Nygammalt om bonus och kärlek

Ska VD & Anhang ta ut miljonstora bonusar från ett företag som går på kneken och måste avskeda? Den frågan, så enkel att besvara, diskuteras just nu. En storfräsare till styrelseproffs, Martin Löf, slår fast att "ingångna avtal ska hållas".
Såklart.
Ibland uppvisar höjdarna en beundransvärd principfasthet, mitt i blåsten står de pall och viker inte en tum, trygga handen på ratten, fast det skälls och ylas omkring dem: avtal ska hållas.
Man blir imponerad.
Men begrunda följande lilla citat:
"I en tid då så många hederliga medborgare förlorar sin trygghet kunde jag för allt i världen inte gå med på att dra förtjänst av dubbla löner. "
Någon nutida vice VD eller någon politiker som satt sig att räkna sina pensioner och kommit fram till att han har sjutton stycken?
Nä, ingalunda.
Texten är från 1791 och skribenten är Lavoisier, Frankrikes mest ryktbara kemist som lyckades räkna ut syrets roll i förbränning och vände upp och ner på hela kemin sedan man under hans tid på allvar insett att luften bestod inte av en utan av många gaser, varav syre var en. Ingen liten upptäckt för medicinen heller, eftersom man fram till säg 1800 inte hade haft en aning om varför man andas.
Att man måste andas, det visste man efter talrika experiment med rep, men vad det där flämtandet av luft av och an hade för funktionen, det visste man inte.
Lavoisiers yttrande överlämnas härmed till samtidens begrundan.
Min ärade kollega Margaretha Nordgren här på Vi har citerat en fin dikt av Maria Wine på sin blogg, en vacker dikt om kärleken i vardagen.
Jag känner att jag måste kontra med en annan dikt.
Då och då hör man ju att det här med kärleksäktenskap är ett nytt påfund, förr var det mer politik, taktik, strategi och affär, med kontrahenterna sammanfösta redan i tioårsåldern , utvalda av föräldrarna som funnit ett parti som kunde gynna släkten eller landet.
Men även om det är sant det där med kärleksäktenskap måste man akta sig för slutsatsen att förr fanns inga kärleksrelationer mellan äkta makar.
Fel, fel, fel.
Det fanns till och med djup kärlek även mellan åldrande makar, som här, manifisterat i Paulus Silentiarius dikt:

Mera än ungdomens blomstrande hy dina rynkor jag älskar
mera, Philinna, långt mer, tändes min åtrå av dem.
Hellre tar jag i min hand dina tunga och mognade frukter
än den jungfruliga möns hårda och knopppande barm.
Ljuvare är mig din yppiga höst än våren hos andra,
mer än somrarnas sol värmer mig vinterns hos dig.

Skrivet någon gång under 600-talet i det bysantinska Konstantinopel.
Vackert, eller hur?