Tiden går, särskilt i Ryssland

Tiden går.
Fast när man hör serbiska nationalister ta sats och börja sin framställning med slaget vid Trastfältet 1389 tror man ju att den stått still sen dess.
Men tiden går. Ibland så fort att man själv inte hinner med.
När Bengt Jangfeldt i Ryssland hållit föredrag om poeten Majakovskij kommer det inte sällan fram unga ryssar på sisådär en tjugo år och säger att det var väl kolossalt intressant att få höra lite om Majakovskij men mest intressant var nog ändå allt han berättade om... ja vad hette det nu... Sovjetunionen! Just det! Sovjetunionen... den vet vi ingenting om. Mycket intessant.
Vi andra, äldre, som fortfarande kan säga fel och klämma ur oss Sovjet när vi menar Ryssland baxnar förstås.
Alla de här mörka breda gubbarna som stod bakom balustraden på Röda Torget och såg trupper och stridsvagnar tåga förbi, högst levande för oss, har för dessa ungdomar sjunkit in i en historisk svart-vit gobeläng där de samsas med en del andra otydliga figurer som Napolon, diverse tsarer och Nelson och Julius Caesar och Hitler och Karl den store...
På andra håll räcker inte ens hundra års suddande för att utplåna gamla oförrätter.
På sätt och vis är det väl ändå rätt hoppfullt att sjuttio års sovjetstyre så till den grad kan utraderas i huvudet på unga människor, även om man hade velat att de skulle ha åtminstone något hum om saken.
Glömt, det är bra, glömt... ja, risk för repris.
En gång hade jag en lärare i matematik, en tunn och mager man. Vi elever var fjorton och för oss framstod han i kraft av sin position som en vuxen, någonstans mellan trettio och hundra, vem kan avgöra åldern på en lärare?
Många år efteråt fick jag reda på att han bara var nittion år när han undervisade oss. Vilket betydde att när jag långt vid fyrtio års ålder sökte upp honom för ett reportage så var han fyrtiofem. Vi var med andra ord två killar i fyrtioårsldern och ingen skulle ha kunnat gissa att den ene en gång varit lärare åt den andra.
Vi satt på ett fik och pratade och plötsligt slog det mig att jag hade ju själv undervisat vid nittion års ålder och och om man flyttat några av mina elever till det där fiket så skulle folk som gick förbi ha sett en fem sex jämngamla gubbs sitta och prata. Medan det i själva verket var tre generationer. Tiden hade upphört - vi var alla i fyrtioårsålder och hade undervisat varandra. I tre led.
Kändes det lite lattjo? Jovisst.