Jultallrik, Ernst Hugo och bildsättning

Om man har ett sånt torftigt julbord som jag borde man kunna lägga av helt. Jag käkar sill och skinka.
Skinka äter jag hela året varför det inte precis känns som någon sensation att ställa upp en skinka på bordet intill granen. Sill äter jag även till påsk och midsommar. Det är inte jultypiskt precis. Förekommer året runt.
Nästa jul funderar jag allvarligt på att göra en liten förrättstallrik som innehåller det jag brukar ha på mitt så kallade julbord. Prinskorv är för övrigt alldeles för mesigt, jag köper andra liknande korvar med mer kryddor i. Nej en liten tallrik med en liten bit skinka, en liten bit leverpastej (äts enbart vid jul) och en korv och en klick rödkål och en liten hörna för sillen - sen är den traditionella julen avklarad och man kan sätta tänderna i något verklig godis som hummer eller nåt.
Under helgerna sände TV ett fint progam om Ernst Hugo Järegård. Han hade en svårartad farsa, den gossen. Jag knallade runt i Ystad för många år sedan. Ernst Hugo visade mig vältaligt sin barndomsstad.
- Här, sa han, här låg en skoaffär, dit brukade min far bankdirektören gå in och snoka lite då och då. När han hittat ett par dojor han ville ha sa han: "Sätt undan de där skorna tills det blir rea!"
Att han med sin feta lön skulle betala fullt pris föll honom inte in.
Som pamp i staden var han, farsan alltså, förstås bekant med ortens andra höjdare, bland dem överläkaren vid lasarettet. Han och doktorn la in sig en gång om året på rundsmörjning på sjukhuset, privatrum. En vecka.
- Och förstås full service från sjuksköterskor som inte vågade säga nej, sa Ernst Hugo.
Skådespelaren Järegård var synnerligen charmerande och en väldigt rolig ciceron, bitsk och sarkastisk. När dagen var slut körde jag honom tillbaka till hans landställe och han envisade med att köpa två kilo potatis av en alldeles särskilt sort åt mig.
- Den här ska du ha, sa han, helt fantastisk potatis!
Jag återvände till Stockholm med anteckningsblock och potatis.
En annan skådespelare som jag ideligen stötte på, dock utan att tala med honom, var Sven Lindberg som bodde på min gata på Söder. Han var ibland ute med hunden och ibland var han bara ute med sig själv. Men han talade aldrig med mig, utom en gång, då han sprang ifatt mig på gatan och sa:
- Ursäkta att jag stör, men kom och titta här.
Han tog mig i armen och förde mig till en liten röd bil. Bak på den satt en dekal, med följande text:
"Håll avstånd - hundar i bilen."
- Håll avstånd... muttrade Lindberg, alltså, vad i all världen kan det vara för samband mellan avstånd och hundar? Kan man tänka sig motsatsen? "Kör nära, kattor i bilen" eller "Inga hundar alls"... Alltså, jag föstår inte denna text.
Det gjorde inte jag heller.
- Kanske man menar att man inte ska parkera så tätt inpå för då kommer inte hundarna ut, föreslog jag.
- Man måste ju kära väldigt nära för att kunna läsa denna text, sa Lindberg.
Sen såg jag honom åtskilliga gånger på gatan men det var enda gången han talade med mig.
TV är ett bildmedium, vilket syns tydligt i Rapport och Aktuellt. Ända sedan finanskrisen drog igång har jag nu sett, var och varannan dag, ett antal grabbar som spänner upp en kohud på ett galler, förmodligen i avsikt att därav tillverka stolar för en bil.
De håller på att bli symbol för finanskrisen och det dröjer väl inte länge förrän någon aftontidning gör reportage om dem. TV-kändisar, som de blivit. Hämtade från verkligheten.
Jag tycker det skulle vara kul att se en hel Rapportsändning enbart illustrerad med den där maskinen som räknar hundralappar, en kär bekant som också brukar vara med under åtminstone ekonominyheterna. Det vore rätt kul. Och vilsamt.
En gång gjorde britten David Frost ett nyhetsprogram där han bildsatte vartenda ord som ankaret yttrade:
President Johnson (bild) in the White House (bild) said that the Russian leaders (bild) are welcome to the White House (bild)... och så vidare. Mycket roligt.
Kan inte TV visa den igen?