Arma yrkessnickare!

Följ med till den spännande värld där naturlagarna icke gäller, där en meter ibland är 92 centimeter…

Jag tycker synd om yrkessnickare.
De tomtar omkring i sin fyrkantiga värld, där en meter är en meter och en rät vinkel en rät vinkel. Genomlyst, snusförnuftigt, en grå ingenjörsvärld där A leder till B, där naturlagar håller, där en bräda på fyra decimeter är kortare än en på sju, där ingenting överraskar.
Den torra rutinen härskar.
Hur annorlunda har inte vi det, vi amatörsnickare.
Hos oss härskar mystiken. Naturens lagar gäller bara vid när lagarna har lust. Här finns inga räta vinklar och skulle de finnas upphör de att vara räta när andan faller på, ingenting kan styras, A leder till B rätt ofta, men sällan två gånger i rad.
Hos oss finns en känsla av att vi är en lekbollar för osynliga krafter, djinner och andar. Vi inser att människan med sitt enkla förnuft inte kan greppa allt, vi ser dagligen resultatet av för naturvetenskapen okända energier som får även de dödaste ting att besjälas, ett vinkeljärn är icke blott ett vinkeljärn som hos yrkessnickarna, utan en varelse med vilja, som då och då opponerar mot Skaparen.
Hos oss kan två lister som vardera är 8 millimeter tjocka bli 20 millimeter om man lägger ihop dem.
Vi amatörsnickare lever i en värld där allt är fullt av liv och helt oberäkneligt.
Tag till exempel överliggaren.
Jag skulle lägga en dylik, en svartmålad sidenglänsande bräda, att toppa ett plank.
Jag la dit den.
Den skulle sticka ut fyra centimeter över grinden. Den stack ut arton. Arton minus fyra är fjorton. Fyra plus fjorton är arton. Brädan var fjorton centimeter för lång. Alltså mätte jag noga upp fjorton centimeter, sågade av brädan med perfekt vinklad fogsvans och la den på sin plats igen.
Den stack ut tre centimeter.
Tror ni då att amatörsnickaren svär och förbannar, skriker att han förstört en 3,5 meter lång grundad och målad bräda? Att han slänger sågen i komposten? Sparkar på cykeln? Välter hyvelbänken?
Nej, nej, nej, bort det.
En yrkessnickare skulle förstås bli vansinnig och sluta i tvångströja, men vi amatörer, vi är kalla som döda ödlor, vi brusar inte upp, vi förbannar inte det obegripliga, vi hytter icke åt gudarna, vi vet att vi lever i en värld fylld av döda ting med skämtlynne, kort sagt – en värld som inte kan styras av enkla ting som sågar, vinkelhakar, borrmaskiner och slipar.
Vi sågar utan minsta sinnesrörelse till en centimeter av den djävulska brädan, det som blev kvar av den, och klämmer dit den där den märks minst, varpå vi målar den fjorton gånger så att skarven inte ska synas så mycket.
Tacksamma över att naturen denna gång inte hittat på något värre, konstaterar vi att vi även likt en brädornas Dr Doolittle kan höra plank, reglar och lister prata, hånskratta och fälla kommentarer. Var gång vi stiger in i den hall som vi försett med nytt golv hör vi en röst som säger ”Öh du, jag når visst inte ända fram till tröskeln, öh du”.
En kakofoni av röster och viskningar av det slaget är ett evigt tinnitus i amatörsnickarens öron. Han lever i en levande och obegriplig värld.
Jag tycker synd om yrkessnickarna.

Inte en CD i hela stan

Vilken miss! Vad gör myndigheterna?
Tartini skryter man om, men säljer man någon musik som karln komponerat? Nej.
En av världens sötaste städer, Piran i Slovenien, längst ut på en udde, lite söder om Trieste, har ett torg som motsvarar en fem sex valium. Man blir lugn där. Har man slagit sig ned på ett fik blir man sittande och efter fem minuter vet man knappt vem man är – man bara tittar på folk och läppjar cappucino. Man har inga bekymmer mer. Man har ingen anledning att resa sig och gå någonstans.
Torget är uppkallat efter den lilla stadens store son Giuseppe Tartini (1692-1770). Kompositör och violinvirtuos. Han står staty på torget. Mitt emot honom ligger hotell Tartini. Till vänster om honom ligger Tartini House. Men ingenstans i hela stan kunde jag hitta en CD med hans musik. Det vore väl den självklara souveniren men det har ingen vid turistbyrån kommit på.
- Vad har ni emot Tartini? frågade jag en dam i receptionen på hans hotell.
- Ingenting, hurså?
Men varför inga skivor fanns bland alla pryttlar som säljs på hotellet, i butiker eller marknadsstånd, det kunde hon inte förklara.
Inte jag heller.
Piran, eller Pirano om man vill tala italienska, är helt förtjusande. Man badar mitt i stan med handdukar och grejor utlagda på flata stora stenar som ligger längs hela strandpromenaden.
Det kostar inget.
Vattnet är sammetslent och klart och varmt. När man solen torkat en går man fem meter och sätter sig på en krog varifrån man kan hålla utsikt över handdukar och badbrallor på tork.
Vid bordet intill sitter två fyraåringar och slafsar förtjust i sig bläckfisk, musslor, små ostron och fiskfiléer – en syn man inte ofta ser i Sverige. En dam kommer in med två barn, högst fem år. Hon beställer en espresso till sig själv och två cappucino till ungarna.
De dricker försiktigt med spretande lillfingrar.
Från den närliggande staden Portoroz kan man ta båt till Venedig. Där är det trettiofem grader varmt och dessutom har cirka 200 000 andra turister kommit på samma idé: att besöka Venedig. Vi tvingades köpa varsin solfjäder för att inte på kokt hjärna redan på bro nummer tolv. Vimmelkantiga dinglar vi runt i gränderna tillsammans med de övriga 200 000 turisterna.
På Markusplatsen får duvorna knappt plats.
Slutligen blev det lunch vid Rialtobrons fäste, precis vid Canal Grande och där upplevde vi det som vi upplevt så många gånger förr: Trådspikarnas multilunch.
Det slår aldrig fel.
Man sitter vid sitt bord och klämmer i sig pasta och vin och så dyker det upp två utmärglade individer i dyra kläder och sätter sig vid bordet strax intill. Det ser ut som om man skulle kunna klippa av dem på mitten med en nagelsax.
De beställer och får in maten: melon och skinka.
Man skäms där man med kvidande livrem äter gräddpasta med gorgonzola.
- Jojo, titta på dem, säger man, smala som promenadkäppar – men så äter de bara skinka och melon också. Och dricker vatten.
Så långt är allt logiskt och klart. Inget konstigt. Sen börjar cirkusen. Plötsligt dukas melontallrikarna bort och fram kommer två överlastade pastafat, stora som paraboler, och en hel liter vin.
Trådspikarna sätter igång och klämmer i sig allt. Nu börjar man ana livets orättvisor. När pastan är avklarad ska promenadkäpparna ha fiskfilé med grönsaker och potatis. Sen vill de ha efterrätt, vilket promt levereras. Någon slags tårta som förefaller att bestå av choklad, grädde och femtusen kalorier.
Därpå kaffe och grappa och en smal tagg.
Hela föreställningen är fullkomligt otrolig. Därpå sitter trådspikarna och samtalar helt trankikt medan åtta kilo käk förångas någonstans i deras tydligen specialutrustade magar.
- Hur kan man äta så där, undrar man, och ändå få plats i ena byxbenet på ett par små jeans?
Var finns rättvisan?
Äta kan de, men stå i kö, det kan de inte. Men prata kan de. Om ni vill behålla illusionen att italienare 24 timmar om dygnet för en obruten intressant intelligent och intellektuell konversation så ska ni inte lära er italienska.
Varför italienare åker på semester är en gåta.
Vi hade en uppsjö av dem på vårt hotell. De satt vid sina frukostbord och talade antingen med varandra eller i mobil. Man brukar säga att bushfolket kan prata och lyssna samtidigt, men det förefaller gälla även italienare.
Sen försvinner de upp på sina rum varefter de kommer ner igen och sätter sig på terrassen för att fika. Och prata. Två timmar senare finner vi dem ute på stan där de sitter vid ett cafébord och pratar och dricker läsk. Fyra timmar senare hittar vi dem på glassbaren där de fikar, äter glass och pratar.
Badar gör de inte. Några utflykter företas inte heller. De har tydligen bara bytt sitt cafébord i Milano eller Turin mot ett likadant i Piran.
Gud vad kaffe de skulle ha råd med om de blev kvar i Turin eller Milano.
Men som sagt, en vecka i Piran var en höjdarsemester vad gäller avstressning och fin mat och fina bad.
Och flygresan är bara ett par timmar.
:/:

Solsjenitsyns reskassa

Med anledning av ett bekant dödsfall för några veckor sedan: känner ni till en man som reste runt i Europa och vars reskassa hela tiden blev större och större? Det spelade ingen roll om han så flög första klass och tog in på sjustjärniga hotell – hela tiden blev reskassan bara fetare och fetare.
 Det var Solsjenitsyn.
 När han slängdes ut från Sovjet for han omkring i Europa och besökte många länder och i varenda huvudstad fanns det en förläggare att besöka.
  - God dag, god dag, jag heter Solsjenitsyn, jag antar att jag har en del pengar att hämta…
  - Så roligt, (fan också) välkommen, jovisst, vi har 800 000 tusen här i en låda, ska det vara kontant eller…
 Alla de böcker som han publicerat i Västeuropa hade han väl knappast fått någon royalty för. Nu när han var utfrusen från Sovjet kunde han åka omkring och samla in alla de där pengarna. 
 Det är vad jag kallar en resa, det.
 Man blir rikare och rikare allteftersom man spenderar. Till slut hamnade han med alla stålarna i USA där det väl också fanns en skrälldus med dollar att inkassera.
  Det räckte till ett stort och fint hus med en arbetslya som en normal svensk villa.
 Jag är själv på resa just nu, i Slovenien, men där kommer dessvärre reskassan att uppvisa ett motsatt beteende, den kommer att krympa tills den helt försvunnit när det är säg två dagar kvar.
 Så blir det att betala de sista utgifterna med kort och komma hem lagom till räkningen.
 Slovenien har en anekdot om sin egen tillblivelse. 
 Det var den sjätte dagen i världens första och mest intensiva arbetsvecka och Vår herre var trött på skapandet. Han hade just uppfunnit rattmuffen och snytbaggen när han upptäckte att han glömt bort ett litet litet hörn. Som han vid det laget hade rätt ont om material så norpade han lite av det bästa från alla de trakter han hittills skapat och därav fick han ihop den felande biten, som blev Slovenien.
 Något liknande berättar de självplågande argentinarna om sitt land. En dag ropade Vår herre på Sankte Per och sa:
- Kom får du se, nu har jag skapat någonting verkligt fint. Ett toppenland! Kolla in bara – floder, enorma slätter med bördig jord, naturtillgångar, perfekt klimat, lång kuststräcka, höga berg… allt man kan tänka sig! Fint va!
 Sankte Per betraktade det välsignade landet och tog sig om hakan:
 - Men ursäkta, med ett sådant perfekt land, är det inte stor risk att grannarna blir väldigt väldigt avundsjuka? Sjukligt avundsjuka…
 - Jovisst, jag har tänkt på det också, sa Vår herre, så därför tänker jag sätta argentinarna att sköta det.
 Argentinarna kör en mer självkritisk variant än slovenerna. Om vi skulle utlysa en tävling om en historia om Sveriges tillkomst? Hur skulle den se ut?
 ”En svit knasgökar från Mellaneuropa anlände till ett nordligt land mitt i sommaren och fann det vackert och fint, med behagligt klimat. Sen kom hösten med regn och dimma och därpå vintern med snö och is – men då var det för sent, sista färjan hade gått och dessutom hade de alla fått byggtillstånd av byggnadsnämnden, så det var bara att sätta igång och timra hus…”
 Eller som Celine sa om Frankrike: ”ett gäng snoriga och vettskrämda typer på flykt undan hunner och goter…de pinnade på tills de stoppades av Atlanten – där har ni Frankrike och fransmännen.”
 Invigningen av OS i Peking slog det mesta man sett i den vägen. 
 Frågan är dock om det var en ”propagandaseger” som det hävdas. Propaganda för vadå? Konsten att göra invigningsskådespel? Trumma i takt?
  Jag tror att svenskarnas kunskaper om vad som pågår i Kina, vad som är bra och vad som är åt helsefyr aldrig varit så stora som nu. 
 Var ligger då propagandasegern?
  Jag tycker att IOK ska byta fot. Nästa gång ger vi OS till Burma. Och året därpå är det dags för Zimbabwe. Eller kanske man ska börja med Georgien så att de får annat att tänka på och sedan är det bara att beta av alla diktaturer och skaka om dem. Rejält.
  OS till Zimbabwe!


Läs även andra bloggares åsikter om solsjenitsyn, os, diktatur, reskassa