Ska VD & Anhang ta ut miljonstora bonusar från ett företag som går på kneken och måste avskeda? Den frågan, så enkel att besvara, diskuteras just nu. En storfräsare till styrelseproffs, Martin Löf, slår fast att "ingångna avtal ska hållas".
Såklart.
Ibland uppvisar höjdarna en beundransvärd principfasthet, mitt i blåsten står de pall och viker inte en tum, trygga handen på ratten, fast det skälls och ylas omkring dem: avtal ska hållas.
Man blir imponerad.
Men begrunda följande lilla citat:
"I en tid då så många hederliga medborgare förlorar sin trygghet kunde jag för allt i världen inte gå med på att dra förtjänst av dubbla löner. "
Någon nutida vice VD eller någon politiker som satt sig att räkna sina pensioner och kommit fram till att han har sjutton stycken?
Nä, ingalunda.
Texten är från 1791 och skribenten är Lavoisier, Frankrikes mest ryktbara kemist som lyckades räkna ut syrets roll i förbränning och vände upp och ner på hela kemin sedan man under hans tid på allvar insett att luften bestod inte av en utan av många gaser, varav syre var en. Ingen liten upptäckt för medicinen heller, eftersom man fram till säg 1800 inte hade haft en aning om varför man andas.
Att man måste andas, det visste man efter talrika experiment med rep, men vad det där flämtandet av luft av och an hade för funktionen, det visste man inte.
Lavoisiers yttrande överlämnas härmed till samtidens begrundan.
Min ärade kollega Margaretha Nordgren här på Vi har citerat en fin dikt av Maria Wine på sin blogg, en vacker dikt om kärleken i vardagen.
Jag känner att jag måste kontra med en annan dikt.
Då och då hör man ju att det här med kärleksäktenskap är ett nytt påfund, förr var det mer politik, taktik, strategi och affär, med kontrahenterna sammanfösta redan i tioårsåldern , utvalda av föräldrarna som funnit ett parti som kunde gynna släkten eller landet.
Men även om det är sant det där med kärleksäktenskap måste man akta sig för slutsatsen att förr fanns inga kärleksrelationer mellan äkta makar.
Fel, fel, fel.
Det fanns till och med djup kärlek även mellan åldrande makar, som här, manifisterat i Paulus Silentiarius dikt:
Mera än ungdomens blomstrande hy dina rynkor jag älskar
mera, Philinna, långt mer, tändes min åtrå av dem.
Hellre tar jag i min hand dina tunga och mognade frukter
än den jungfruliga möns hårda och knopppande barm.
Ljuvare är mig din yppiga höst än våren hos andra,
mer än somrarnas sol värmer mig vinterns hos dig.
Skrivet någon gång under 600-talet i det bysantinska Konstantinopel.
Vackert, eller hur?
torsdag 29 januari 2009
måndag 26 januari 2009
Hallå, Petter! Och fy skäms!
Häromdagen hade ABC-nytt i TV ett inslag från en demonstration där Söderbor talade om att de tyckte att Söders parker inte ska bebyggas. Nä, vem tycker det. Redan har man fällt alla träd i den lilla eteriska miniskogen i kvarteret Filen intill Drakenbergskolosserna vid Hornsgatan. Och så är det på gång att bygga hus mitt i på en stor gård som omges av sammanbyggda hyreslängor också det vid Hornsgatan.
Igen bra idé det heller.
Nog finns det anledning för allmänheten att hålla koll på parknaggandet!
Men det som upprörde mig mest var Petter Lindfors yttrande. Han är ordförande i exploateringsnämnden och kunde inte begripa vad folk var arga på. Han sa att var inte det lite väl egoistisk av folk som redan hade bostad i innerstan att vägra andra människor samma möjlighet?
Ursäkta, men detta är ett bra korkat argument.
I så fall, bebygg Tanto och Kungsträdgården och Humlegården och Tegnérlunden och hela Långholmen och Rålambshovsparken... det kan ju finnas någon Huddingebo som gärna skulle vilja bo där och vem är väl vi att neka honom den möjligheten?
Petter Lindfors är högerman, eller moderat, som det numera heter, och hans argument påminner mig om det jag hörde i lumpen första dagen: "Ha gärna synpunkter på maten, men kom ihåg att de som klagar på maten i regel kommer från dåliga familjer."
De som vill bevara parker är alltså egoister som nekar arma norrlänningar att bo i Stockholms innerstad! Tänker bara på sig själva!
Nej min gode Petter, sådär argumenterar man inte. Vem tror du att du är? Hjalmar Mehr?
Det må ju vara att den lilla lunden i kvarteret Filen inte var någon större park, men en parks funktion och värde är inte alltid beroende på grönytans storlek. I det här fallet var det en välgörande slutpunkt på en lång rad höga massiva byggnader, en liten skuggad plats, ett litet byatorg mitt i storstan och den borde inte ha bebyggts.
När det gäller tätning av staden så visar exemplet Ringvägen att man kan få in en häpnadsväckande massa hus utan att förstöra parkområden, JM:s smalhus vid Högbergsgatan är också ett lyckat exempel.
Att börja nagga parker är en farlig väg.
Det vet envar som försökt klippa ner en häck eller en buske. Osäker på hur mycket man ska ta börjar man med några försynta små grenar högst upp, sen blir man djärvare och när solen går ner har man till sin egen fasa klippt ner hela häcken till spretstubb.
Se upp!
Och kom inte med några argument om egoism, milde Petter!
Igen bra idé det heller.
Nog finns det anledning för allmänheten att hålla koll på parknaggandet!
Men det som upprörde mig mest var Petter Lindfors yttrande. Han är ordförande i exploateringsnämnden och kunde inte begripa vad folk var arga på. Han sa att var inte det lite väl egoistisk av folk som redan hade bostad i innerstan att vägra andra människor samma möjlighet?
Ursäkta, men detta är ett bra korkat argument.
I så fall, bebygg Tanto och Kungsträdgården och Humlegården och Tegnérlunden och hela Långholmen och Rålambshovsparken... det kan ju finnas någon Huddingebo som gärna skulle vilja bo där och vem är väl vi att neka honom den möjligheten?
Petter Lindfors är högerman, eller moderat, som det numera heter, och hans argument påminner mig om det jag hörde i lumpen första dagen: "Ha gärna synpunkter på maten, men kom ihåg att de som klagar på maten i regel kommer från dåliga familjer."
De som vill bevara parker är alltså egoister som nekar arma norrlänningar att bo i Stockholms innerstad! Tänker bara på sig själva!
Nej min gode Petter, sådär argumenterar man inte. Vem tror du att du är? Hjalmar Mehr?
Det må ju vara att den lilla lunden i kvarteret Filen inte var någon större park, men en parks funktion och värde är inte alltid beroende på grönytans storlek. I det här fallet var det en välgörande slutpunkt på en lång rad höga massiva byggnader, en liten skuggad plats, ett litet byatorg mitt i storstan och den borde inte ha bebyggts.
När det gäller tätning av staden så visar exemplet Ringvägen att man kan få in en häpnadsväckande massa hus utan att förstöra parkområden, JM:s smalhus vid Högbergsgatan är också ett lyckat exempel.
Att börja nagga parker är en farlig väg.
Det vet envar som försökt klippa ner en häck eller en buske. Osäker på hur mycket man ska ta börjar man med några försynta små grenar högst upp, sen blir man djärvare och när solen går ner har man till sin egen fasa klippt ner hela häcken till spretstubb.
Se upp!
Och kom inte med några argument om egoism, milde Petter!
fredag 23 januari 2009
Lägg ner Antikrundan!
Det trevliga programmet Antikrundan har förstörts av SVT:s två allvarligaste åkommor, nämligen TT och SS, det vill säga, TrivselTerrorn och Show-Sjukan.
Ingenting får längre vara lugnt och informativt och småputtrigt, allt måste vara show och flamsigt och oseriöst.
För en tid sedan startades Antikrundan med samma goda stämning som i ett behagligt nernött magasin i P1 eller någon ädel gammal veckotidning. Programmet tog sig självt och sina tittar på allvar. Tanken var uppenbarligen att man genom att experter granskade diverse föremål som allmogen släpat dit skulle skapa en liten konsthistorisk kurs - varje föremål gav tittarna en intressant upplysning, dels om föremålet i sig och dels om hur experterna arbetar, vad de tittar på, hur de granskar ett skåp och lurar av det dess hemligheter om tillverkningsår, ort och kanske upphovsman.
Då och då kan man få uppleva en sådan gyllene stund även i dagens Antikrundan, men de blir färre och färre, och experterna får mindre och mindre tid på sig.
Trevlighetsmonstret Anne Lundberg är en katastrof för programmet, hon hoppar omkring och skrattar sönder allt och i stället för att granska antika föremål tvingas experterna att bada, fjanta omkring, skratta med Anne, köpa krukor på loppis och åka bil. Allt annat än sådant som de borde göra: nämligen att granska föremål och avge sina omdömen och motivera dem.
Bort med Anne Lundberg, så fort som möjligt.
Antikrundan var en gång ett lärorikt program med en trevlig form och behaglig atmosfär.
Nu går det helt i linje med hallåornas löjliga snack mellan programmen. Huvet på sned, infantilt, showigt, hoppigt...
Och bildredaktören har tydligen aldrig kommit på idén att gå runt ett föremål med kameran så att tittarna noga kan granska det, i stället uppehåller man sig vid ägarens ansikte eller expertens...
Hur kan man på detta sätt tillåtas att förstöra ett bra TV-program?
Fyran har redan slaktat Äntligen hemma på samma sätt. Från början var det ett program av tipskaraktär, tittarna fick se hur man kan utforma och bygga en altan, en trappa, göra om ett stort barnrum till två små...
Även om programmet förstås inte bjöd på en fullständigt instruktion så var demonstrationen handfast nog för att sätta igång en och annan amatörsnickare. Det var ofta fyndigt och uppslagsrikt.
Nu vete fan var det är. Trams och folk som bär grejor och gnäller över om att de har ont om tid och vädret är dåligt, tävlingar och ja... förstört är det i alla fall, fullkomligt.
Ingenting får vara lugnt och småputtrigt och informativt. Det m å s t e tydligen vara sprall och ball och larv... annars byter folk kanal. Tror TV. Men det är tvärtom: häromdagen bytte jag kanal, jag stod inte ut med mitt före detta favoritprogram Antikrundans trams och bytte till ett program om aids och hiv med den brittiske skådespelaren Stephen Fry som ciceron.
Ett allvarligt program som tilläts vara allvarligt, men lite roligt här och var ändå. Så som Antikrunden en gång var innan klåfingrarna fick av sig handskarna.
Förresten är det kul när folk hittat en kruka i garaget som de tidigare haft kalk i till gräsmattan och så visar det sig att den är värd 240 000 kronor på vilken Sotherby´s som helst.
Fast Vittnet, som är sadist, säger att det roligaste han vet är när folk kommer dragande med en stol och experten säger ja hördudu hade du låtit bli att måla den illgul hade den varit värd 700 000 kronor, men nu ska du vara glad om du får femtio spänn för den.
Så elak är han. Vittnet alltså.
Ingenting får längre vara lugnt och informativt och småputtrigt, allt måste vara show och flamsigt och oseriöst.
För en tid sedan startades Antikrundan med samma goda stämning som i ett behagligt nernött magasin i P1 eller någon ädel gammal veckotidning. Programmet tog sig självt och sina tittar på allvar. Tanken var uppenbarligen att man genom att experter granskade diverse föremål som allmogen släpat dit skulle skapa en liten konsthistorisk kurs - varje föremål gav tittarna en intressant upplysning, dels om föremålet i sig och dels om hur experterna arbetar, vad de tittar på, hur de granskar ett skåp och lurar av det dess hemligheter om tillverkningsår, ort och kanske upphovsman.
Då och då kan man få uppleva en sådan gyllene stund även i dagens Antikrundan, men de blir färre och färre, och experterna får mindre och mindre tid på sig.
Trevlighetsmonstret Anne Lundberg är en katastrof för programmet, hon hoppar omkring och skrattar sönder allt och i stället för att granska antika föremål tvingas experterna att bada, fjanta omkring, skratta med Anne, köpa krukor på loppis och åka bil. Allt annat än sådant som de borde göra: nämligen att granska föremål och avge sina omdömen och motivera dem.
Bort med Anne Lundberg, så fort som möjligt.
Antikrundan var en gång ett lärorikt program med en trevlig form och behaglig atmosfär.
Nu går det helt i linje med hallåornas löjliga snack mellan programmen. Huvet på sned, infantilt, showigt, hoppigt...
Och bildredaktören har tydligen aldrig kommit på idén att gå runt ett föremål med kameran så att tittarna noga kan granska det, i stället uppehåller man sig vid ägarens ansikte eller expertens...
Hur kan man på detta sätt tillåtas att förstöra ett bra TV-program?
Fyran har redan slaktat Äntligen hemma på samma sätt. Från början var det ett program av tipskaraktär, tittarna fick se hur man kan utforma och bygga en altan, en trappa, göra om ett stort barnrum till två små...
Även om programmet förstås inte bjöd på en fullständigt instruktion så var demonstrationen handfast nog för att sätta igång en och annan amatörsnickare. Det var ofta fyndigt och uppslagsrikt.
Nu vete fan var det är. Trams och folk som bär grejor och gnäller över om att de har ont om tid och vädret är dåligt, tävlingar och ja... förstört är det i alla fall, fullkomligt.
Ingenting får vara lugnt och småputtrigt och informativt. Det m å s t e tydligen vara sprall och ball och larv... annars byter folk kanal. Tror TV. Men det är tvärtom: häromdagen bytte jag kanal, jag stod inte ut med mitt före detta favoritprogram Antikrundans trams och bytte till ett program om aids och hiv med den brittiske skådespelaren Stephen Fry som ciceron.
Ett allvarligt program som tilläts vara allvarligt, men lite roligt här och var ändå. Så som Antikrunden en gång var innan klåfingrarna fick av sig handskarna.
Förresten är det kul när folk hittat en kruka i garaget som de tidigare haft kalk i till gräsmattan och så visar det sig att den är värd 240 000 kronor på vilken Sotherby´s som helst.
Fast Vittnet, som är sadist, säger att det roligaste han vet är när folk kommer dragande med en stol och experten säger ja hördudu hade du låtit bli att måla den illgul hade den varit värd 700 000 kronor, men nu ska du vara glad om du får femtio spänn för den.
Så elak är han. Vittnet alltså.
onsdag 21 januari 2009
När Marlon visade sitt för Anthony...
Apropå den nyligen timade Guldbaggegalan, som gör vad den kan för att likna Oscarssutdelningen.
Är det verkligen så lyckat med nomineringar? Måste det verkligen vara tre pers som tävlar om varenda Oscar eller Bagge eller August? Är det inte i grymmaste laget? Låta folk sitta på halster och sedan tvinga dem att inte se besvikna ut.
Fast de är besvikna, kanske rentav arga.
Räcker det inte med att publiken hålls i okunnighet om vem pristagaren är? Det blir väl spännande nog? Inte har väl krutet gått ur Nobelfestligheterna bara för att man sedan flera veckor känt till vilka pristagarna är?
Som det nu är blir nomineringen nästan finare än priset och det är nomineringen man skryter om i bioannonser och i bokhandelsfönster. Precis som folk numera tycks mer rädda för att bli varslade än att bli arbetslösa. Hur fick varslet denna egenartade ställning?
Nå. Ett år var Anthony Quinn, Marlon Brando och Alec Guinness nominierade till bästa manliga ja om det nu var huvudroll eller biroll. I alla fall var det dessa tre. Tumvirvlar, trumpeter och kuvert... Guinness fick stayetten.
När publiken efter avslutad prisutdelning drog sig ur salen för att festa respektive dränka sorgen stötte Brando och Quinn ihop i dörrn och Anthony Quinn sa:
- Om du visar mig ditt tacktal ska du få se mitt.
Är det verkligen så lyckat med nomineringar? Måste det verkligen vara tre pers som tävlar om varenda Oscar eller Bagge eller August? Är det inte i grymmaste laget? Låta folk sitta på halster och sedan tvinga dem att inte se besvikna ut.
Fast de är besvikna, kanske rentav arga.
Räcker det inte med att publiken hålls i okunnighet om vem pristagaren är? Det blir väl spännande nog? Inte har väl krutet gått ur Nobelfestligheterna bara för att man sedan flera veckor känt till vilka pristagarna är?
Som det nu är blir nomineringen nästan finare än priset och det är nomineringen man skryter om i bioannonser och i bokhandelsfönster. Precis som folk numera tycks mer rädda för att bli varslade än att bli arbetslösa. Hur fick varslet denna egenartade ställning?
Nå. Ett år var Anthony Quinn, Marlon Brando och Alec Guinness nominierade till bästa manliga ja om det nu var huvudroll eller biroll. I alla fall var det dessa tre. Tumvirvlar, trumpeter och kuvert... Guinness fick stayetten.
När publiken efter avslutad prisutdelning drog sig ur salen för att festa respektive dränka sorgen stötte Brando och Quinn ihop i dörrn och Anthony Quinn sa:
- Om du visar mig ditt tacktal ska du få se mitt.
måndag 19 januari 2009
En sillmacka i början och en i slutet - till minne av Anders Isaksson
I det nummer av tidningen Vi som ligger ute i kioskerna ännu ett par dagar (idag den 19 jan) finns en intervju jag gjorde med Anders Isaksson, författare, journalist och debattör. Han avled för några dagar sedan, fullkomligt oväntat, i en krafig hjärtinfarkt. Sextiofem år gammal, full av projekt och planer.
- Jag har helt otroliga kopieringskostnader, sa han när vi satt och pratade om hans senaste bok, den om revolutionen i Sverige 1809, eftersom man inte får röka i arkiv och bibliotek. Så jag säger åt dem: kopiera alltihop! Och det kostar. Men å andra sidan kan jag ta kopiorna och cykla hem till mig och tända pipan medan jag läser mina dokument.
Kanske den där pipan haft sin roll i detta plötsliga dödsfall, som chockerade mig svårt.
- Det känns som att se sig i spegeln och upptäcka att en framtand saknas, sa en mina vänner som kände Anders bättre än jag.
Nu lever vi alla utan den där framtanden och så kommer det att förbli.
Anders kände jag sedan vår gemensamma tid på DN. På den tiden låg Svenska Dagbladet i ett stort hus intill DN-skrapan. Svenskans hus var något lägre än DN:s och kallads Grindstugan. I botten på Grindstugan låg en skämtsam krog som hette Marginalen och där fanns skämtsamma rätter som hette Ingressen och dylikt.
När jag var ny på tidningen vågade man sig dit på löningsdagen och där hittade man Anders Isaksson och andra luttrade redaktörer.
- Vad ska du ha då? sa Anders till mig.
- Tja en liten öl kanske, sa jag, kassan var rätt anorektisk eftersom lönen var 1 200 kronor i månaden och jag hade familj.
- Nog ska du ha en STOR öl, trodde Anders.
Sen lirkade han ur mig att jag gärna skulle vilja ha Marginalens berömda sillmacka och när han väl fått detta klart för sig sa han:
- En sillmacka och en öl kan man ju inte gärna peta i sig utan en sup.
Till slut beställde och betalade han en sillmacka, en stor stark och en sexa Skåne till nybörjaren.
Han bjöd.
Maken till generös man. Jag var stolt som en örn och aldrig har väl en sillmaka och en dragnagel smakat så fint. Än i dag är jag imponerad över denna generositet mot en liten nybörjare på redaktionen. Men sådär var fler av de gamla fuxarna mot noviserna: Ströyer och Jolo och Red Top med flera - allihop välvilliga, uppmuntrande och snälla.
Det var mitt första möte med Anders Isaksson. Bättre start kunde man inte tänka sig. Konstigt nog uppfattade jag honom som betydligt äldre än mig - han var äldre i yrket men bara ett år skilde oss åt. Well, sen har vi sporadiskt hållit kontakt och jag har intervjuat honom flera gånger ofta i samband med utgivandet av någon hans många böcker.
Anders hade egenheten att själv arrangera releasepartyn för press och vänner. Förläggaren fick finna sig i att vara gäst hos Anders. Nu har han ett sådant arrangemang planerat och beställt för den senaste och sista boken. Allt är beställt, klappat och klart: lokal och vin och öl och vatten och mat. Det är bara det att releasepartyt är förvandlat till en minnesstund egendomligt nog i regi av den avlidne.
Jag vet inte var Anders ska begravas och under vilka former. Men i stället för blommor kommer jag en kväll smyga dit en sillmacka, en öl och en sexa Skåne som tack för en vacker bekantskap som började med en sån fin generositet.
- Jag har helt otroliga kopieringskostnader, sa han när vi satt och pratade om hans senaste bok, den om revolutionen i Sverige 1809, eftersom man inte får röka i arkiv och bibliotek. Så jag säger åt dem: kopiera alltihop! Och det kostar. Men å andra sidan kan jag ta kopiorna och cykla hem till mig och tända pipan medan jag läser mina dokument.
Kanske den där pipan haft sin roll i detta plötsliga dödsfall, som chockerade mig svårt.
- Det känns som att se sig i spegeln och upptäcka att en framtand saknas, sa en mina vänner som kände Anders bättre än jag.
Nu lever vi alla utan den där framtanden och så kommer det att förbli.
Anders kände jag sedan vår gemensamma tid på DN. På den tiden låg Svenska Dagbladet i ett stort hus intill DN-skrapan. Svenskans hus var något lägre än DN:s och kallads Grindstugan. I botten på Grindstugan låg en skämtsam krog som hette Marginalen och där fanns skämtsamma rätter som hette Ingressen och dylikt.
När jag var ny på tidningen vågade man sig dit på löningsdagen och där hittade man Anders Isaksson och andra luttrade redaktörer.
- Vad ska du ha då? sa Anders till mig.
- Tja en liten öl kanske, sa jag, kassan var rätt anorektisk eftersom lönen var 1 200 kronor i månaden och jag hade familj.
- Nog ska du ha en STOR öl, trodde Anders.
Sen lirkade han ur mig att jag gärna skulle vilja ha Marginalens berömda sillmacka och när han väl fått detta klart för sig sa han:
- En sillmacka och en öl kan man ju inte gärna peta i sig utan en sup.
Till slut beställde och betalade han en sillmacka, en stor stark och en sexa Skåne till nybörjaren.
Han bjöd.
Maken till generös man. Jag var stolt som en örn och aldrig har väl en sillmaka och en dragnagel smakat så fint. Än i dag är jag imponerad över denna generositet mot en liten nybörjare på redaktionen. Men sådär var fler av de gamla fuxarna mot noviserna: Ströyer och Jolo och Red Top med flera - allihop välvilliga, uppmuntrande och snälla.
Det var mitt första möte med Anders Isaksson. Bättre start kunde man inte tänka sig. Konstigt nog uppfattade jag honom som betydligt äldre än mig - han var äldre i yrket men bara ett år skilde oss åt. Well, sen har vi sporadiskt hållit kontakt och jag har intervjuat honom flera gånger ofta i samband med utgivandet av någon hans många böcker.
Anders hade egenheten att själv arrangera releasepartyn för press och vänner. Förläggaren fick finna sig i att vara gäst hos Anders. Nu har han ett sådant arrangemang planerat och beställt för den senaste och sista boken. Allt är beställt, klappat och klart: lokal och vin och öl och vatten och mat. Det är bara det att releasepartyt är förvandlat till en minnesstund egendomligt nog i regi av den avlidne.
Jag vet inte var Anders ska begravas och under vilka former. Men i stället för blommor kommer jag en kväll smyga dit en sillmacka, en öl och en sexa Skåne som tack för en vacker bekantskap som började med en sån fin generositet.
onsdag 7 januari 2009
Jultallrik, Ernst Hugo och bildsättning
Om man har ett sånt torftigt julbord som jag borde man kunna lägga av helt. Jag käkar sill och skinka.
Skinka äter jag hela året varför det inte precis känns som någon sensation att ställa upp en skinka på bordet intill granen. Sill äter jag även till påsk och midsommar. Det är inte jultypiskt precis. Förekommer året runt.
Nästa jul funderar jag allvarligt på att göra en liten förrättstallrik som innehåller det jag brukar ha på mitt så kallade julbord. Prinskorv är för övrigt alldeles för mesigt, jag köper andra liknande korvar med mer kryddor i. Nej en liten tallrik med en liten bit skinka, en liten bit leverpastej (äts enbart vid jul) och en korv och en klick rödkål och en liten hörna för sillen - sen är den traditionella julen avklarad och man kan sätta tänderna i något verklig godis som hummer eller nåt.
Under helgerna sände TV ett fint progam om Ernst Hugo Järegård. Han hade en svårartad farsa, den gossen. Jag knallade runt i Ystad för många år sedan. Ernst Hugo visade mig vältaligt sin barndomsstad.
- Här, sa han, här låg en skoaffär, dit brukade min far bankdirektören gå in och snoka lite då och då. När han hittat ett par dojor han ville ha sa han: "Sätt undan de där skorna tills det blir rea!"
Att han med sin feta lön skulle betala fullt pris föll honom inte in.
Som pamp i staden var han, farsan alltså, förstås bekant med ortens andra höjdare, bland dem överläkaren vid lasarettet. Han och doktorn la in sig en gång om året på rundsmörjning på sjukhuset, privatrum. En vecka.
- Och förstås full service från sjuksköterskor som inte vågade säga nej, sa Ernst Hugo.
Skådespelaren Järegård var synnerligen charmerande och en väldigt rolig ciceron, bitsk och sarkastisk. När dagen var slut körde jag honom tillbaka till hans landställe och han envisade med att köpa två kilo potatis av en alldeles särskilt sort åt mig.
- Den här ska du ha, sa han, helt fantastisk potatis!
Jag återvände till Stockholm med anteckningsblock och potatis.
En annan skådespelare som jag ideligen stötte på, dock utan att tala med honom, var Sven Lindberg som bodde på min gata på Söder. Han var ibland ute med hunden och ibland var han bara ute med sig själv. Men han talade aldrig med mig, utom en gång, då han sprang ifatt mig på gatan och sa:
- Ursäkta att jag stör, men kom och titta här.
Han tog mig i armen och förde mig till en liten röd bil. Bak på den satt en dekal, med följande text:
"Håll avstånd - hundar i bilen."
- Håll avstånd... muttrade Lindberg, alltså, vad i all världen kan det vara för samband mellan avstånd och hundar? Kan man tänka sig motsatsen? "Kör nära, kattor i bilen" eller "Inga hundar alls"... Alltså, jag föstår inte denna text.
Det gjorde inte jag heller.
- Kanske man menar att man inte ska parkera så tätt inpå för då kommer inte hundarna ut, föreslog jag.
- Man måste ju kära väldigt nära för att kunna läsa denna text, sa Lindberg.
Sen såg jag honom åtskilliga gånger på gatan men det var enda gången han talade med mig.
TV är ett bildmedium, vilket syns tydligt i Rapport och Aktuellt. Ända sedan finanskrisen drog igång har jag nu sett, var och varannan dag, ett antal grabbar som spänner upp en kohud på ett galler, förmodligen i avsikt att därav tillverka stolar för en bil.
De håller på att bli symbol för finanskrisen och det dröjer väl inte länge förrän någon aftontidning gör reportage om dem. TV-kändisar, som de blivit. Hämtade från verkligheten.
Jag tycker det skulle vara kul att se en hel Rapportsändning enbart illustrerad med den där maskinen som räknar hundralappar, en kär bekant som också brukar vara med under åtminstone ekonominyheterna. Det vore rätt kul. Och vilsamt.
En gång gjorde britten David Frost ett nyhetsprogram där han bildsatte vartenda ord som ankaret yttrade:
President Johnson (bild) in the White House (bild) said that the Russian leaders (bild) are welcome to the White House (bild)... och så vidare. Mycket roligt.
Kan inte TV visa den igen?
Skinka äter jag hela året varför det inte precis känns som någon sensation att ställa upp en skinka på bordet intill granen. Sill äter jag även till påsk och midsommar. Det är inte jultypiskt precis. Förekommer året runt.
Nästa jul funderar jag allvarligt på att göra en liten förrättstallrik som innehåller det jag brukar ha på mitt så kallade julbord. Prinskorv är för övrigt alldeles för mesigt, jag köper andra liknande korvar med mer kryddor i. Nej en liten tallrik med en liten bit skinka, en liten bit leverpastej (äts enbart vid jul) och en korv och en klick rödkål och en liten hörna för sillen - sen är den traditionella julen avklarad och man kan sätta tänderna i något verklig godis som hummer eller nåt.
Under helgerna sände TV ett fint progam om Ernst Hugo Järegård. Han hade en svårartad farsa, den gossen. Jag knallade runt i Ystad för många år sedan. Ernst Hugo visade mig vältaligt sin barndomsstad.
- Här, sa han, här låg en skoaffär, dit brukade min far bankdirektören gå in och snoka lite då och då. När han hittat ett par dojor han ville ha sa han: "Sätt undan de där skorna tills det blir rea!"
Att han med sin feta lön skulle betala fullt pris föll honom inte in.
Som pamp i staden var han, farsan alltså, förstås bekant med ortens andra höjdare, bland dem överläkaren vid lasarettet. Han och doktorn la in sig en gång om året på rundsmörjning på sjukhuset, privatrum. En vecka.
- Och förstås full service från sjuksköterskor som inte vågade säga nej, sa Ernst Hugo.
Skådespelaren Järegård var synnerligen charmerande och en väldigt rolig ciceron, bitsk och sarkastisk. När dagen var slut körde jag honom tillbaka till hans landställe och han envisade med att köpa två kilo potatis av en alldeles särskilt sort åt mig.
- Den här ska du ha, sa han, helt fantastisk potatis!
Jag återvände till Stockholm med anteckningsblock och potatis.
En annan skådespelare som jag ideligen stötte på, dock utan att tala med honom, var Sven Lindberg som bodde på min gata på Söder. Han var ibland ute med hunden och ibland var han bara ute med sig själv. Men han talade aldrig med mig, utom en gång, då han sprang ifatt mig på gatan och sa:
- Ursäkta att jag stör, men kom och titta här.
Han tog mig i armen och förde mig till en liten röd bil. Bak på den satt en dekal, med följande text:
"Håll avstånd - hundar i bilen."
- Håll avstånd... muttrade Lindberg, alltså, vad i all världen kan det vara för samband mellan avstånd och hundar? Kan man tänka sig motsatsen? "Kör nära, kattor i bilen" eller "Inga hundar alls"... Alltså, jag föstår inte denna text.
Det gjorde inte jag heller.
- Kanske man menar att man inte ska parkera så tätt inpå för då kommer inte hundarna ut, föreslog jag.
- Man måste ju kära väldigt nära för att kunna läsa denna text, sa Lindberg.
Sen såg jag honom åtskilliga gånger på gatan men det var enda gången han talade med mig.
TV är ett bildmedium, vilket syns tydligt i Rapport och Aktuellt. Ända sedan finanskrisen drog igång har jag nu sett, var och varannan dag, ett antal grabbar som spänner upp en kohud på ett galler, förmodligen i avsikt att därav tillverka stolar för en bil.
De håller på att bli symbol för finanskrisen och det dröjer väl inte länge förrän någon aftontidning gör reportage om dem. TV-kändisar, som de blivit. Hämtade från verkligheten.
Jag tycker det skulle vara kul att se en hel Rapportsändning enbart illustrerad med den där maskinen som räknar hundralappar, en kär bekant som också brukar vara med under åtminstone ekonominyheterna. Det vore rätt kul. Och vilsamt.
En gång gjorde britten David Frost ett nyhetsprogram där han bildsatte vartenda ord som ankaret yttrade:
President Johnson (bild) in the White House (bild) said that the Russian leaders (bild) are welcome to the White House (bild)... och så vidare. Mycket roligt.
Kan inte TV visa den igen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
