så fin plats i Stockholm med forsar och fika och broar och fina hus och Slottet och Operan och medeltidsmuseet... men nej. Solsångaren har blivit Solosångaren och ingen tycks kunna göra något åt saken.
Dessutom saknar han ackomanjemang.
Nå. Isen. Flaken bufflar sig fram mot Centralbron och fastnar i pelare och i varandra och ligger still och surar men så plötsligt gungar de till och far iväg, ystert hoppande om de är små, tungt majestätiskt obevekligt om de är stora.
De som har tur får änder och måsar eller till och med kråkor på sig.
- Vi tar det här flaket, vi som ska till Grand Hotel, säger de och slår sig ner.
Lata fåglar av ädlaste bird.
Haha.
Jag kan se Riddarfjärden från mitt sovrumsfönster. På kvällen är Riddarfjärden tom. Intet ett enda flak så långt öga når. Men sen! När man vaknar! Under natten har sjutton tusen flak smugit upp och lagt sig nere vid bygget tätt intill Södermalm. Där stoppas de. Där ligger de i liksom fel hörn.
Sen äter man frukost.
Sen tittar man ut. Och vad får man se? Hela gänget har dragit sig långsamt långsamt uppåt Stadshuset till. Där finns porten till Östersjön. De smyger så fint uppåt norr dessa fiffiga flak och lägger sig tillrätta.Man märker ingen rörelse, men den finns där.
Sådär håller de på under dagen och vid rätt position drar de iväg.
Så är det åter tomt på hela Riddarfjärden på kvällen och när man vaknar: fullt igen. Var kommer de ifrån, hur många flak har Mälaren? Jag känner mig som en amerikansk indian som undrar om strömmen av vita inte ska ta slut någongång.
Hur många är de? Båt efter båt.
Hur många vikar har Mälaren som ligger och tjuvhåller på isflak?
Eller är det nån speciell ordning? Jaha, Storvikens flak, ge er iväg! Seså. Er tur...
Så glider de iväg, de outgrundliga hattifnattarna, som tysta guppar förbi, vinterns eftertrupper. Och jag står på bron och tittar på dem och tycker att jag känner igen en och annan från förra året.
Men jag kan ju ta miste.

2 kommentarer:

Jenny Morelli sa...

Härligt Ingemar! Vilken fin betraktelse!

Anonym sa...

Du är fantastisk. Din skriva kåseri-bok står i min hylla och påminner mig om dig varje dag.
Kram, Charlotte