Forwardtavlorna är många många fler

Nu larmar journalisterna och hånar den engelske målvakten som inte fick grepp på bollen, den rullade in i mål och berövade England segern. Han ska avgå och kastas ut och gud vet vad.
Hur oproffsigt är icke detta!
Om en anfallsspelare står framför öppet mål och dundrar bollen över ribban är det mycket sällan som kommentatornerna pratar om tavlor och tabbar och undrar om han ska bli hängd när han kommer hem.
Om anfallarna hade skött sig under matchen och inte hela tiden slarvat bort fantastiska tillfällen så hade England lett med femton-noll och den där målvaktstabben skulle ingen ens ha lagt märke till.
Samma sak med Nigeria.
Där stod målvakten för en svit räddningar ingen berömde honom för och dessutom var det mål han släppte in faktiskt en forwardtabbe av värsta slag. En av anfallsspelarna stod helt passiv och tittade på när motståndarna laddade upp - i själva verket hade han lätt kunnat avvärja hela anfallet och därmed målet. Men inga tidningar rasar och skriker för det, fast det finns väl så stor anledning.
Målvaktstabbar märks tydligare och noteras därför. Men forward- och försvarstabbarna är femtio gånger fler i varje match men ger inte upphov till några kommentarer från kommentatorerna.
Apropå kommentatorer så måste väl Sverige ha de sämsta i världen. analytikerna i studio tycker jag ofta har bra synpunkter men gubbarna i rutan under match - kan ingen säga åt dem att det luktar illa med en kommentator som håller på ett av lagen? Det är publikens sak, gubbsen vid mikrofonerna ska enbart komma med upplysningar som pubiken behöver känna till.
Men det pladdras....

Bort med cykelbanorna!

Svenska Dagbladet har inlett en snyftkampanj om cyklisterna i Stockholm. Vi fotgängare har rätt svårt att förstå den. Jag tror att man inte någonsin kan göra om staden så att tre kategorier i trafiken får egna revir att vara på. Tvärtom så tror jag att kategorierna ska vara två och inte tre, alltså 1. fotgängare och 2. fordon.
Till fordon räknas spårvagnar, bussar, lastbilar, personbilar och motorcyklar och trampcyklar. Till fotgängarna räknas alla som går eller som sitter i rullstol eller drar sig fram med rullator.
Att som valfläskspolitikerna försöka göra om ett i stort sett medeltida gatunät till tre-kategori-trafik kommer aldrig att lyckas. Redan nu är det problem: busspassagerare får stiga av mitt cykelbanorna för att där bli ihjälkörda av blankbrallor som tror att de cyklar på en övergiven landsväg i strax söder om Kalix. Eller som vid Slussen: fotgängare som väntar på grön gubbe står på en smal remsa med bilar framför sig och susande blankbrallor bakom.
En av pråmkrogarna i närheten har till och med en skylt som varnar sina gäster för... ja inte bilarna utan cyklisterna. Det är nämligen nedförsbacke där och cyklister tycks tro att nedförsbackar är Guds gåva till cyklisterna och der vore otacksamt att inte utnyttja den, dvs åka fort som fan.
I fem år gick jag varje dag med min pojke till och från skolan, inte för att skydda honom från bilar utan från cyklister. Bilarna hade jag nog kunna lära honom att se upp med, men cyklister som kommer överallt ifrån, kör mot rött, dyker upp både bakom och framför och lägger beslag på trottoarer... deras beteende kan man inte kunna lära en sjuåring att förstå och förutse.
Nej bort med alla cykelbanor.
Sänk hastigheten inom tullarna till 30 km i timmen och lär bilister och cyklister att samsas på gatorna så kan fotgängarna få hålla till på trottoarerna där de hör hemma. En trottoar ska vara trygg. Det är den inte i dag.
Ordning i trafiken, tack. Alla som har skyldighet att stanna för rött ljus bör samsas på samma plats, dvs gatorna.

Den nya offentlighetsprincipen

Vad är det som driver folk, huvudsakligen damer, att "gå ut" med sina kärleksaffärer och berätta för hela den tidningsläsande världen att de haft sex med den eller den? Är det någon ny sorts offentlighetsprincip?
Senast i dag står det i kvällstidningarna att en norsk dam vid namn Tora Uppström Berg, 21 år, för en norsk skvallertidning berättat att hon haft ihop det en natt med Jonas Bergström, som är förlovad med prinsessan Madeleine.
Om den nu fortfarande gäller, den där förlovningen.
Vad är det som förmår Tora att "träda fram" med denna högst privata information? Om hon, som hon säger, tycker att prinsessan Madeleine har rätt att få höra sanningen, varför berättar hon då inte det för Madeleine - varför berätta det för hela världen?
Finnns det inga telefoner eller postverk i Norge?
Hoppas Tora på ett eget pratprogram i TV?
Och all de här brudarna som Tiger Woods satte på - varför berättar de om saken och visar upp sex-sms som de fått av golfaren? Av vilken anledning betraktar de inte dessa sms som privata? Vad ska vinnas på att visa upp dem? De kanske har filmat möten också och nu förbereder en offentlig visning av filmerna.
Kan kanske dra in en hacka.
Eller är det nån sorts feminism? Man ligger först ned någon som man inte borde ligga med och sedan berättar man för hela världen för att visa vilken skurk karln är.
Sånt man smög med förr smyger man icke längre med.

Dags för drabbad I och drabbad II och...

Vi måste rangordna drabbandet. Vi måste införa ett Drabbad I och ett Drabbad II och kanske ytterligare något. Det måste antydas en skillnad. Man kan inte ha samma ord för allt.
Tag en man på Haiti. Han är drabbad av jordbävningen. Han blev av med ena benet, sin familj och två kusiner och sitt jobb och sitt hus. Han bor i tält. Han har ingen aning om hur han ska klara sig.
Sen har vi en svensk som drabbats av flygstoppet.
Svensken sitter vid poolside i Larnaca med en gin&tonic i näven och berättar att han inte har en aning om när han kan komma hem.
Två drabbningar som liksom inte har samma klang.
Vi måste införa en rangordning.

Några barnbidrag till Haiti

Jag ser i TV att värdens nationer ska ge hela 40 miljarder kronor till Haiti, som totalförstörts av jordbävningen som dessutom krävde hundratusentals döda.
Det ser generöst ut.
Men faktum är att 40 miljarder kronor är mindre än två års barnbidrag i lilla Sverige. Ser man bidraget så är det kanske inte så mycket.
Vad kostar det att bygga upp ett helt land?

Mälarens hattifnattar ger sig av

Nu har tiden kommit för havets flyttåglar. Utan vingar. Utan fötter. Utan huvud. Ja utan det mesta, bortsett från kall kropp.
Isflaken.
Nu är den tid då isflaken plötsligt ger sig ut på vandring, bort mot havet, bort, bort, från Mälarens trygga vikar, förbi Grand Hotel, KAK och Nationalmuseum för att försvinna åt Nacka och Östersjön.
Man kan stå intill broräcket och se dem vandra iväg. Först samlas alla utanför Stadshuset där de ligger och kluckar, småpratar om hur det ska bli, hur spännande det är, om de ska få en mås som tjuvåker på sig eller... ja, hur det ska bli. Om de ska fastna under Vasabron eller åka raka spåret förbi Milles Solosångaren.
Han heter egentligen Solsångaren eftersom han sjunger mot solen men han står i stort sett alltid ensam, ingen människa trivs där hos honom, fast det borde vara en så fin plats i Stockholm med forsar och fika och broar och fina hus och Slottet och Operan och medeltidsmuseet... men nej. Solsångaren har blivit Solosångaren och ingen tycks kunna göra något åt saken.
Dessutom saknar han ackomanjemang.
Nå. Isen. Flaken bufflar sig fram mot Centralbron och fastnar i pelare och i varandra och ligger still och surar men så plötsligt gungar de till och far iväg, ystert hoppande om de är små, tungt majestätiskt obevekligt om de är stora.
De som har tur får änder och måsar eller till och med kråkor på sig.
- Vi tar det här flaket, vi som ska till Grand Hotel, säger de och slår sig ner.
Lata fåglar av ädlaste bird.
Haha.
Jag kan se Riddarfjärden från mitt sovrumsfönster. På kvällen är Riddarfjärden tom. Intet ett enda flak så långt öga når. Men sen! När man vaknar! Under natten har sjutton tusen flak smugit upp och lagt sig nere vid bygget tätt intill Södermalm. Där stoppas de. Där ligger de i liksom fel hörn.
Sen äter man frukost.
Sen tittar man ut. Och vad får man se? Hela gänget har dragit sig långsamt långsamt uppåt Stadshuset till. Där finns porten till Östersjön. De smyger så fint uppåt norr dessa fiffiga flak och lägger sig tillrätta.Man märker ingen rörelse, men den finns där.
Sådär håller de på under dagen och vid rätt position drar de iväg.
Så är det åter tomt på hela Riddarfjärden på kvällen och när man vaknar: fullt igen. Var kommer de ifrån, hur många flak har Mälaren? Jag känner mig som en amerikansk indian som undrar om strömmen av vita inte ska ta slut någongång.
Hur många är de? Båt efter båt.
Hur många vikar har Mälaren som ligger och tjuvhåller på isflak?
Eller är det nån speciell ordning? Jaha, Storvikens flak, ge er iväg! Seså. Er tur...
Så glider de iväg, de outgrundliga hattifnattarna, som tysta guppar förbi, vinterns eftertrupper. Och jag står på bron och tittar på dem och tycker att jag känner igen en och annan från förra året.
Men jag kan ju ta miste.

SMHI - där har man koll på kvicksilvret

Vad tar det åt folk?
Tål de verkligen hur mycket som helst? I tidningen Vi undrar jag i det aktuella numret varför man blitt sväljer den egendomliga förklaringen "Snö" när det gäller byggnader med instörtade tak - svinstall, tennishallar och ridhus.
Särskilt det senare borde väl föranleda någon att leverera stämning och dra en byggare inför domstol. Det skulle i alla fall jag göra om jag hade ett barn som red omkring i ett hus vars tak plötsligt brakar in beroende på att det snöat ett par dagar.
Någon har byggt ett undermåligt hus och någon har därmed riskerat livet på såväl ungdomar som hästar. Och ridledare.
Men den tanken har tydligen inte föresvävat någon. Ojoj, då, var det så mycket snö på taket... ja då får väl lilla Nisse rida någon annanstans...
Och TV (Rapport?) hade grävt upp en herre från Tekniska Högskolan för att fråga denne expert varför alla hus faller i bitar plötsligt.
Han trodde det var bristande kontroll.
Varför kom han inte på den rimliga slutsatsen att byggarna fuskat? Kontrollanter bygger väl inga hus, vare sig bra eller dåliga.
Vad är det som gjort oss så livrädda för att utkräva personligt ansvar av individer eller företag?
Rent mystiskt.
I övrigt vill jag bara uttrycka min beundran för det yrkeskunnande som SMHI tydligen besitter, vilket framgår av Expressens förstasida den 23 februari:

"VÅREN ÄR PÅ VÄG. SMHI: då blir det varmare."

En och annan har ju haft det på känn, men det är skönt att få det fastslaget av auktoriteten i ämnet.

Skylt före datorernas tid

Häromdagen var jag på besök i ett hus på Sveavägen. Intill hissen fanns en knapp på vilken det stod HIT. Ovanför den fanns texten "Hissen kallas med denna knapp". När jag sedan steg ur hissen på fjärde våningen hittade jag en annan knapp, märkt NED.
Under den fanns en förklarande rad: "Hissen nedsändes med denna knapp".
Jag brast nästan i gråt.
Efter att långsamt ha vant mig vid dataprogammerarnas fenomenala förmåga att inte begripa hur vanligt folk tänker, datasnubbar som tvingar en att stänga av datorn genom att trycka på en knapp där det står START var dessa hisstexter en lisa, en tröst i en förvirrad värld, tydliga, övertydliga, klara, logiska, enkla, rakt fram... ack ja.

Hur bromsar karln?

Det kanske var lika bra att den där Koenigsegg inte tog över Saab. Det verkar inte som om han hade kläm på bilar, så biltillverkare han är.
Han meddelade att han hade dragit åt handbromsen.
När man är ute och kör och vill avbryta färden ska man bromsa. Med fotbromsen. Sedan, när man väl står still, kan man dra åt handbromsen.
Sliter man i den i femtio knyck så blir det problem. Och oväsen.

Hit och dit och noll resultat

Nere vid Hornsplan i Stockholm fanns det förr en liten gullig parkuschling där det rådde medelhavsatmosfär under de spridda träden. Den är borta. Där uppförs nu ett hus, som håller på att sega sig upp till tredje våningen och högre ska det bli.
Intill detta nya hus finns åt Hornsgatan en skylt med texten "Hornsplan. Nya lägenheter med utsikt mot park och vatten. Borätt. Exploateringskontoret."
Tänk så gulligt! En hel del av borättarna får utsikt.
Vad man inte talar om är att det nya huset totalt sabbar den utsikt som folk i huset intill hade förut. Över park och vatten.
Men det var väl mest pensionärer.
Som det är skrivet: "Stockholm ger och Stockholm tar, prisa Stockholm alla dar."

Är köttbullar julmat?

Det är nåt fel på julen.
Häromdagen såg jag en annons för ett av dessa tusen julbord som man börjar flagga för redan i slutet av september. Krogarnas julbord tycks gå ut på att när det väl blir julafton är man så förbannat trött på julmat att man äter två korslagda rättikor och dricker vatten till Disneyprogrammet.
Själv försöker jag att undvika allt vad julmat heter under december så att jag kan närma mig ett julbord den 24 december utan kväljningar.
Emellertid, annonsen var vackert djupröd, roströd, snarast, och där stod att det bjöds på olika sillinläggningar, köttbullar och köksmästarens finaste julskinka.
Sill och köttbullar och skinka är tre ting som man äter året runt. Så hur kommer man på idén att locka just med dessa tre ting till ett speciellt julbord? Det är ju som att säga kom till oss och ät vårt julbord, där finns läcker kokt potatis, tallrikar och glas, gurka och prickig korv.
Vad är det för jul med det? Eller är det själva uppdukningen som man avser? Att köttbullarna ligge rpå ett fat med tomte-dekorationer?
Finns det överhuvudtaget några rätter som är genuint juliga och som inte förekommer andra tider på året? Ja, kanske lutfisk. Äter man sällan i juni. (Jag äter det aldrig). Dopp i grytan. Ål? (Utrotad).
Revbensspjäll? Rödkål? Prinskorv?
Jag tycker det verkar som om vårt julbord är ganska torftigt och bortsett från lutfisken så finns det just ingenting som är vikt enbart för julen.
Uppfinn nya rätter som blir ny svensk jultradition och som man absolut inte kan tänka sig att äta någon annan dag är julafton, juldagen och annandagen. Det kan väl vara en uppgift för Christer Lingström nu när han ska stänga sin tvåstjärniga krog Edbacka.
Semlorna har redan fuskats bort genom att svämma över konditorierna i en månad kring den egentliga dagen. Och kräftorna har tappat klorna.

Vad var det för särskilt med bilden?

Häromdagen fick jag syn på ett fotografi från beredskapens dagar, jag skulle tro att det var från 1942. Hur som helst visar det ett antal inkallade gossar med bar överkropp, uppställda för gruppfoto. Det är knappt trettio stycken, killar som fösts ihop på samma ställe, grabbar från alla möjliga orter i Sverige. Tjugo till trettio år.
De flinar upp sig inför fotografen.
Inget märkvärdigt med den bilden. Inga kända personer, ingen spektakulär situation, helt vardaglig. Ändå märker man att det är nåt. Det tar en stund men till slut kommer man på: inte en enda av pojkarna är överviktig. Ingen har ens en antydan till mage eller överhäng i midjetrakten. Det skulle kunna vara traktens fotbollslag med reserver men det är det inte. Och som sagt, inte en enda har skuggan av övervikt.
Jag vill minnas att en dietdoktor gjorde en liknande iakttagelse angående regalskeppet Vasa. På en bild från mitten av femtiotalet ser man dykchefen Fälting och hans mannar stående på det som sticker upp över ytan av det just upplockade skeppet.
Läkaren granskade bilden och sa att ingen av gubbarna vägde mer än 70 kilo.
Frågan är om medelvikten skulle ha varit densamma om man tog en liknande bild i dag. Troligen inte.
Sen såg jag ett program som hette Varför är smala inte feta eller nåt liknande. Man hade valt ut en handfull spinkiga britter i trettioårsåldern och och satte dem på en diet av om det nu var 6500 kalaorier per dag i stället för de 3000 de vanligtvis klämde i sig.
Somliga hade svårt att få in sig de där extra tre tusen.
Alltnog, samtliga gick upp i vikt, somliga dock väldigt lite. Ingen särskilt mycket. En hade förmågan att öka sin förbränning när kalori-intaget steg, en annan omvandlade den extra energin till muskler (!) i stället för att fylla på fettdepåerna.
Samtliga återtog sin gamla vikt så fort experimentet avslutats.
Det verkade som om deras kroppar hade hittat en vikt den gillade och gjorde allt för att behålla. Dessvärre kan detta gälla även överviktiga. Om en överviktig lyckas kämpa ner sin vikt börjar kroppen streta för att återta den.
- Starkt överviktiga som lyckats gå ner till normalvikt får nog finna sig i att ständigt känna sig hungriga om de vill behålla vikten, trodde en av experimentets ledare.
Trist, va?
Alla kan gå ner. En synnerligen stor man hade levt på vitaminer och vatten i över ett år och naturligtvis tappat halva sig själv på vägen, tömt depåerna. Men att sedan hålla denna vikt...
Filmen visade att det här med övervikt och fetma är en rätt komplex historia.
Den enkla grundregeln håller visserligen fortfarande: får man i sig mer än vad man gör av med går man upp och tvärtom. Men sen blir det bra komplext med gener och fettdepåer och individuella egenskaper och psyke...
Lätt är det inte.

Just nu: spektakulärt!

Ett nytt stående epitet har dykt upp i radio och TV: det spektakulära helikopter-rånet...
Det verkar omöjligt för reportrar att nämna rånet i Västberga utan att säg "det spektakulära..."
Vi som är gamla nog att minnas Vietnamkriget erinrar oss ett annat sådant märkvärdigt epitet, nämligen "den forna kejsarstaden Hue". Den arma staden kunde aldrig få heta enbart Hue eller staden Hue, nä, "den forna kejsarstaden Hue" skulle det tydligen vara.
Ingen kom på idén att säga "den forna kejsarstaden Paris" av någon anledning. Vad Hue hade gjort för ont fick man aldrig klart för sig.
På den tiden jag arbetade på skämt-och glamsidan Namn och nytt i DN satte jag och min polare Åkermark upp ett antal sådana fasta epitet. Dåvarande chefen för Skansen fick epitetet "den alltid rättstavade..."
Han hette nämligen Nils Erik Baehrendtz, ett namn så svårstavat att ingen vågade annat än att slå upp karl i Vem är det? och ta reda på hur detta krångliga namn skulle stavas.
En kille som hjälpte oss med diverse material ang Strindberg förekom i massor av sammanhang och fick därför heta den allerstädes närvarande Torsten Måtte Schmidt...
Dylika epitet finns i den klassiska litteraturen, hos Homeros, till exempel, "den rosenfingrade Eos..." morgonens gudinna.
Nu är det som sagt "det spektakulära" som gäller.

Göteborgs ses bäst från Sundsvall

Varje år jag är nere och jobbar i vår monter på Göteborgs bokmässa känner jag mig som gubben i Paris.
Han bodde en bit från stadens centrum och gick varje dag ner och handlade lite mat, läste böcker, ordnade sina frimärken och sörplade några glas rödvin på sitt enstöriga vis.
En dag i maj när han som vanligt köpt sin baguette i affärn sa biträdet att det var väl skönt att det förfärliga kriget äntligen var slut.
- Vilket krig? sa gubben.
Det var 1945. Han hade missat hela föreställningen, ockupation, judejakt, motståndsrörelsen, britters och amerikanares intåg... rubbet.
När man står i en monter och pratar med läsare och sådana man hoppas ska bli läsare så upplever man ingenting av det som sker på mässan. Sen på kvällen slår man på TV:n på hotelrummet och upptäcker att det har varit sjutton debatter, fem prisutdelningar, boksignering av världskända författare och fan vet allt. Men ingenting av detta tränger ner till golvet där man står och försöker hitta lite luft att andas.
Så i allt väsentligt ser man mer av bokmässan om man stannar hemma och tittar på TV och lyssnar på radio och läser dagspress. Eller, rättare sagt, den bokmässa som är bokmassa, den måste man förstås uppleva själv, gå runt bland montrarna och snoka bland alla böcker, titta in hos antikvariaten, serieförlagen...
Tidningar, radio och TV bevakar den a n d r a delen av mässan, den som består av möten, debatter, seminarier och internationellt kända författare.
Mässan är icke en utan två.
Det händer tydligen aldrig att någon inom massmedia kommer på idén att titta efter vad som erbjuds på själva bokmässan, alla dessa försäljare och alla deras böcker. Dessa tio tusen titlar förblir där de är, bland de läsare som med allt fullare kassar hasar runt och tittar på böcker under tilltagande huvudvärk i de T-banefulla korridorerna mellan montrarna.
Och de som jobbar i en monter, ja de ser varken mässa 1 eller mässa 2. De bara står och står och är lika okunniga om allt som sker som gubben i Paris.

Står det still eller?

i DN den 8 september står det på första sidan ett yttrande av skådespelaren Sara Klänge angående Rolf Lassgårds roll som hemmafrun Edna i "Hairspray":
- Det krävs en riktig man för att klara av att vara så mycket kvinna.
Vad i all världen betyder det?
Om jag vore fullblodsfeminist skulle jag hoppa i Strömmen. Har vi då inte kommit någonstans? På alla dessa år?
Vad menas med "en riktig man"? Skulle en kvinna inte klara av att vara "så mycket kvinna"? Måste man väga 97 kilo för att kunna spela kvinna? Om Lassgård vore en späd man med ljus röst skulle han vara oduglig i rollen?
Ja man kan fråga hur länge som helst. Frågor, frågor men finns det några svar?
Lite längre in i tidningen suckar socialdemokraten Carin Jämtlin i Stockholms stadshus:
"Vi måste bli tydliga och få ut våra frågor".
Hur vore det att försöka pytsa ut lite svar?
Frågor har medborgarna nog av.

Sköter schimpanser våra pensioner?

Är det något som gör mig förbannad så är det den ideliga uppmaningen att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar.
Senast var det DN, den 2 september, som dragit en parallell till soffliggande röstare, alltså folk som inte fullgör sin demokratiska plikt utan avstår från att rösta. Bilden på Ekonomiavdelningens första sida visar ett par fötter i strumpor, utan skor, en person som ligger i en soffa, och rubriken lyder: Slöar för miljoner.
Vilket trams!
Ständigt och jämt uppmanas vi att "göra ett aktivt val" vad det nu är som skiljer ett val från ett aktivt val. Har jag aldrig fattat. Man vill att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar. Av artikeln framgår att de som har minst nytta av att placera pengar är flitigast, nämligen de äldre. Och den bakomliggande tesen är att vi kan förlora massor av pengar genom att avstå från egna placeringar. Vi får sämre pension, mindre pengar, fattig, fattig, torsk, torsk!
Vilket nys!
Efter detta larmtrumpetande i rubriker och bildtexter serverar tidningen en liten artikel som går under den fjolliga beteckningen ANALYS. Där skriver Maria Crofts i ett anfall av ärlighet följande:
"Det är ingen katastrof att strunta i pensionspengarna."
Va? Inte? undrar läsaren, som hunnit bli rejält uppskakad innan hon kommit fram till Crofts artikel. Och lite längre ner i texter står följande:
"Det är förstås inte givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För det krävs ett visst mått av intresse."
Just det. Man får inte mer pengar blott för det man placerar själv. Det gäller nämligen inte blott att "ha ett visst mått av intresse" och en massa tid, det gäller framförallt att placera RÄTT, men det talas det sällan om i såna här larmartiklar.
Det kan till och med bli så att om man placerar fel så får man mindre pension. Och då får man skylla sig själv.
Eller hur? Det är ju man själv som gjort de idiotiska valen.
Då frågar jag: sitter det enbart schimpanser i ledningen för våra pensionsfonder? För en schimpans är nog den ende jag kan tänka mig som är underlägsen mig vad gäller att placera pengar. (Fast man kan ju undra, lyckades inte den där lilla palmen som placerade pengar efter solljuset på Aranda hamna över index?)
Vad finns det för anledning för mig att tro att de som daglien sysslar med ekonomi och prognoser och pengar och börslistor skulle vara sämre än jag på att placera mina pengar?
Ingen anledning.
Varför skulle jag, som inte bryr mig ett skvatt om ekonomi och börsens upp- och nedgång, plötsligt börja att med fasansfull amatörmässighet dribbla med mina egna pensionspengar?
Ingen anledning alls.
Av vilken anledning ska jag frita pensionsförvaltarna från en del av deras ansvar?
Ingen.
Rubriken till huvudartikeln löd "Få orkar bry sig om pensionen". Det äger nog sin riktighet, och varför skulle de bry sig om pensionen på detta sätt? Att pensionsspara är en sak, tillrådligt för alla, att schackra med placeringar....
Ingen plikt.
Vilket löjeväckande krav detta är och vilken förolämpning dessa artiklar är mot folk som överlåter åt pensionsförvaltare att förvalta pensionerna medan de själva är fullt upptagna av att jobba, sköta barn, hem och vidareutbildning och bostadsrättsföreningens styrelse.
Jag har inget emot att man avsätter en del av pensionspengarna för fri placering för folk som tycker det är kul att hänga över börs- och fondlistor. Låt dem hålla på. Låt dem vinna eller förlora.
Men att försöka göra börshajar av varenda svensk och dessutom antyda att de som avstår är lata och slöa och oengagerade - det är fan i mig fräckt.
Lägg av!

Får man flunsan av TV?

Den som läste Aftonbladet och Expressen den 1 september kunde bli en smula förbryllade. Aftonbladets förstasida hade rubriken "Sökte hjälp - några dagar senare hittades han död i sitt hem utanför Uppsala".
Intill rubriken fanns en bild på en akutmottagnings entré med bildtexten: "Första dödsfallet... 37-åringen insjuknade i svininfluensa, men åkte aldrig in till sjukhuset."
Vad var det då för hjälp han sökte?
Jo tydligen hade han ringt sjukvårdsupplysningen, vilket framgår av artikeln inne i tidningen. Vad denna upplysning rådde honom till vet man inte, särskilt inte Aftonbladet, men ändå skuldbeläggs upplysningen.
I samma artikeln står det dessutom att mannen följt Smittskyddsinstitutets råd att kontakta sjukvården vi telefon i stället för att åka till sjukhus.
Med andra ord, alla berörda tycks ha gjort som man ska enligt instruktion och ändå påstår Aftonbladet att "det är inte första gången sjukvårdsupplysningen hamnar i blåsväder".
Vilket blåsväder?
Vem slog igång fläkten? Kan det vara Aftonbladet?
I Expressen finns också en rubrik vars antydda orsaksammanhang förbryllar åtminstone mig:
"Såg på tv - dog i svininfluensa".
Blir man sjuk av TV så är det nog någon mental störning som inträffar, att man skulle få flunsa förefaller inte så troligt.
Det är tur för Expressen att den olycklige ägnade sig åt en sådan rubrikvänlig sysselsättning med fina förkortningar och allt (TV). "Samlade frimärken - dog i svininfluensa" hade inte varit lika lätt att få in på en enspaltare. Eller "Byggde flaskskepp".
Om Expressen inte fått reda på vad mannen sysslat med, hade rubriken då blivit "Gjorde inget särskilt - dog i svininfluensa"?
Rubriksättarna vid kvällspressen är inte lätta att förstå sig på.

Vardagsgifterna - hela listan!

Svenska expertrådet för folkets hälsa, SEFH, har upprättat föjande lista över livsfarliga ämnen och livsmedel, sånt man inte bör förtära eller på annat sätt inta om man vill undvika en snar död:
Kokain
Morötter
Tobak
Potatis
Amfetamin
Sprit
Vin (ja lite är väl OK)
öl
Ris (denna inf bör särskilt spridas till Japan, Kina med fler sydostasiatiska länder)
Rödbetor
rovor
Pasta
Frukt
Socker
Rädisor
Läsk
Chips
Bröd
Skriv gärna ut denna lista och sätt upp den på kylskåpsdörren, dagisköket, skolkök, sjukhus och andra vårdinrättningar så att ni inte riskerar att av misstag och okunnighet få i er något av dessa produkter.
Tidningen Vi:s särskilda utskott för folkhälsofrågor och sund mental utveckling. VUFSMU.

Offeroffer och förövaroffer

Kan ni tänka er Svenska Dagbladets Karin Thunberg rusa in i Belsen 1945 och skrika: Oh, här finns bara offer!
Knappast. De flesta skulle nog hitta en hel hoper uniformsklädda förövare också.
Men i SvD den 20 augusti utropar hon "I gryningen fanns det bara offer kvar" i sin artikel om de mordet i Stureby, där en pojke tog livet av en flicka på uppmaning av sin flickvän, hon åtalad för anstiftan.
Vad är det för vits med en sådan journalistik?
Såvitt jag kan se fanns det denna bleka gryning ett offer och en förövare och kanske en anstiftare.
Av vilken anledning ska alla göras till offer? Eller måste vi hitta på nya ord? Är du ett förövaroffer eller ett offeroffer?
Det är lika dumt som idiotin i kvällstidningarna att kalla mord för "rena avrättningen" och då och då avrättningar för "rena mordet". Ett trassel med ord som ingen har någon glädje av. Alla är vi offer för luddig jounalistik, vad det tycks.
I kommentarerna till detta mord har förekommit en mängd konstigheter, typ "en kärleksrelation som gått över styr" - annat att förglömma. Håller man på sådär bleker man ut allt till en verbal dimma, ogripbar och med noll förklaringsvärde.
Vadå "gått över styr"? Jag slog ihjäl min man ty vår relation hade gått över styr... Fortfarande måste man förklara hur man kunde ta till yxan och släppa alla normala hämningar. Gå över styr räcker inte.
Och av vilken anledning ska vi ha reportar som ska tala om för oss vad vi ska tycka, reportrar som rapporterar från en rättegångs första dag och inte ens fick vara med. Möjligen ska läsarna själva dra slutsatsen att här finns bara offer, det är väl inte reporterns uppgift.
Expresen gör ett stort nummer av att de två åtalade inte tittade på varandra (under de minuter Expressen fick vara med i rättssalen, vill säga.)
Vad betyder det? Ingenting, förstås.
"Före detta paret vägrade titta på varandra i rätten" skriver Expressen. Vägrade? Hade de blivit uppmanade och tackat nej eller vadå? Och hur vet Expressen att de inte tittade på varandra under resten av förhandlingarna?
Hur hade rubriken blivit då?
"Före detta paret tittade på varandra först efter en halvtimmes rättegång".
Sensation!
En annan rubrik från samma nummer av Expressen: "Valdagen kan sluta i blodbad". Vilken otrolig fånighet. Varför inte vänta och se? Eller varför inte testa en mer optimistisk variant: "Valdagen kan bli hur lugn som helst".
Det gäller att pladdra på om saker som man inte vet något om.

Spontan operaföreställning?

Såg i tidningen att Bounce, den stora danstruppen som gjorde sådan succé på Sergels Torg där de hyllade Jackson genom att dansa till Beat it! förbereder nya framträdanden.
Vilket kommer mig att tänka på SVT:s morgonprogram där den kvinnliga programledaren tjatade om hur roligt det var att såna där spontana danser kunde uppstå.
Ändå satt hon bara två meter från en av deltagarna som berättade om hur man ringt och sms:at ihop det stora gänget och till och med övat in steg och rörelser.
Den där dansen var inte mer spontan än en ordinär operaföreställning och ändå sa programledare inte mindre än tre gånger hur kul det var med spontana aktioner.
Vad betyder spontan för henne?
Tydligen ingenting som vi andra menar med spontan.
Hur i all världen ska ungdomar kunna lära sig ett något sånär korrekt språk när de professionella språkanvändarna slarvar så där?
Som jag sagt förut - svenska språket befinner sig i samma situation som indiska statsöverhuvuden: mördarna finns i livvakten.
Ett annt yttrande som retat mig är statsminsterns egendomliga svar i TV när en reporter frågade hur han skulle ställa sig till en ansökan från hovet om mer pengar för att bekosta prinsessan Madeleines kommande bröllop.
- Finns ingen anledning att spekulera över något som ännu inte hänt, sa statsministern.
Sådär svarar politiker i allmänhet på dylika frågor, de kallar dem för "hypotetiska frågor" och såna behöver man tydligen inte besvara. Med hypotetiska frågor avses uppenbarligen frågor där man undrar vad en politiker ska göra om ditt eller datt inträffar.
Det konstiga med detta är ju att politiker gör ingenting annat än att försöka besvara hypotetiska frågor. Det är deras uppgift - att titta in i framtiden och räkna ut alternativa händelseförlopp och sedan förbereda sig för dem, förberda åtgärder i förväg. Räkna ut hur de ska göra om det inträffar och hur det ska göra om något annat inträffar.
Det är ju själva poängen.
Ack om vi kunde bli av med uttrycket hypotetiska frågor! Och om vi kunde bli av med väl förberedda spontana danser!