Skylt före datorernas tid

Häromdagen var jag på besök i ett hus på Sveavägen. Intill hissen fanns en knapp på vilken det stod HIT. Ovanför den fanns texten "Hissen kallas med denna knapp". När jag sedan steg ur hissen på fjärde våningen hittade jag en annan knapp, märkt NED.
Under den fanns en förklarande rad: "Hissen nedsändes med denna knapp".
Jag brast nästan i gråt.
Efter att långsamt ha vant mig vid dataprogammerarnas fenomenala förmåga att inte begripa hur vanligt folk tänker, datasnubbar som tvingar en att stänga av datorn genom att trycka på en knapp där det står START var dessa hisstexter en lisa, en tröst i en förvirrad värld, tydliga, övertydliga, klara, logiska, enkla, rakt fram... ack ja.

Hur bromsar karln?

Det kanske var lika bra att den där Koenigsegg inte tog över Saab. Det verkar inte som om han hade kläm på bilar, så biltillverkare han är.
Han meddelade att han hade dragit åt handbromsen.
När man är ute och kör och vill avbryta färden ska man bromsa. Med fotbromsen. Sedan, när man väl står still, kan man dra åt handbromsen.
Sliter man i den i femtio knyck så blir det problem. Och oväsen.

Hit och dit och noll resultat

Nere vid Hornsplan i Stockholm fanns det förr en liten gullig parkuschling där det rådde medelhavsatmosfär under de spridda träden. Den är borta. Där uppförs nu ett hus, som håller på att sega sig upp till tredje våningen och högre ska det bli.
Intill detta nya hus finns åt Hornsgatan en skylt med texten "Hornsplan. Nya lägenheter med utsikt mot park och vatten. Borätt. Exploateringskontoret."
Tänk så gulligt! En hel del av borättarna får utsikt.
Vad man inte talar om är att det nya huset totalt sabbar den utsikt som folk i huset intill hade förut. Över park och vatten.
Men det var väl mest pensionärer.
Som det är skrivet: "Stockholm ger och Stockholm tar, prisa Stockholm alla dar."

Är köttbullar julmat?

Det är nåt fel på julen.
Häromdagen såg jag en annons för ett av dessa tusen julbord som man börjar flagga för redan i slutet av september. Krogarnas julbord tycks gå ut på att när det väl blir julafton är man så förbannat trött på julmat att man äter två korslagda rättikor och dricker vatten till Disneyprogrammet.
Själv försöker jag att undvika allt vad julmat heter under december så att jag kan närma mig ett julbord den 24 december utan kväljningar.
Emellertid, annonsen var vackert djupröd, roströd, snarast, och där stod att det bjöds på olika sillinläggningar, köttbullar och köksmästarens finaste julskinka.
Sill och köttbullar och skinka är tre ting som man äter året runt. Så hur kommer man på idén att locka just med dessa tre ting till ett speciellt julbord? Det är ju som att säga kom till oss och ät vårt julbord, där finns läcker kokt potatis, tallrikar och glas, gurka och prickig korv.
Vad är det för jul med det? Eller är det själva uppdukningen som man avser? Att köttbullarna ligge rpå ett fat med tomte-dekorationer?
Finns det överhuvudtaget några rätter som är genuint juliga och som inte förekommer andra tider på året? Ja, kanske lutfisk. Äter man sällan i juni. (Jag äter det aldrig). Dopp i grytan. Ål? (Utrotad).
Revbensspjäll? Rödkål? Prinskorv?
Jag tycker det verkar som om vårt julbord är ganska torftigt och bortsett från lutfisken så finns det just ingenting som är vikt enbart för julen.
Uppfinn nya rätter som blir ny svensk jultradition och som man absolut inte kan tänka sig att äta någon annan dag är julafton, juldagen och annandagen. Det kan väl vara en uppgift för Christer Lingström nu när han ska stänga sin tvåstjärniga krog Edbacka.
Semlorna har redan fuskats bort genom att svämma över konditorierna i en månad kring den egentliga dagen. Och kräftorna har tappat klorna.

Vad var det för särskilt med bilden?

Häromdagen fick jag syn på ett fotografi från beredskapens dagar, jag skulle tro att det var från 1942. Hur som helst visar det ett antal inkallade gossar med bar överkropp, uppställda för gruppfoto. Det är knappt trettio stycken, killar som fösts ihop på samma ställe, grabbar från alla möjliga orter i Sverige. Tjugo till trettio år.
De flinar upp sig inför fotografen.
Inget märkvärdigt med den bilden. Inga kända personer, ingen spektakulär situation, helt vardaglig. Ändå märker man att det är nåt. Det tar en stund men till slut kommer man på: inte en enda av pojkarna är överviktig. Ingen har ens en antydan till mage eller överhäng i midjetrakten. Det skulle kunna vara traktens fotbollslag med reserver men det är det inte. Och som sagt, inte en enda har skuggan av övervikt.
Jag vill minnas att en dietdoktor gjorde en liknande iakttagelse angående regalskeppet Vasa. På en bild från mitten av femtiotalet ser man dykchefen Fälting och hans mannar stående på det som sticker upp över ytan av det just upplockade skeppet.
Läkaren granskade bilden och sa att ingen av gubbarna vägde mer än 70 kilo.
Frågan är om medelvikten skulle ha varit densamma om man tog en liknande bild i dag. Troligen inte.
Sen såg jag ett program som hette Varför är smala inte feta eller nåt liknande. Man hade valt ut en handfull spinkiga britter i trettioårsåldern och och satte dem på en diet av om det nu var 6500 kalaorier per dag i stället för de 3000 de vanligtvis klämde i sig.
Somliga hade svårt att få in sig de där extra tre tusen.
Alltnog, samtliga gick upp i vikt, somliga dock väldigt lite. Ingen särskilt mycket. En hade förmågan att öka sin förbränning när kalori-intaget steg, en annan omvandlade den extra energin till muskler (!) i stället för att fylla på fettdepåerna.
Samtliga återtog sin gamla vikt så fort experimentet avslutats.
Det verkade som om deras kroppar hade hittat en vikt den gillade och gjorde allt för att behålla. Dessvärre kan detta gälla även överviktiga. Om en överviktig lyckas kämpa ner sin vikt börjar kroppen streta för att återta den.
- Starkt överviktiga som lyckats gå ner till normalvikt får nog finna sig i att ständigt känna sig hungriga om de vill behålla vikten, trodde en av experimentets ledare.
Trist, va?
Alla kan gå ner. En synnerligen stor man hade levt på vitaminer och vatten i över ett år och naturligtvis tappat halva sig själv på vägen, tömt depåerna. Men att sedan hålla denna vikt...
Filmen visade att det här med övervikt och fetma är en rätt komplex historia.
Den enkla grundregeln håller visserligen fortfarande: får man i sig mer än vad man gör av med går man upp och tvärtom. Men sen blir det bra komplext med gener och fettdepåer och individuella egenskaper och psyke...
Lätt är det inte.

Just nu: spektakulärt!

Ett nytt stående epitet har dykt upp i radio och TV: det spektakulära helikopter-rånet...
Det verkar omöjligt för reportrar att nämna rånet i Västberga utan att säg "det spektakulära..."
Vi som är gamla nog att minnas Vietnamkriget erinrar oss ett annat sådant märkvärdigt epitet, nämligen "den forna kejsarstaden Hue". Den arma staden kunde aldrig få heta enbart Hue eller staden Hue, nä, "den forna kejsarstaden Hue" skulle det tydligen vara.
Ingen kom på idén att säga "den forna kejsarstaden Paris" av någon anledning. Vad Hue hade gjort för ont fick man aldrig klart för sig.
På den tiden jag arbetade på skämt-och glamsidan Namn och nytt i DN satte jag och min polare Åkermark upp ett antal sådana fasta epitet. Dåvarande chefen för Skansen fick epitetet "den alltid rättstavade..."
Han hette nämligen Nils Erik Baehrendtz, ett namn så svårstavat att ingen vågade annat än att slå upp karl i Vem är det? och ta reda på hur detta krångliga namn skulle stavas.
En kille som hjälpte oss med diverse material ang Strindberg förekom i massor av sammanhang och fick därför heta den allerstädes närvarande Torsten Måtte Schmidt...
Dylika epitet finns i den klassiska litteraturen, hos Homeros, till exempel, "den rosenfingrade Eos..." morgonens gudinna.
Nu är det som sagt "det spektakulära" som gäller.

Göteborgs ses bäst från Sundsvall

Varje år jag är nere och jobbar i vår monter på Göteborgs bokmässa känner jag mig som gubben i Paris.
Han bodde en bit från stadens centrum och gick varje dag ner och handlade lite mat, läste böcker, ordnade sina frimärken och sörplade några glas rödvin på sitt enstöriga vis.
En dag i maj när han som vanligt köpt sin baguette i affärn sa biträdet att det var väl skönt att det förfärliga kriget äntligen var slut.
- Vilket krig? sa gubben.
Det var 1945. Han hade missat hela föreställningen, ockupation, judejakt, motståndsrörelsen, britters och amerikanares intåg... rubbet.
När man står i en monter och pratar med läsare och sådana man hoppas ska bli läsare så upplever man ingenting av det som sker på mässan. Sen på kvällen slår man på TV:n på hotelrummet och upptäcker att det har varit sjutton debatter, fem prisutdelningar, boksignering av världskända författare och fan vet allt. Men ingenting av detta tränger ner till golvet där man står och försöker hitta lite luft att andas.
Så i allt väsentligt ser man mer av bokmässan om man stannar hemma och tittar på TV och lyssnar på radio och läser dagspress. Eller, rättare sagt, den bokmässa som är bokmassa, den måste man förstås uppleva själv, gå runt bland montrarna och snoka bland alla böcker, titta in hos antikvariaten, serieförlagen...
Tidningar, radio och TV bevakar den a n d r a delen av mässan, den som består av möten, debatter, seminarier och internationellt kända författare.
Mässan är icke en utan två.
Det händer tydligen aldrig att någon inom massmedia kommer på idén att titta efter vad som erbjuds på själva bokmässan, alla dessa försäljare och alla deras böcker. Dessa tio tusen titlar förblir där de är, bland de läsare som med allt fullare kassar hasar runt och tittar på böcker under tilltagande huvudvärk i de T-banefulla korridorerna mellan montrarna.
Och de som jobbar i en monter, ja de ser varken mässa 1 eller mässa 2. De bara står och står och är lika okunniga om allt som sker som gubben i Paris.

Står det still eller?

i DN den 8 september står det på första sidan ett yttrande av skådespelaren Sara Klänge angående Rolf Lassgårds roll som hemmafrun Edna i "Hairspray":
- Det krävs en riktig man för att klara av att vara så mycket kvinna.
Vad i all världen betyder det?
Om jag vore fullblodsfeminist skulle jag hoppa i Strömmen. Har vi då inte kommit någonstans? På alla dessa år?
Vad menas med "en riktig man"? Skulle en kvinna inte klara av att vara "så mycket kvinna"? Måste man väga 97 kilo för att kunna spela kvinna? Om Lassgård vore en späd man med ljus röst skulle han vara oduglig i rollen?
Ja man kan fråga hur länge som helst. Frågor, frågor men finns det några svar?
Lite längre in i tidningen suckar socialdemokraten Carin Jämtlin i Stockholms stadshus:
"Vi måste bli tydliga och få ut våra frågor".
Hur vore det att försöka pytsa ut lite svar?
Frågor har medborgarna nog av.

Sköter schimpanser våra pensioner?

Är det något som gör mig förbannad så är det den ideliga uppmaningen att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar.
Senast var det DN, den 2 september, som dragit en parallell till soffliggande röstare, alltså folk som inte fullgör sin demokratiska plikt utan avstår från att rösta. Bilden på Ekonomiavdelningens första sida visar ett par fötter i strumpor, utan skor, en person som ligger i en soffa, och rubriken lyder: Slöar för miljoner.
Vilket trams!
Ständigt och jämt uppmanas vi att "göra ett aktivt val" vad det nu är som skiljer ett val från ett aktivt val. Har jag aldrig fattat. Man vill att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar. Av artikeln framgår att de som har minst nytta av att placera pengar är flitigast, nämligen de äldre. Och den bakomliggande tesen är att vi kan förlora massor av pengar genom att avstå från egna placeringar. Vi får sämre pension, mindre pengar, fattig, fattig, torsk, torsk!
Vilket nys!
Efter detta larmtrumpetande i rubriker och bildtexter serverar tidningen en liten artikel som går under den fjolliga beteckningen ANALYS. Där skriver Maria Crofts i ett anfall av ärlighet följande:
"Det är ingen katastrof att strunta i pensionspengarna."
Va? Inte? undrar läsaren, som hunnit bli rejält uppskakad innan hon kommit fram till Crofts artikel. Och lite längre ner i texter står följande:
"Det är förstås inte givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För det krävs ett visst mått av intresse."
Just det. Man får inte mer pengar blott för det man placerar själv. Det gäller nämligen inte blott att "ha ett visst mått av intresse" och en massa tid, det gäller framförallt att placera RÄTT, men det talas det sällan om i såna här larmartiklar.
Det kan till och med bli så att om man placerar fel så får man mindre pension. Och då får man skylla sig själv.
Eller hur? Det är ju man själv som gjort de idiotiska valen.
Då frågar jag: sitter det enbart schimpanser i ledningen för våra pensionsfonder? För en schimpans är nog den ende jag kan tänka mig som är underlägsen mig vad gäller att placera pengar. (Fast man kan ju undra, lyckades inte den där lilla palmen som placerade pengar efter solljuset på Aranda hamna över index?)
Vad finns det för anledning för mig att tro att de som daglien sysslar med ekonomi och prognoser och pengar och börslistor skulle vara sämre än jag på att placera mina pengar?
Ingen anledning.
Varför skulle jag, som inte bryr mig ett skvatt om ekonomi och börsens upp- och nedgång, plötsligt börja att med fasansfull amatörmässighet dribbla med mina egna pensionspengar?
Ingen anledning alls.
Av vilken anledning ska jag frita pensionsförvaltarna från en del av deras ansvar?
Ingen.
Rubriken till huvudartikeln löd "Få orkar bry sig om pensionen". Det äger nog sin riktighet, och varför skulle de bry sig om pensionen på detta sätt? Att pensionsspara är en sak, tillrådligt för alla, att schackra med placeringar....
Ingen plikt.
Vilket löjeväckande krav detta är och vilken förolämpning dessa artiklar är mot folk som överlåter åt pensionsförvaltare att förvalta pensionerna medan de själva är fullt upptagna av att jobba, sköta barn, hem och vidareutbildning och bostadsrättsföreningens styrelse.
Jag har inget emot att man avsätter en del av pensionspengarna för fri placering för folk som tycker det är kul att hänga över börs- och fondlistor. Låt dem hålla på. Låt dem vinna eller förlora.
Men att försöka göra börshajar av varenda svensk och dessutom antyda att de som avstår är lata och slöa och oengagerade - det är fan i mig fräckt.
Lägg av!

Får man flunsan av TV?

Den som läste Aftonbladet och Expressen den 1 september kunde bli en smula förbryllade. Aftonbladets förstasida hade rubriken "Sökte hjälp - några dagar senare hittades han död i sitt hem utanför Uppsala".
Intill rubriken fanns en bild på en akutmottagnings entré med bildtexten: "Första dödsfallet... 37-åringen insjuknade i svininfluensa, men åkte aldrig in till sjukhuset."
Vad var det då för hjälp han sökte?
Jo tydligen hade han ringt sjukvårdsupplysningen, vilket framgår av artikeln inne i tidningen. Vad denna upplysning rådde honom till vet man inte, särskilt inte Aftonbladet, men ändå skuldbeläggs upplysningen.
I samma artikeln står det dessutom att mannen följt Smittskyddsinstitutets råd att kontakta sjukvården vi telefon i stället för att åka till sjukhus.
Med andra ord, alla berörda tycks ha gjort som man ska enligt instruktion och ändå påstår Aftonbladet att "det är inte första gången sjukvårdsupplysningen hamnar i blåsväder".
Vilket blåsväder?
Vem slog igång fläkten? Kan det vara Aftonbladet?
I Expressen finns också en rubrik vars antydda orsaksammanhang förbryllar åtminstone mig:
"Såg på tv - dog i svininfluensa".
Blir man sjuk av TV så är det nog någon mental störning som inträffar, att man skulle få flunsa förefaller inte så troligt.
Det är tur för Expressen att den olycklige ägnade sig åt en sådan rubrikvänlig sysselsättning med fina förkortningar och allt (TV). "Samlade frimärken - dog i svininfluensa" hade inte varit lika lätt att få in på en enspaltare. Eller "Byggde flaskskepp".
Om Expressen inte fått reda på vad mannen sysslat med, hade rubriken då blivit "Gjorde inget särskilt - dog i svininfluensa"?
Rubriksättarna vid kvällspressen är inte lätta att förstå sig på.