En sillmacka i början och en i slutet - till minne av Anders Isaksson

I det nummer av tidningen Vi som ligger ute i kioskerna ännu ett par dagar (idag den 19 jan) finns en intervju jag gjorde med Anders Isaksson, författare, journalist och debattör. Han avled för några dagar sedan, fullkomligt oväntat, i en krafig hjärtinfarkt. Sextiofem år gammal, full av projekt och planer.
- Jag har helt otroliga kopieringskostnader, sa han när vi satt och pratade om hans senaste bok, den om revolutionen i Sverige 1809, eftersom man inte får röka i arkiv och bibliotek. Så jag säger åt dem: kopiera alltihop! Och det kostar. Men å andra sidan kan jag ta kopiorna och cykla hem till mig och tända pipan medan jag läser mina dokument.
Kanske den där pipan haft sin roll i detta plötsliga dödsfall, som chockerade mig svårt.
- Det känns som att se sig i spegeln och upptäcka att en framtand saknas, sa en mina vänner som kände Anders bättre än jag.
Nu lever vi alla utan den där framtanden och så kommer det att förbli.
Anders kände jag sedan vår gemensamma tid på DN. På den tiden låg Svenska Dagbladet i ett stort hus intill DN-skrapan. Svenskans hus var något lägre än DN:s och kallads Grindstugan. I botten på Grindstugan låg en skämtsam krog som hette Marginalen och där fanns skämtsamma rätter som hette Ingressen och dylikt.
När jag var ny på tidningen vågade man sig dit på löningsdagen och där hittade man Anders Isaksson och andra luttrade redaktörer.
- Vad ska du ha då? sa Anders till mig.
- Tja en liten öl kanske, sa jag, kassan var rätt anorektisk eftersom lönen var 1 200 kronor i månaden och jag hade familj.
- Nog ska du ha en STOR öl, trodde Anders.
Sen lirkade han ur mig att jag gärna skulle vilja ha Marginalens berömda sillmacka och när han väl fått detta klart för sig sa han:
- En sillmacka och en öl kan man ju inte gärna peta i sig utan en sup.
Till slut beställde och betalade han en sillmacka, en stor stark och en sexa Skåne till nybörjaren.
Han bjöd.
Maken till generös man. Jag var stolt som en örn och aldrig har väl en sillmaka och en dragnagel smakat så fint. Än i dag är jag imponerad över denna generositet mot en liten nybörjare på redaktionen. Men sådär var fler av de gamla fuxarna mot noviserna: Ströyer och Jolo och Red Top med flera - allihop välvilliga, uppmuntrande och snälla.
Det var mitt första möte med Anders Isaksson. Bättre start kunde man inte tänka sig. Konstigt nog uppfattade jag honom som betydligt äldre än mig - han var äldre i yrket men bara ett år skilde oss åt. Well, sen har vi sporadiskt hållit kontakt och jag har intervjuat honom flera gånger ofta i samband med utgivandet av någon hans många böcker.
Anders hade egenheten att själv arrangera releasepartyn för press och vänner. Förläggaren fick finna sig i att vara gäst hos Anders. Nu har han ett sådant arrangemang planerat och beställt för den senaste och sista boken. Allt är beställt, klappat och klart: lokal och vin och öl och vatten och mat. Det är bara det att releasepartyt är förvandlat till en minnesstund egendomligt nog i regi av den avlidne.
Jag vet inte var Anders ska begravas och under vilka former. Men i stället för blommor kommer jag en kväll smyga dit en sillmacka, en öl och en sexa Skåne som tack för en vacker bekantskap som började med en sån fin generositet.