Arma yrkessnickare!

Följ med till den spännande värld där naturlagarna icke gäller, där en meter ibland är 92 centimeter…

Jag tycker synd om yrkessnickare.
De tomtar omkring i sin fyrkantiga värld, där en meter är en meter och en rät vinkel en rät vinkel. Genomlyst, snusförnuftigt, en grå ingenjörsvärld där A leder till B, där naturlagar håller, där en bräda på fyra decimeter är kortare än en på sju, där ingenting överraskar.
Den torra rutinen härskar.
Hur annorlunda har inte vi det, vi amatörsnickare.
Hos oss härskar mystiken. Naturens lagar gäller bara vid när lagarna har lust. Här finns inga räta vinklar och skulle de finnas upphör de att vara räta när andan faller på, ingenting kan styras, A leder till B rätt ofta, men sällan två gånger i rad.
Hos oss finns en känsla av att vi är en lekbollar för osynliga krafter, djinner och andar. Vi inser att människan med sitt enkla förnuft inte kan greppa allt, vi ser dagligen resultatet av för naturvetenskapen okända energier som får även de dödaste ting att besjälas, ett vinkeljärn är icke blott ett vinkeljärn som hos yrkessnickarna, utan en varelse med vilja, som då och då opponerar mot Skaparen.
Hos oss kan två lister som vardera är 8 millimeter tjocka bli 20 millimeter om man lägger ihop dem.
Vi amatörsnickare lever i en värld där allt är fullt av liv och helt oberäkneligt.
Tag till exempel överliggaren.
Jag skulle lägga en dylik, en svartmålad sidenglänsande bräda, att toppa ett plank.
Jag la dit den.
Den skulle sticka ut fyra centimeter över grinden. Den stack ut arton. Arton minus fyra är fjorton. Fyra plus fjorton är arton. Brädan var fjorton centimeter för lång. Alltså mätte jag noga upp fjorton centimeter, sågade av brädan med perfekt vinklad fogsvans och la den på sin plats igen.
Den stack ut tre centimeter.
Tror ni då att amatörsnickaren svär och förbannar, skriker att han förstört en 3,5 meter lång grundad och målad bräda? Att han slänger sågen i komposten? Sparkar på cykeln? Välter hyvelbänken?
Nej, nej, nej, bort det.
En yrkessnickare skulle förstås bli vansinnig och sluta i tvångströja, men vi amatörer, vi är kalla som döda ödlor, vi brusar inte upp, vi förbannar inte det obegripliga, vi hytter icke åt gudarna, vi vet att vi lever i en värld fylld av döda ting med skämtlynne, kort sagt – en värld som inte kan styras av enkla ting som sågar, vinkelhakar, borrmaskiner och slipar.
Vi sågar utan minsta sinnesrörelse till en centimeter av den djävulska brädan, det som blev kvar av den, och klämmer dit den där den märks minst, varpå vi målar den fjorton gånger så att skarven inte ska synas så mycket.
Tacksamma över att naturen denna gång inte hittat på något värre, konstaterar vi att vi även likt en brädornas Dr Doolittle kan höra plank, reglar och lister prata, hånskratta och fälla kommentarer. Var gång vi stiger in i den hall som vi försett med nytt golv hör vi en röst som säger ”Öh du, jag når visst inte ända fram till tröskeln, öh du”.
En kakofoni av röster och viskningar av det slaget är ett evigt tinnitus i amatörsnickarens öron. Han lever i en levande och obegriplig värld.
Jag tycker synd om yrkessnickarna.