Dags för drabbad I och drabbad II och...

Vi måste rangordna drabbandet. Vi måste införa ett Drabbad I och ett Drabbad II och kanske ytterligare något. Det måste antydas en skillnad. Man kan inte ha samma ord för allt.
Tag en man på Haiti. Han är drabbad av jordbävningen. Han blev av med ena benet, sin familj och två kusiner och sitt jobb och sitt hus. Han bor i tält. Han har ingen aning om hur han ska klara sig.
Sen har vi en svensk som drabbats av flygstoppet.
Svensken sitter vid poolside i Larnaca med en gin&tonic i näven och berättar att han inte har en aning om när han kan komma hem.
Två drabbningar som liksom inte har samma klang.
Vi måste införa en rangordning.

Några barnbidrag till Haiti

Jag ser i TV att värdens nationer ska ge hela 40 miljarder kronor till Haiti, som totalförstörts av jordbävningen som dessutom krävde hundratusentals döda.
Det ser generöst ut.
Men faktum är att 40 miljarder kronor är mindre än två års barnbidrag i lilla Sverige. Ser man bidraget så är det kanske inte så mycket.
Vad kostar det att bygga upp ett helt land?

Mälarens hattifnattar ger sig av

Nu har tiden kommit för havets flyttåglar. Utan vingar. Utan fötter. Utan huvud. Ja utan det mesta, bortsett från kall kropp.
Isflaken.
Nu är den tid då isflaken plötsligt ger sig ut på vandring, bort mot havet, bort, bort, från Mälarens trygga vikar, förbi Grand Hotel, KAK och Nationalmuseum för att försvinna åt Nacka och Östersjön.
Man kan stå intill broräcket och se dem vandra iväg. Först samlas alla utanför Stadshuset där de ligger och kluckar, småpratar om hur det ska bli, hur spännande det är, om de ska få en mås som tjuvåker på sig eller... ja, hur det ska bli. Om de ska fastna under Vasabron eller åka raka spåret förbi Milles Solosångaren.
Han heter egentligen Solsångaren eftersom han sjunger mot solen men han står i stort sett alltid ensam, ingen människa trivs där hos honom, fast det borde vara en så fin plats i Stockholm med forsar och fika och broar och fina hus och Slottet och Operan och medeltidsmuseet... men nej. Solsångaren har blivit Solosångaren och ingen tycks kunna göra något åt saken.
Dessutom saknar han ackomanjemang.
Nå. Isen. Flaken bufflar sig fram mot Centralbron och fastnar i pelare och i varandra och ligger still och surar men så plötsligt gungar de till och far iväg, ystert hoppande om de är små, tungt majestätiskt obevekligt om de är stora.
De som har tur får änder och måsar eller till och med kråkor på sig.
- Vi tar det här flaket, vi som ska till Grand Hotel, säger de och slår sig ner.
Lata fåglar av ädlaste bird.
Haha.
Jag kan se Riddarfjärden från mitt sovrumsfönster. På kvällen är Riddarfjärden tom. Intet ett enda flak så långt öga når. Men sen! När man vaknar! Under natten har sjutton tusen flak smugit upp och lagt sig nere vid bygget tätt intill Södermalm. Där stoppas de. Där ligger de i liksom fel hörn.
Sen äter man frukost.
Sen tittar man ut. Och vad får man se? Hela gänget har dragit sig långsamt långsamt uppåt Stadshuset till. Där finns porten till Östersjön. De smyger så fint uppåt norr dessa fiffiga flak och lägger sig tillrätta.Man märker ingen rörelse, men den finns där.
Sådär håller de på under dagen och vid rätt position drar de iväg.
Så är det åter tomt på hela Riddarfjärden på kvällen och när man vaknar: fullt igen. Var kommer de ifrån, hur många flak har Mälaren? Jag känner mig som en amerikansk indian som undrar om strömmen av vita inte ska ta slut någongång.
Hur många är de? Båt efter båt.
Hur många vikar har Mälaren som ligger och tjuvhåller på isflak?
Eller är det nån speciell ordning? Jaha, Storvikens flak, ge er iväg! Seså. Er tur...
Så glider de iväg, de outgrundliga hattifnattarna, som tysta guppar förbi, vinterns eftertrupper. Och jag står på bron och tittar på dem och tycker att jag känner igen en och annan från förra året.
Men jag kan ju ta miste.

SMHI - där har man koll på kvicksilvret

Vad tar det åt folk?
Tål de verkligen hur mycket som helst? I tidningen Vi undrar jag i det aktuella numret varför man blitt sväljer den egendomliga förklaringen "Snö" när det gäller byggnader med instörtade tak - svinstall, tennishallar och ridhus.
Särskilt det senare borde väl föranleda någon att leverera stämning och dra en byggare inför domstol. Det skulle i alla fall jag göra om jag hade ett barn som red omkring i ett hus vars tak plötsligt brakar in beroende på att det snöat ett par dagar.
Någon har byggt ett undermåligt hus och någon har därmed riskerat livet på såväl ungdomar som hästar. Och ridledare.
Men den tanken har tydligen inte föresvävat någon. Ojoj, då, var det så mycket snö på taket... ja då får väl lilla Nisse rida någon annanstans...
Och TV (Rapport?) hade grävt upp en herre från Tekniska Högskolan för att fråga denne expert varför alla hus faller i bitar plötsligt.
Han trodde det var bristande kontroll.
Varför kom han inte på den rimliga slutsatsen att byggarna fuskat? Kontrollanter bygger väl inga hus, vare sig bra eller dåliga.
Vad är det som gjort oss så livrädda för att utkräva personligt ansvar av individer eller företag?
Rent mystiskt.
I övrigt vill jag bara uttrycka min beundran för det yrkeskunnande som SMHI tydligen besitter, vilket framgår av Expressens förstasida den 23 februari:

"VÅREN ÄR PÅ VÄG. SMHI: då blir det varmare."

En och annan har ju haft det på känn, men det är skönt att få det fastslaget av auktoriteten i ämnet.

Skylt före datorernas tid

Häromdagen var jag på besök i ett hus på Sveavägen. Intill hissen fanns en knapp på vilken det stod HIT. Ovanför den fanns texten "Hissen kallas med denna knapp". När jag sedan steg ur hissen på fjärde våningen hittade jag en annan knapp, märkt NED.
Under den fanns en förklarande rad: "Hissen nedsändes med denna knapp".
Jag brast nästan i gråt.
Efter att långsamt ha vant mig vid dataprogammerarnas fenomenala förmåga att inte begripa hur vanligt folk tänker, datasnubbar som tvingar en att stänga av datorn genom att trycka på en knapp där det står START var dessa hisstexter en lisa, en tröst i en förvirrad värld, tydliga, övertydliga, klara, logiska, enkla, rakt fram... ack ja.

Hur bromsar karln?

Det kanske var lika bra att den där Koenigsegg inte tog över Saab. Det verkar inte som om han hade kläm på bilar, så biltillverkare han är.
Han meddelade att han hade dragit åt handbromsen.
När man är ute och kör och vill avbryta färden ska man bromsa. Med fotbromsen. Sedan, när man väl står still, kan man dra åt handbromsen.
Sliter man i den i femtio knyck så blir det problem. Och oväsen.

Hit och dit och noll resultat

Nere vid Hornsplan i Stockholm fanns det förr en liten gullig parkuschling där det rådde medelhavsatmosfär under de spridda träden. Den är borta. Där uppförs nu ett hus, som håller på att sega sig upp till tredje våningen och högre ska det bli.
Intill detta nya hus finns åt Hornsgatan en skylt med texten "Hornsplan. Nya lägenheter med utsikt mot park och vatten. Borätt. Exploateringskontoret."
Tänk så gulligt! En hel del av borättarna får utsikt.
Vad man inte talar om är att det nya huset totalt sabbar den utsikt som folk i huset intill hade förut. Över park och vatten.
Men det var väl mest pensionärer.
Som det är skrivet: "Stockholm ger och Stockholm tar, prisa Stockholm alla dar."

Är köttbullar julmat?

Det är nåt fel på julen.
Häromdagen såg jag en annons för ett av dessa tusen julbord som man börjar flagga för redan i slutet av september. Krogarnas julbord tycks gå ut på att när det väl blir julafton är man så förbannat trött på julmat att man äter två korslagda rättikor och dricker vatten till Disneyprogrammet.
Själv försöker jag att undvika allt vad julmat heter under december så att jag kan närma mig ett julbord den 24 december utan kväljningar.
Emellertid, annonsen var vackert djupröd, roströd, snarast, och där stod att det bjöds på olika sillinläggningar, köttbullar och köksmästarens finaste julskinka.
Sill och köttbullar och skinka är tre ting som man äter året runt. Så hur kommer man på idén att locka just med dessa tre ting till ett speciellt julbord? Det är ju som att säga kom till oss och ät vårt julbord, där finns läcker kokt potatis, tallrikar och glas, gurka och prickig korv.
Vad är det för jul med det? Eller är det själva uppdukningen som man avser? Att köttbullarna ligge rpå ett fat med tomte-dekorationer?
Finns det överhuvudtaget några rätter som är genuint juliga och som inte förekommer andra tider på året? Ja, kanske lutfisk. Äter man sällan i juni. (Jag äter det aldrig). Dopp i grytan. Ål? (Utrotad).
Revbensspjäll? Rödkål? Prinskorv?
Jag tycker det verkar som om vårt julbord är ganska torftigt och bortsett från lutfisken så finns det just ingenting som är vikt enbart för julen.
Uppfinn nya rätter som blir ny svensk jultradition och som man absolut inte kan tänka sig att äta någon annan dag är julafton, juldagen och annandagen. Det kan väl vara en uppgift för Christer Lingström nu när han ska stänga sin tvåstjärniga krog Edbacka.
Semlorna har redan fuskats bort genom att svämma över konditorierna i en månad kring den egentliga dagen. Och kräftorna har tappat klorna.

Vad var det för särskilt med bilden?

Häromdagen fick jag syn på ett fotografi från beredskapens dagar, jag skulle tro att det var från 1942. Hur som helst visar det ett antal inkallade gossar med bar överkropp, uppställda för gruppfoto. Det är knappt trettio stycken, killar som fösts ihop på samma ställe, grabbar från alla möjliga orter i Sverige. Tjugo till trettio år.
De flinar upp sig inför fotografen.
Inget märkvärdigt med den bilden. Inga kända personer, ingen spektakulär situation, helt vardaglig. Ändå märker man att det är nåt. Det tar en stund men till slut kommer man på: inte en enda av pojkarna är överviktig. Ingen har ens en antydan till mage eller överhäng i midjetrakten. Det skulle kunna vara traktens fotbollslag med reserver men det är det inte. Och som sagt, inte en enda har skuggan av övervikt.
Jag vill minnas att en dietdoktor gjorde en liknande iakttagelse angående regalskeppet Vasa. På en bild från mitten av femtiotalet ser man dykchefen Fälting och hans mannar stående på det som sticker upp över ytan av det just upplockade skeppet.
Läkaren granskade bilden och sa att ingen av gubbarna vägde mer än 70 kilo.
Frågan är om medelvikten skulle ha varit densamma om man tog en liknande bild i dag. Troligen inte.
Sen såg jag ett program som hette Varför är smala inte feta eller nåt liknande. Man hade valt ut en handfull spinkiga britter i trettioårsåldern och och satte dem på en diet av om det nu var 6500 kalaorier per dag i stället för de 3000 de vanligtvis klämde i sig.
Somliga hade svårt att få in sig de där extra tre tusen.
Alltnog, samtliga gick upp i vikt, somliga dock väldigt lite. Ingen särskilt mycket. En hade förmågan att öka sin förbränning när kalori-intaget steg, en annan omvandlade den extra energin till muskler (!) i stället för att fylla på fettdepåerna.
Samtliga återtog sin gamla vikt så fort experimentet avslutats.
Det verkade som om deras kroppar hade hittat en vikt den gillade och gjorde allt för att behålla. Dessvärre kan detta gälla även överviktiga. Om en överviktig lyckas kämpa ner sin vikt börjar kroppen streta för att återta den.
- Starkt överviktiga som lyckats gå ner till normalvikt får nog finna sig i att ständigt känna sig hungriga om de vill behålla vikten, trodde en av experimentets ledare.
Trist, va?
Alla kan gå ner. En synnerligen stor man hade levt på vitaminer och vatten i över ett år och naturligtvis tappat halva sig själv på vägen, tömt depåerna. Men att sedan hålla denna vikt...
Filmen visade att det här med övervikt och fetma är en rätt komplex historia.
Den enkla grundregeln håller visserligen fortfarande: får man i sig mer än vad man gör av med går man upp och tvärtom. Men sen blir det bra komplext med gener och fettdepåer och individuella egenskaper och psyke...
Lätt är det inte.

Just nu: spektakulärt!

Ett nytt stående epitet har dykt upp i radio och TV: det spektakulära helikopter-rånet...
Det verkar omöjligt för reportrar att nämna rånet i Västberga utan att säg "det spektakulära..."
Vi som är gamla nog att minnas Vietnamkriget erinrar oss ett annat sådant märkvärdigt epitet, nämligen "den forna kejsarstaden Hue". Den arma staden kunde aldrig få heta enbart Hue eller staden Hue, nä, "den forna kejsarstaden Hue" skulle det tydligen vara.
Ingen kom på idén att säga "den forna kejsarstaden Paris" av någon anledning. Vad Hue hade gjort för ont fick man aldrig klart för sig.
På den tiden jag arbetade på skämt-och glamsidan Namn och nytt i DN satte jag och min polare Åkermark upp ett antal sådana fasta epitet. Dåvarande chefen för Skansen fick epitetet "den alltid rättstavade..."
Han hette nämligen Nils Erik Baehrendtz, ett namn så svårstavat att ingen vågade annat än att slå upp karl i Vem är det? och ta reda på hur detta krångliga namn skulle stavas.
En kille som hjälpte oss med diverse material ang Strindberg förekom i massor av sammanhang och fick därför heta den allerstädes närvarande Torsten Måtte Schmidt...
Dylika epitet finns i den klassiska litteraturen, hos Homeros, till exempel, "den rosenfingrade Eos..." morgonens gudinna.
Nu är det som sagt "det spektakulära" som gäller.