onsdag 20 augusti 2008

Inte en CD i hela stan

Vilken miss! Vad gör myndigheterna?
Tartini skryter man om, men säljer man någon musik som karln komponerat? Nej.
En av världens sötaste städer, Piran i Slovenien, längst ut på en udde, lite söder om Trieste, har ett torg som motsvarar en fem sex valium. Man blir lugn där. Har man slagit sig ned på ett fik blir man sittande och efter fem minuter vet man knappt vem man är – man bara tittar på folk och läppjar cappucino. Man har inga bekymmer mer. Man har ingen anledning att resa sig och gå någonstans.
Torget är uppkallat efter den lilla stadens store son Giuseppe Tartini (1692-1770). Kompositör och violinvirtuos. Han står staty på torget. Mitt emot honom ligger hotell Tartini. Till vänster om honom ligger Tartini House. Men ingenstans i hela stan kunde jag hitta en CD med hans musik. Det vore väl den självklara souveniren men det har ingen vid turistbyrån kommit på.
- Vad har ni emot Tartini? frågade jag en dam i receptionen på hans hotell.
- Ingenting, hurså?
Men varför inga skivor fanns bland alla pryttlar som säljs på hotellet, i butiker eller marknadsstånd, det kunde hon inte förklara.
Inte jag heller.
Piran, eller Pirano om man vill tala italienska, är helt förtjusande. Man badar mitt i stan med handdukar och grejor utlagda på flata stora stenar som ligger längs hela strandpromenaden.
Det kostar inget.
Vattnet är sammetslent och klart och varmt. När man solen torkat en går man fem meter och sätter sig på en krog varifrån man kan hålla utsikt över handdukar och badbrallor på tork.
Vid bordet intill sitter två fyraåringar och slafsar förtjust i sig bläckfisk, musslor, små ostron och fiskfiléer – en syn man inte ofta ser i Sverige. En dam kommer in med två barn, högst fem år. Hon beställer en espresso till sig själv och två cappucino till ungarna.
De dricker försiktigt med spretande lillfingrar.
Från den närliggande staden Portoroz kan man ta båt till Venedig. Där är det trettiofem grader varmt och dessutom har cirka 200 000 andra turister kommit på samma idé: att besöka Venedig. Vi tvingades köpa varsin solfjäder för att inte på kokt hjärna redan på bro nummer tolv. Vimmelkantiga dinglar vi runt i gränderna tillsammans med de övriga 200 000 turisterna.
På Markusplatsen får duvorna knappt plats.
Slutligen blev det lunch vid Rialtobrons fäste, precis vid Canal Grande och där upplevde vi det som vi upplevt så många gånger förr: Trådspikarnas multilunch.
Det slår aldrig fel.
Man sitter vid sitt bord och klämmer i sig pasta och vin och så dyker det upp två utmärglade individer i dyra kläder och sätter sig vid bordet strax intill. Det ser ut som om man skulle kunna klippa av dem på mitten med en nagelsax.
De beställer och får in maten: melon och skinka.
Man skäms där man med kvidande livrem äter gräddpasta med gorgonzola.
- Jojo, titta på dem, säger man, smala som promenadkäppar – men så äter de bara skinka och melon också. Och dricker vatten.
Så långt är allt logiskt och klart. Inget konstigt. Sen börjar cirkusen. Plötsligt dukas melontallrikarna bort och fram kommer två överlastade pastafat, stora som paraboler, och en hel liter vin.
Trådspikarna sätter igång och klämmer i sig allt. Nu börjar man ana livets orättvisor. När pastan är avklarad ska promenadkäpparna ha fiskfilé med grönsaker och potatis. Sen vill de ha efterrätt, vilket promt levereras. Någon slags tårta som förefaller att bestå av choklad, grädde och femtusen kalorier.
Därpå kaffe och grappa och en smal tagg.
Hela föreställningen är fullkomligt otrolig. Därpå sitter trådspikarna och samtalar helt trankikt medan åtta kilo käk förångas någonstans i deras tydligen specialutrustade magar.
- Hur kan man äta så där, undrar man, och ändå få plats i ena byxbenet på ett par små jeans?
Var finns rättvisan?
Äta kan de, men stå i kö, det kan de inte. Men prata kan de. Om ni vill behålla illusionen att italienare 24 timmar om dygnet för en obruten intressant intelligent och intellektuell konversation så ska ni inte lära er italienska.
Varför italienare åker på semester är en gåta.
Vi hade en uppsjö av dem på vårt hotell. De satt vid sina frukostbord och talade antingen med varandra eller i mobil. Man brukar säga att bushfolket kan prata och lyssna samtidigt, men det förefaller gälla även italienare.
Sen försvinner de upp på sina rum varefter de kommer ner igen och sätter sig på terrassen för att fika. Och prata. Två timmar senare finner vi dem ute på stan där de sitter vid ett cafébord och pratar och dricker läsk. Fyra timmar senare hittar vi dem på glassbaren där de fikar, äter glass och pratar.
Badar gör de inte. Några utflykter företas inte heller. De har tydligen bara bytt sitt cafébord i Milano eller Turin mot ett likadant i Piran.
Gud vad kaffe de skulle ha råd med om de blev kvar i Turin eller Milano.
Men som sagt, en vecka i Piran var en höjdarsemester vad gäller avstressning och fin mat och fina bad.
Och flygresan är bara ett par timmar.
:/:

1 kommentar:

Morelli sa...

Du är för rolig du ingemar, det låter som du haft det bra och det syns på dig också, brunrbränd o fräsh