En rolig dikt om armar som leker tumstock

För några nummer sedan skrev jag ett kåseri om amatörsnickarens magiska värld där räta vinklar var räta vinklar bara när vinklarna i fråga hade lust, där en meter är en meter för det mesta men inte alltid. Och så vidare. En värld full av överraskningar som den arme proffssnickaren inte får uppleva, en värld av döda ting, utrustade med skämtlynne.
Inte minst handlade kåseriet om den svåra konsten att mäta rätt. Det är ungefär som att stämma en gitarr, vanligtvis det sista en gitarrist lär sig, att stämma ett intstrument är en konst i sig och den behärskar man inte i rappet.
Med anledning av detta skrev Lilian i Länna till mig och bifogade en dikt, skriven, om jag nu fattat allt rätt, av Nicke Sjödin. Den var så bra att vill dela med mig av den till läsarna:

Bôggmästarn

Han va farli dukti
på å bôgge.

Spåntaka
å torvtaka
å på slute
eternittaka.

Men husa
som han bôggde
vart som dom vart.

För han hadd
ingen tumstock.
Han mäta
vä ärma.

Höll ut fammen
inne i rômme
å kute ut
å såge.

Men då han skull ut
genom fårstedöra
gatt´n ju
håll in ärma.

Å särne
då han komme ut
hiti brästappla,
då skul´n
komma ihôg
va han höll ärma
på för vis
inna han geck ut.

Då vart ä
ju som dä vart.

Iblann
rent skapligt.

I detta ångermanländska idiom (som jag tog för värmländska, se kommentarer) finns ordet gatt som betyder måste och särne som betyder sedan, i övrigt torde dikten vara begriplig. Men som sagt, även med tumstock kan det vara nog så besvärligt att få det rätt. Fast man har ju stött på proffssnickare som tittar i taket och sedan går ut på tunet och sågar till en fyrkant som passar precis - ögonmått som inte besväras av att man måste passera genom en dörr.