När Marlon visade sitt för Anthony...

Apropå den nyligen timade Guldbaggegalan, som gör vad den kan för att likna Oscarssutdelningen.
Är det verkligen så lyckat med nomineringar? Måste det verkligen vara tre pers som tävlar om varenda Oscar eller Bagge eller August? Är det inte i grymmaste laget? Låta folk sitta på halster och sedan tvinga dem att inte se besvikna ut.
Fast de är besvikna, kanske rentav arga.
Räcker det inte med att publiken hålls i okunnighet om vem pristagaren är? Det blir väl spännande nog? Inte har väl krutet gått ur Nobelfestligheterna bara för att man sedan flera veckor känt till vilka pristagarna är?
Som det nu är blir nomineringen nästan finare än priset och det är nomineringen man skryter om i bioannonser och i bokhandelsfönster. Precis som folk numera tycks mer rädda för att bli varslade än att bli arbetslösa. Hur fick varslet denna egenartade ställning?
Nå. Ett år var Anthony Quinn, Marlon Brando och Alec Guinness nominierade till bästa manliga ja om det nu var huvudroll eller biroll. I alla fall var det dessa tre. Tumvirvlar, trumpeter och kuvert... Guinness fick stayetten.
När publiken efter avslutad prisutdelning drog sig ur salen för att festa respektive dränka sorgen stötte Brando och Quinn ihop i dörrn och Anthony Quinn sa:
- Om du visar mig ditt tacktal ska du få se mitt.