Finns det pengar till torsken också?

Det man kräver av en vetenskap är förstås att den kan förutsäga saker. I kemin säger man att om man blandar X och Y och värmer upp det så blir det Z. Meteorlogerna säger att bildas ett lågtryck så och vindar si då blir det regn. Och så vidare.
Men nationalekonomin?
Det förefaller ju vara en disciplin som inskränker sig till att efter inträffade katastrofer komma med väldigt bra förklaringar. Då tycker vän av ordning att vetenskapen ifråga borde kunna leverera en varning innan det hänt något. Har vi hört dylik varning?
Nej, säger allmänheten.
Jo, säger folk som läser The Economist.
Där har man varnat i åratal för den amerikanska bostadsbubblans explosion.
Men vilka läser The Economist? Tydligen ingen som är politiskt ansvarig.
Man säger att det är fåfängt att söka syndabockar för den finansiella krisen. Det kanske det är, men med tanke på hur tvärsäkert somliga ekonomer uttalar sig om orsakerna, är det lätt att anse att de borde ha varit lika tvärsäkra innan krisen kom och att därför någon, Clinton/Bush exempelvis, inte har lyssnat.
Satt Clinton/Bush och ville skaffa sig politiska pluspoäng genom att se till att varenda amerikan skulle kunna äga ett rejält hus? Och diskuterade de denna idé med sina ekonomiska rådgivare? Sa dessa ekonomiska rådgivare då ja men va fint, det ska vi absolut göra? Eller sa de att nähej, rena vanvettet, efter fyra fem år blir det finanskollaps?
Om de redan då var lika tvärsäkra som de är nu, efteråt?
Och i så fall, om Clinton/Bush ignorerade dessa varningar – då är det väl mänskligt att döma deras fel att halva jorden skakar? Deras kortsiktiga politiska poängplockande har orsakat hela finansraset, förlorade förmögenheter, tappade jobb, försvunna hus och hem.
Och när Clinton/Bush påbud nådde bankerna – gick då bankerna i samlad tropp upp till Vita huset och sa att det här kan vi bara inte gå med på, det är ekonomiskt vanvett?
Nej. Tydligen inte. De slog in alltihop i prydliga paket som de sålde till kommuner och investerare och andra banker. Alltså ligger en stor del av ansvaret på bankerna.
Någonstans finns det ett ansvar att utkräva, om ekonomerna och rådgivarna var lika säkra före krisen som efter.
Men ansvar är ingen populär gren i dagens värld.
Tag de olika pensionsfonderna. Där sitter folk och bestämmer men något ansvar vill de inte ta. Därför ha de och politikerna hittat på att de blivande pensionärerna själva ska ”aktivt välja” diverse fonder och andra möjligheter. ”Det är väldigt viktigt att ni gör ett aktivt val”, säger höjdarna till småfolket som inte ägnat en minut åt att grubbla över fonder, annat än möjligen såna som ska ingå i en sås.
Ja och så gör småfolket ett aktivt val och förlorar en massa pension och så kommer samma höjdare som nyligen uppmanade dem att placera om pengarna och säger: skyll dig själv, ditt fån, vad hade du i ryssfonderna att göra?
Detta är det mest upprörande bedrägeri som pågår just nu.
Själv kommer jag aldrig i livet att göra något ”aktivt val”, det är under min värdighet att schackra med mina egna pensionspengar. Hellre svälter jag ihjäl än jag flyttar stålar utan att ha den minsta ekonomiska kunskap.
Av vilken anledning skulle jag plötsligt vara bättre på placering än folk som inte gjort annat i hela sitt liv? Tror man att en halvtimmes ”information” från ”min personliga bankman” skulle göra mig till fullfjädrar placerare?
Det är ju absurt.
Och varför ska allmänhetens plötsliga expertis bara gälla ekonomi? Gör ditt eget körkort, dra el-ledningar själv, spola rörmokaren, hej och hå.
En annan tanke:
Säg att Östersjöländerna av outgrundlig orsak lyssnade till fiskeexperterna och att de säger att endast tre års totalstopp kan rädda torsken. Men med ett sådant stopp kan torsken hämta sig rejält, å andra sidan.
Säg vidare att alla Östersjöländer bestämmer sig för detta samt att hålla fiskare och andra fiskeföretag skadelösa, det vill säga, ge dem full ekonomisk kompensation för förlusterna under fiskestoppet. Skulle det då gå, som nu sker med bankakuten, att få loss 300 miljarder kronor hux flux, för att rädda såväl torsk som fiskare och konservfabriker?
Är det nån som tror på det?
Frågan är om man inte hellre räddar en torsk än en bank. Eller rättare sagt, kan torsken någonsin bli lika viktig som bankerna?
Borde den inte vara det?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, ekonomi, pensionsfonder, pengar, torsk, prioriteringar

Lägg ner damtoaletterna. Och herrmuggarna också!

Jag har varit i Göteborg på bokmässan och där är det trevligt som vanligt. I Göteborg, alltså. Min favoritplats är hörnet Avenyn/Parkgatan, för när bilarna på Parkgatan korsar Avenyn dundrar de över spårvägsspåren och det uppstår ett sånt härligt tra-be-le-brang. Tra-be-le-bang!
Fin rytm.
Om det är två bilar kan det bli tra-ra-rameli-bang-dang.
Flera bilar än två bjuder på en grymt komplicerad rytm, ett litet avancerat trumsolo på Parkgatan.
Där kan jag stå i timmar.
Nå bokmässan, som sagt. Vad köpt jag då? Ja, på Södra vägen köpte jag en otroligt fin skål med en klang av storklocka. Butiken var fin men bäst var försäljaren.
Jag beklagade mig för honom, det fanns alldeles för många vackra fat.
- Min herre, sa han med en lätt brytning, min herre, jag säger er, att när ni nu fylld av tvekan och vankelmod slutligen har valt ett fat och när ni sedan kommer hem och sätter ner fatet på ert bord så försvinner alla de andra faten och ni kommer att finna att ni har valt precis det rätta.
Han pratade ungefär som Poirot och var lika oemotståndlig som sina fat.
På mässan köpte jag Carl Johan De Geers memoar och en dittills outgiven Krakel Spektakel hos Nisses Böcker och fick den med författaren Lennart Hellsings signatur.
Han fyller nittio nästa år och sitter på mässan och pratar livligt och spirituellt såvida han inte återfinns på rökterrassen.
Jag gjorde en iakttagelse, dessutom. Nämligen att damer missgynnas när de vill gå på toa. Framför damtoan var det lång kö medan det på herrmuggen var gott om lediga bås. De flesta rusar bara in för att slå en drill och behöver inte båsen. De klarar sig med pinkrännan.
Men kvinnor har ingen pinkränna som tar en fem sex besökare åt gången. Alltså får de köa och det i långan tid.
Med andra ord: det är dags att avskaffa damtoaletter. Och herrtolaetter också. Det finns ingen anledning att ha könsuppdelade muggar. Det insåg också en del modiga damer som använde herrtoan i stället. Herrarna hade inget att invända. Till och med vid de sällsynta tillfällen då kö uppstod där så stod de helt frankt i kön inne på herrmuggen.
Bra gjort.
Som sagt, vem behöver herr- och damtoa? Ingen. Alla toaletter borde vara unisexto-or. Där ska finnas bås med dörrar, förstås, handfat och handdukar och längst in bakom en skärm kan man ha en pinkränna eller två. Ingen man skulle genera sig för att drilla medan en kvinna står fem meter därifrån och väntar på bås.
Köerna skulle minska drastiskt och rättvisa vara nådd.
Herr- och damtoalett är en uppdelning som bara missgynnar kvinnor. Avskaffa dem!
Annars var bokmässan sig lik. Jan Guillou i ett hörn, diskuterande hurusom terrorister får våra politiker att undergräva demokratin. Herman Lindqvist i ett annat hörn, pratandes om Madame Pompadour. Och alla deckardrottningar lite här och var.
Luften tog slut som vanligt, fast det måste finnas massor av luft utanför mässlokalen. Kan ingen leda in den? Rör? Fläkt? Många rör?
En sak som gjorde mig en smula uppbragt är priset på seminarierna, 625 kronor för att man ska få lyssna på en indisk kvinna från Calcutta.
Nog så intressant, men 625 kronor! Är det Rolling Stones i varenda samlingslokal?
Och det värsta är att om man erlagt dessa 625 kronor så är man inte ens garanterad en plats.
Det skulle se ut på en konsert! Man betalar 625 kronor, anländer till Konserthuset i kostym, rakvatten och slips och finner det fullt. Jaha, bara att lomma hem. Ursäkt att man störde.
Så fort någon får en publik i sin hand och publiken ifråga inte ha en chans att vända sig till någon annan så blir det knas.
Se på SJ:s ”restaurang”-vagnar! Se på mässan. Var någon annanstans skulle folk köpa en biljett för 625 kronor och ändå inte vara säker på att få komma in?
Gör om systemet.
Och sänk priset.
Det höga priset beror förstås på att mässledningen vet att kanske 65 procent av besökarna betalar inte biljetten ur egen ficka. Utan arbetsgivarens. Alltså kan man sätta vilket pris som helst.
Hemma har jag en bok som har en liten mutter fastklistrad på pärmen. Den muttern betalade amerikanska flygvapnet 6 dollar för. I närmsta järnaffär kan den köpas för tio cent.
Men eftersom flygvapnets inköpare inte betalar med egna pengar utan andra amerikaners så blir priset därefter.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokmässan, damtoa, herrtoa, monopolgeschäft, Jan Guillou

En kurs för nämndemän

Ordföranden i nämndemännens organisation vill ha anslag till en kurs för nämndemän som ska lära dem att umgås med media. Det kommer att kosta, bättre då att ta min kurs, som är helt gratis.

KURS FÖR NÄMNDEMÄN
Konsten att umgås med media:

Första kursbrevet:

Nej jag kan tyvärr inte uttala mig överhuvudtaget, eftersom jag är nämndeman i målet.

Andra brevet:

Tyvärr kan jag inte kommentera fallet eftersom jag är nämndeman i målet.

Tredje brevet:

Du vet mycket väl att en nämndeman inte kan uttala sig om ett pågående mål.

Fjärde brevet:

Jag får hänvisa till mina memoarer som utkommer om fjorton år. Där diskuterar jag ingående det aktuella fallet.

Femte brevet: (mer skämtsamt)

Mål i mun får man först när målet är klart, eller hur?

Sjätte brevet:

Jag uttalar mig inte om något mål, såvida du inte menar Zlatans senaste.

Sjunde brevet:

Såvitt jag förstår är det fullkomligt klart att makarna Rosenberg var skyldiga, även om jag förstås är emot dödsstraff… va? var det inte det målet du menade? Ja men inte kan jag uttala mig om ett pågående mål, har ni journalister ingen utbildning alls?

Dessa sju kursbrev ger en liten fingervisning om huvudtesen i kursen, nämligen att nämdemän inte ska uttala sig överhuvudtaget.
Hur svårt kan det vara att hålla käft? Måste man ha en kurs i konsten att hålla klaffen? OM Säpo ska nyrekrytera folk så föreslår jag att de undersöker huruvida den sökande varit nämndeman.
I så fall – ingen anställning.

Läs även andra bloggares åsikter om nämndemän, Zlatan, tystnadsplikt, mediahantering

Arma yrkessnickare!

Följ med till den spännande värld där naturlagarna icke gäller, där en meter ibland är 92 centimeter…

Jag tycker synd om yrkessnickare.
De tomtar omkring i sin fyrkantiga värld, där en meter är en meter och en rät vinkel en rät vinkel. Genomlyst, snusförnuftigt, en grå ingenjörsvärld där A leder till B, där naturlagar håller, där en bräda på fyra decimeter är kortare än en på sju, där ingenting överraskar.
Den torra rutinen härskar.
Hur annorlunda har inte vi det, vi amatörsnickare.
Hos oss härskar mystiken. Naturens lagar gäller bara vid när lagarna har lust. Här finns inga räta vinklar och skulle de finnas upphör de att vara räta när andan faller på, ingenting kan styras, A leder till B rätt ofta, men sällan två gånger i rad.
Hos oss finns en känsla av att vi är en lekbollar för osynliga krafter, djinner och andar. Vi inser att människan med sitt enkla förnuft inte kan greppa allt, vi ser dagligen resultatet av för naturvetenskapen okända energier som får även de dödaste ting att besjälas, ett vinkeljärn är icke blott ett vinkeljärn som hos yrkessnickarna, utan en varelse med vilja, som då och då opponerar mot Skaparen.
Hos oss kan två lister som vardera är 8 millimeter tjocka bli 20 millimeter om man lägger ihop dem.
Vi amatörsnickare lever i en värld där allt är fullt av liv och helt oberäkneligt.
Tag till exempel överliggaren.
Jag skulle lägga en dylik, en svartmålad sidenglänsande bräda, att toppa ett plank.
Jag la dit den.
Den skulle sticka ut fyra centimeter över grinden. Den stack ut arton. Arton minus fyra är fjorton. Fyra plus fjorton är arton. Brädan var fjorton centimeter för lång. Alltså mätte jag noga upp fjorton centimeter, sågade av brädan med perfekt vinklad fogsvans och la den på sin plats igen.
Den stack ut tre centimeter.
Tror ni då att amatörsnickaren svär och förbannar, skriker att han förstört en 3,5 meter lång grundad och målad bräda? Att han slänger sågen i komposten? Sparkar på cykeln? Välter hyvelbänken?
Nej, nej, nej, bort det.
En yrkessnickare skulle förstås bli vansinnig och sluta i tvångströja, men vi amatörer, vi är kalla som döda ödlor, vi brusar inte upp, vi förbannar inte det obegripliga, vi hytter icke åt gudarna, vi vet att vi lever i en värld fylld av döda ting med skämtlynne, kort sagt – en värld som inte kan styras av enkla ting som sågar, vinkelhakar, borrmaskiner och slipar.
Vi sågar utan minsta sinnesrörelse till en centimeter av den djävulska brädan, det som blev kvar av den, och klämmer dit den där den märks minst, varpå vi målar den fjorton gånger så att skarven inte ska synas så mycket.
Tacksamma över att naturen denna gång inte hittat på något värre, konstaterar vi att vi även likt en brädornas Dr Doolittle kan höra plank, reglar och lister prata, hånskratta och fälla kommentarer. Var gång vi stiger in i den hall som vi försett med nytt golv hör vi en röst som säger ”Öh du, jag når visst inte ända fram till tröskeln, öh du”.
En kakofoni av röster och viskningar av det slaget är ett evigt tinnitus i amatörsnickarens öron. Han lever i en levande och obegriplig värld.
Jag tycker synd om yrkessnickarna.

Inte en CD i hela stan

Vilken miss! Vad gör myndigheterna?
Tartini skryter man om, men säljer man någon musik som karln komponerat? Nej.
En av världens sötaste städer, Piran i Slovenien, längst ut på en udde, lite söder om Trieste, har ett torg som motsvarar en fem sex valium. Man blir lugn där. Har man slagit sig ned på ett fik blir man sittande och efter fem minuter vet man knappt vem man är – man bara tittar på folk och läppjar cappucino. Man har inga bekymmer mer. Man har ingen anledning att resa sig och gå någonstans.
Torget är uppkallat efter den lilla stadens store son Giuseppe Tartini (1692-1770). Kompositör och violinvirtuos. Han står staty på torget. Mitt emot honom ligger hotell Tartini. Till vänster om honom ligger Tartini House. Men ingenstans i hela stan kunde jag hitta en CD med hans musik. Det vore väl den självklara souveniren men det har ingen vid turistbyrån kommit på.
- Vad har ni emot Tartini? frågade jag en dam i receptionen på hans hotell.
- Ingenting, hurså?
Men varför inga skivor fanns bland alla pryttlar som säljs på hotellet, i butiker eller marknadsstånd, det kunde hon inte förklara.
Inte jag heller.
Piran, eller Pirano om man vill tala italienska, är helt förtjusande. Man badar mitt i stan med handdukar och grejor utlagda på flata stora stenar som ligger längs hela strandpromenaden.
Det kostar inget.
Vattnet är sammetslent och klart och varmt. När man solen torkat en går man fem meter och sätter sig på en krog varifrån man kan hålla utsikt över handdukar och badbrallor på tork.
Vid bordet intill sitter två fyraåringar och slafsar förtjust i sig bläckfisk, musslor, små ostron och fiskfiléer – en syn man inte ofta ser i Sverige. En dam kommer in med två barn, högst fem år. Hon beställer en espresso till sig själv och två cappucino till ungarna.
De dricker försiktigt med spretande lillfingrar.
Från den närliggande staden Portoroz kan man ta båt till Venedig. Där är det trettiofem grader varmt och dessutom har cirka 200 000 andra turister kommit på samma idé: att besöka Venedig. Vi tvingades köpa varsin solfjäder för att inte på kokt hjärna redan på bro nummer tolv. Vimmelkantiga dinglar vi runt i gränderna tillsammans med de övriga 200 000 turisterna.
På Markusplatsen får duvorna knappt plats.
Slutligen blev det lunch vid Rialtobrons fäste, precis vid Canal Grande och där upplevde vi det som vi upplevt så många gånger förr: Trådspikarnas multilunch.
Det slår aldrig fel.
Man sitter vid sitt bord och klämmer i sig pasta och vin och så dyker det upp två utmärglade individer i dyra kläder och sätter sig vid bordet strax intill. Det ser ut som om man skulle kunna klippa av dem på mitten med en nagelsax.
De beställer och får in maten: melon och skinka.
Man skäms där man med kvidande livrem äter gräddpasta med gorgonzola.
- Jojo, titta på dem, säger man, smala som promenadkäppar – men så äter de bara skinka och melon också. Och dricker vatten.
Så långt är allt logiskt och klart. Inget konstigt. Sen börjar cirkusen. Plötsligt dukas melontallrikarna bort och fram kommer två överlastade pastafat, stora som paraboler, och en hel liter vin.
Trådspikarna sätter igång och klämmer i sig allt. Nu börjar man ana livets orättvisor. När pastan är avklarad ska promenadkäpparna ha fiskfilé med grönsaker och potatis. Sen vill de ha efterrätt, vilket promt levereras. Någon slags tårta som förefaller att bestå av choklad, grädde och femtusen kalorier.
Därpå kaffe och grappa och en smal tagg.
Hela föreställningen är fullkomligt otrolig. Därpå sitter trådspikarna och samtalar helt trankikt medan åtta kilo käk förångas någonstans i deras tydligen specialutrustade magar.
- Hur kan man äta så där, undrar man, och ändå få plats i ena byxbenet på ett par små jeans?
Var finns rättvisan?
Äta kan de, men stå i kö, det kan de inte. Men prata kan de. Om ni vill behålla illusionen att italienare 24 timmar om dygnet för en obruten intressant intelligent och intellektuell konversation så ska ni inte lära er italienska.
Varför italienare åker på semester är en gåta.
Vi hade en uppsjö av dem på vårt hotell. De satt vid sina frukostbord och talade antingen med varandra eller i mobil. Man brukar säga att bushfolket kan prata och lyssna samtidigt, men det förefaller gälla även italienare.
Sen försvinner de upp på sina rum varefter de kommer ner igen och sätter sig på terrassen för att fika. Och prata. Två timmar senare finner vi dem ute på stan där de sitter vid ett cafébord och pratar och dricker läsk. Fyra timmar senare hittar vi dem på glassbaren där de fikar, äter glass och pratar.
Badar gör de inte. Några utflykter företas inte heller. De har tydligen bara bytt sitt cafébord i Milano eller Turin mot ett likadant i Piran.
Gud vad kaffe de skulle ha råd med om de blev kvar i Turin eller Milano.
Men som sagt, en vecka i Piran var en höjdarsemester vad gäller avstressning och fin mat och fina bad.
Och flygresan är bara ett par timmar.
:/:

Solsjenitsyns reskassa

Med anledning av ett bekant dödsfall för några veckor sedan: känner ni till en man som reste runt i Europa och vars reskassa hela tiden blev större och större? Det spelade ingen roll om han så flög första klass och tog in på sjustjärniga hotell – hela tiden blev reskassan bara fetare och fetare.
 Det var Solsjenitsyn.
 När han slängdes ut från Sovjet for han omkring i Europa och besökte många länder och i varenda huvudstad fanns det en förläggare att besöka.
  - God dag, god dag, jag heter Solsjenitsyn, jag antar att jag har en del pengar att hämta…
  - Så roligt, (fan också) välkommen, jovisst, vi har 800 000 tusen här i en låda, ska det vara kontant eller…
 Alla de böcker som han publicerat i Västeuropa hade han väl knappast fått någon royalty för. Nu när han var utfrusen från Sovjet kunde han åka omkring och samla in alla de där pengarna. 
 Det är vad jag kallar en resa, det.
 Man blir rikare och rikare allteftersom man spenderar. Till slut hamnade han med alla stålarna i USA där det väl också fanns en skrälldus med dollar att inkassera.
  Det räckte till ett stort och fint hus med en arbetslya som en normal svensk villa.
 Jag är själv på resa just nu, i Slovenien, men där kommer dessvärre reskassan att uppvisa ett motsatt beteende, den kommer att krympa tills den helt försvunnit när det är säg två dagar kvar.
 Så blir det att betala de sista utgifterna med kort och komma hem lagom till räkningen.
 Slovenien har en anekdot om sin egen tillblivelse. 
 Det var den sjätte dagen i världens första och mest intensiva arbetsvecka och Vår herre var trött på skapandet. Han hade just uppfunnit rattmuffen och snytbaggen när han upptäckte att han glömt bort ett litet litet hörn. Som han vid det laget hade rätt ont om material så norpade han lite av det bästa från alla de trakter han hittills skapat och därav fick han ihop den felande biten, som blev Slovenien.
 Något liknande berättar de självplågande argentinarna om sitt land. En dag ropade Vår herre på Sankte Per och sa:
- Kom får du se, nu har jag skapat någonting verkligt fint. Ett toppenland! Kolla in bara – floder, enorma slätter med bördig jord, naturtillgångar, perfekt klimat, lång kuststräcka, höga berg… allt man kan tänka sig! Fint va!
 Sankte Per betraktade det välsignade landet och tog sig om hakan:
 - Men ursäkta, med ett sådant perfekt land, är det inte stor risk att grannarna blir väldigt väldigt avundsjuka? Sjukligt avundsjuka…
 - Jovisst, jag har tänkt på det också, sa Vår herre, så därför tänker jag sätta argentinarna att sköta det.
 Argentinarna kör en mer självkritisk variant än slovenerna. Om vi skulle utlysa en tävling om en historia om Sveriges tillkomst? Hur skulle den se ut?
 ”En svit knasgökar från Mellaneuropa anlände till ett nordligt land mitt i sommaren och fann det vackert och fint, med behagligt klimat. Sen kom hösten med regn och dimma och därpå vintern med snö och is – men då var det för sent, sista färjan hade gått och dessutom hade de alla fått byggtillstånd av byggnadsnämnden, så det var bara att sätta igång och timra hus…”
 Eller som Celine sa om Frankrike: ”ett gäng snoriga och vettskrämda typer på flykt undan hunner och goter…de pinnade på tills de stoppades av Atlanten – där har ni Frankrike och fransmännen.”
 Invigningen av OS i Peking slog det mesta man sett i den vägen. 
 Frågan är dock om det var en ”propagandaseger” som det hävdas. Propaganda för vadå? Konsten att göra invigningsskådespel? Trumma i takt?
  Jag tror att svenskarnas kunskaper om vad som pågår i Kina, vad som är bra och vad som är åt helsefyr aldrig varit så stora som nu. 
 Var ligger då propagandasegern?
  Jag tycker att IOK ska byta fot. Nästa gång ger vi OS till Burma. Och året därpå är det dags för Zimbabwe. Eller kanske man ska börja med Georgien så att de får annat att tänka på och sedan är det bara att beta av alla diktaturer och skaka om dem. Rejält.
  OS till Zimbabwe!


Läs även andra bloggares åsikter om solsjenitsyn, os, diktatur, reskassa

Må alla fik ha en brevlåda!

Alla är glada över Zlatans mål mot Grekland, och visst var det snyggt, men det räcker ju inte med det. Jag menar hade bollen gått utanför hade ingen sagt att det var EM:s bästa skott, eller vackraste försök.
Då hade kulan varit glömd och aldrig noterad.
Nu råkade den gå in och blev till ett vackert mål. Men för att ett mål ska ge publiken en känsla av att laget är på väg att kuta ihop ett guld då krävs det mer.
Nämligen lag. Det vill säga ett lag som spelar sig fram till målchanser. När man ser spanjorer och holländare i aktion så ser man en lagmaskin, passningsspelet är stundtals rent otroligt, särskilt hos spanjorerna.
Det påminner mig om Brasilien i finalen mot Sverige 58, det var nog första gången jag tyckte att ordet anfallsvåg verkligen satt som en kniv i ryggen, laget rann fram som en våg över en slät sandstrand med passningar som i stort sett aldrig lämnade gräset.
Ruggigt effektivt.
Och som sagt, ett lag, inte bara en skicklig skytt med lite tur.
Turkarna gjorde förresten ett minst lika fint mål som Zlatan mot Schweiz, och ungefär på samma sätt.
Ännu vet vi inte om vårt landslag håller mot ett vassare motstånd än det grekerna bjöd oss i inledningsmatchen.
Annars är det ju roligt när stjärnorna håller för trycket. Från ishockeyn är man van vid att de inte gör någonting märkvärdigt och inte betyder mycket för lagets chanser.
Men Zlatan höll.
Precis som Beckham har för vana, han som håglöst kutar kring på plan tills det blir frispark. Då vaknar han till och skjuter ett trettiofem meter långt skott som går i en vacker böj kring muren och blåser förbi målvakten som inte ens hinner se bollen.
Han gör det gång på gång. Helt otroligt.
Detta om detta.
Häromdagen satt och räknade ut att om jag skulle ta T-banan till jobbet så få jag gå betydligt längre än om jag går till jobbet. Visst är det jobbigt?
Stationerna ligger så avigt till.
Detta kommer mig att tänka på Sixten Erhling. Han gästspelade som dirigent på Stockholmsoperan och hade ett avtal att en förbeställd taxi skulle ta honom från Operans sceningång till Grand Hotel där han bodde.
En dag infanns sig ingen taxi. Det regnade. Ehrling stod i dörrn och blev mer och mer irriterad. Till slut kom en blyg flöjtist knallade och insåg stundens allvar.
- Jag kanske kan få köra maestro? sa flöjten, jag bilen i dag.
- Förbaskat hyggligt, sa Ehrling, var står bilen?
- På Skeppsholmen, sa flöjten.
För den som inte är insatt i Stockholms geografi kan jag nämna att för att komma till den där bilen måste man gå förbi Grand Hotel och en bra bit till.
Häromnumret skrev jag ett kåseri om ett fik i Gamla stan som i ett av sina bord ha en låda där folk skriver så meddelanden på lappar och servetter och lägger dit. Där finns tunga suckar, välgångsönskningar, matrekommendationer eller bara små söta rapporter om hur man hade det under sitt besök.
För några dagar sedan var jag där igen och tittade förstås i lådan för att se om några nya brev kommit in.
Det hade det. Flera stycken. Ett av dem började så här:
”Spännande! Har läst ett kåseri om denna låda och så finna den – med alla funderingar – kul!” Undertecknat Pelle.
Vilken lustig rundgång.
Funderar på att lägga dit ett brev själv. ”Skrev ett kåseri om denna låda och så finna detta brev – kul!”
Jag skulle vilja att alla krogar och fik hade en sån där låda med hälsningar från gäst till gäst. Och att det ingick i gästernas plikter att krafsa ner någonting var gång man satt där.
Vilken kul läsning.
Apropå krafsa ner, häromdagen gick jag förbi en tom butik, utrensad, hyllor och inredning bortforslad, eltrådar som avslitna ådror stack ut, kontakter dinglade, damm och tystnad.
Som vanligt var jag ställd. Vad tusan hade det varit där? Tobak? Telefoner? Video? Grönsaker?
Jag kom inte ihåg.
Härmed upprepar jag mitt skyltkrav. Varje butik, oavsett vad den är för något, ska ha en kopparplatta i fönstret eller på väggen utanför där man skriver t ex ”Gustavs Färg och Tapeter, 1956 – 77” och sedan ”Nisse Algotsson Tobak 77 – 83” och så vidare. En historik över vad som funnits i lokalen. Och lite rolig lokal lokalhistoria, ett stöd för vårt dåliga minne.
En låda!
En skylt!
Basta.

De döda i svampskogen

Visst är det trist att på en begravning höra en präst säga:
- Allt som oftast såg man henne i svampskogen på det älskade Norra Justerö där hon njöt av naturen…”
Dels hör man som i en teaterviskning hur familjen informerat prästen om vad den avlidne pysslade med när den levde och var sommarkåken låg, och dels är det ju tämligen likgiltig upplysning, vem har inte klafsat i svampskogen?
Och hur många gånger måste man dra runt bland träden med en korg för att det ska uppmärksammas i bårtalet?
Finns det någon nedre gräns?
Förresten, varför använder man uttrycket svampskog? Vad är det för skog? En annan än blåbärsskogen? Lingonskogen?
Aldrig hör man en om en sportfiskare att ”understundom sågs han ute på strömmingshavet…”
Eller gös-sjön.
Det är alltid lite olustigt att höra en präst orera om en person hon aldrig träffat, är det inte dags att förmå släkten att prata på begravningarna och låta prästen sköta ritualer ochjordskovlar med mera.
”Men viktigast för kaptenen i reserven Emil Anders Olle Fjädermyr var ändå familjen…”
Usch.
Att den avlidne var ateist och inte besökt en kyrka sen 1953 gör ju inte saken bättre.
Svenska normalbegravningar påminner om svenska nekrologer.
Tidningen Axess hade en artikel om de trista svenska dödsrunorna, och det är bara att hålla med. Man tror att de är skrivna av skolbarn. ”1944 avlade han studentexamen vid Högre allmänt läroverk för gossar i…”
Var någon annanstans avlägger man studentexamen? Och varför ta med en sådan upplysning när man senare får veta att karln blev både fil doktor och professor?
Svenska nekrologer är vanligtvis tama hyllningar, och det är alltid veckotidningsvärden som hyllas: familj, vänkrets, hobby, troheten mot Sverige som turistland (globetrotters är det nåt lurt med) och trohet mot företaget man sliter i: ”där han förblev till pension.”
Fantastiskt.
Man tror aldrig på en svensk nekrolog. Så endimensionella liv som där framskymtar finns bara inte.
Något jag särskilt retar mig på är den ständigt återkommande frasen ”Deras gästfria hem stod alltid öppet för den stora släkt- och vänkretsen, åtskilliga är de fester som där timat…”
Man ser framför sig en villa med en dörr som går som harskramla medan folk strömmar ut och in som på Centralen i rusningtid. Ingen kan ha fest varenda helg och två gånger mitt i veckan. Ingen har varken råd eller tid eller lust.
Har man dessutom skolbarn som kräver läxläsning, packandet av gympaväskor och matsäck, föräldramöten och hittan och dittan så är tjugopers middagar inget man drömmer om på fredag kväll, utan snarare två gin tonic framför ”Så ska det låta”.
Ofta framhålls de brittiska tidningarnas nekrologer som föredöme, men det är en orättvis betraktelse. De flesta svenska runor rör ju inte superkändisar utan mer eller mindre vanligt folk, vars runor måste skrivas av någon som kände dem. De brittiska nekrologerna skrivs ju av proffs med ingående kunskaper.
Att skaffa kunskaper tar tid, en sådan familjsida skulle bli orimligt dyr och senfärdig.
Vilket väl inte hindrar att man kan uppmana de mer eller mindre amatörmässiga skribenterna att skriva lite mer personligt och inte så träaktigt redovisande.
Även i svenska tidningar möter man ibland fascinerande levnadsöden, ofta är det mödan värt att botanisera bland nekrologerna, särskilt de dagar då tidningarna bestämt sig för att redovisa en uppsättning utländska dödsfall med inlånat material.
Nu har vi i Sverige ingen tradition att skriva sarkastiskt eller kritiskt om avlidna. Men vad man skulle vilja rensa bort är klichéerna. Även en okänd, ”vanlig” människas liv är värt att ta del av, det kan bli nog så tänkvärt och lärorikt, bara man slapp den konventionella framställningen.
Nu sitter man och letar efter dolda sanningar:
”Där hon förstås var den självklara medelpunkten… ”
Jojo, en dominant kärring.
”När han drog igång gällde det att hänga med…”
Visst, den sportfånen väntade aldrig på någon som fått ont i foten, blivit trött eller tappat skidan.
”Levererade ständigt träffande och roande iakttagelser om gästerna…”
En elak fan.
”På ytan kunde han te sig tämligen kärv, men den som lärt känna…”
En hopplös träbock, en parodi på en gammal officer, utan förmåga att släppa till av sig själv.
Och så vidare.
Alla nekrologer en egenskap gemensam. De borde ha skrivits medan föremålet ännu levde. Varför vänta med lovorden tills föremålet inte längre kan höra dem?