Svenska expertrådet för folkets hälsa, SEFH, har upprättat föjande lista över livsfarliga ämnen och livsmedel, sånt man inte bör förtära eller på annat sätt inta om man vill undvika en snar död:
Kokain
Morötter
Tobak
Potatis
Amfetamin
Sprit
Vin (ja lite är väl OK)
öl
Ris (denna inf bör särskilt spridas till Japan, Kina med fler sydostasiatiska länder)
Rödbetor
rovor
Pasta
Frukt
Socker
Rädisor
Läsk
Chips
Bröd
Skriv gärna ut denna lista och sätt upp den på kylskåpsdörren, dagisköket, skolkök, sjukhus och andra vårdinrättningar så att ni inte riskerar att av misstag och okunnighet få i er något av dessa produkter.
Tidningen Vi:s särskilda utskott för folkhälsofrågor och sund mental utveckling. VUFSMU.
måndag 24 augusti 2009
torsdag 20 augusti 2009
Offeroffer och förövaroffer
Kan ni tänka er Svenska Dagbladets Karin Thunberg rusa in i Belsen 1945 och skrika: Oh, här finns bara offer!
Knappast. De flesta skulle nog hitta en hel hoper uniformsklädda förövare också.
Men i SvD den 20 augusti utropar hon "I gryningen fanns det bara offer kvar" i sin artikel om de mordet i Stureby, där en pojke tog livet av en flicka på uppmaning av sin flickvän, hon åtalad för anstiftan.
Vad är det för vits med en sådan journalistik?
Såvitt jag kan se fanns det denna bleka gryning ett offer och en förövare och kanske en anstiftare.
Av vilken anledning ska alla göras till offer? Eller måste vi hitta på nya ord? Är du ett förövaroffer eller ett offeroffer?
Det är lika dumt som idiotin i kvällstidningarna att kalla mord för "rena avrättningen" och då och då avrättningar för "rena mordet". Ett trassel med ord som ingen har någon glädje av. Alla är vi offer för luddig jounalistik, vad det tycks.
I kommentarerna till detta mord har förekommit en mängd konstigheter, typ "en kärleksrelation som gått över styr" - annat att förglömma. Håller man på sådär bleker man ut allt till en verbal dimma, ogripbar och med noll förklaringsvärde.
Vadå "gått över styr"? Jag slog ihjäl min man ty vår relation hade gått över styr... Fortfarande måste man förklara hur man kunde ta till yxan och släppa alla normala hämningar. Gå över styr räcker inte.
Och av vilken anledning ska vi ha reportar som ska tala om för oss vad vi ska tycka, reportrar som rapporterar från en rättegångs första dag och inte ens fick vara med. Möjligen ska läsarna själva dra slutsatsen att här finns bara offer, det är väl inte reporterns uppgift.
Expresen gör ett stort nummer av att de två åtalade inte tittade på varandra (under de minuter Expressen fick vara med i rättssalen, vill säga.)
Vad betyder det? Ingenting, förstås.
"Före detta paret vägrade titta på varandra i rätten" skriver Expressen. Vägrade? Hade de blivit uppmanade och tackat nej eller vadå? Och hur vet Expressen att de inte tittade på varandra under resten av förhandlingarna?
Hur hade rubriken blivit då?
"Före detta paret tittade på varandra först efter en halvtimmes rättegång".
Sensation!
En annan rubrik från samma nummer av Expressen: "Valdagen kan sluta i blodbad". Vilken otrolig fånighet. Varför inte vänta och se? Eller varför inte testa en mer optimistisk variant: "Valdagen kan bli hur lugn som helst".
Det gäller att pladdra på om saker som man inte vet något om.
Knappast. De flesta skulle nog hitta en hel hoper uniformsklädda förövare också.
Men i SvD den 20 augusti utropar hon "I gryningen fanns det bara offer kvar" i sin artikel om de mordet i Stureby, där en pojke tog livet av en flicka på uppmaning av sin flickvän, hon åtalad för anstiftan.
Vad är det för vits med en sådan journalistik?
Såvitt jag kan se fanns det denna bleka gryning ett offer och en förövare och kanske en anstiftare.
Av vilken anledning ska alla göras till offer? Eller måste vi hitta på nya ord? Är du ett förövaroffer eller ett offeroffer?
Det är lika dumt som idiotin i kvällstidningarna att kalla mord för "rena avrättningen" och då och då avrättningar för "rena mordet". Ett trassel med ord som ingen har någon glädje av. Alla är vi offer för luddig jounalistik, vad det tycks.
I kommentarerna till detta mord har förekommit en mängd konstigheter, typ "en kärleksrelation som gått över styr" - annat att förglömma. Håller man på sådär bleker man ut allt till en verbal dimma, ogripbar och med noll förklaringsvärde.
Vadå "gått över styr"? Jag slog ihjäl min man ty vår relation hade gått över styr... Fortfarande måste man förklara hur man kunde ta till yxan och släppa alla normala hämningar. Gå över styr räcker inte.
Och av vilken anledning ska vi ha reportar som ska tala om för oss vad vi ska tycka, reportrar som rapporterar från en rättegångs första dag och inte ens fick vara med. Möjligen ska läsarna själva dra slutsatsen att här finns bara offer, det är väl inte reporterns uppgift.
Expresen gör ett stort nummer av att de två åtalade inte tittade på varandra (under de minuter Expressen fick vara med i rättssalen, vill säga.)
Vad betyder det? Ingenting, förstås.
"Före detta paret vägrade titta på varandra i rätten" skriver Expressen. Vägrade? Hade de blivit uppmanade och tackat nej eller vadå? Och hur vet Expressen att de inte tittade på varandra under resten av förhandlingarna?
Hur hade rubriken blivit då?
"Före detta paret tittade på varandra först efter en halvtimmes rättegång".
Sensation!
En annan rubrik från samma nummer av Expressen: "Valdagen kan sluta i blodbad". Vilken otrolig fånighet. Varför inte vänta och se? Eller varför inte testa en mer optimistisk variant: "Valdagen kan bli hur lugn som helst".
Det gäller att pladdra på om saker som man inte vet något om.
onsdag 12 augusti 2009
Spontan operaföreställning?
Såg i tidningen att Bounce, den stora danstruppen som gjorde sådan succé på Sergels Torg där de hyllade Jackson genom att dansa till Beat it! förbereder nya framträdanden.
Vilket kommer mig att tänka på SVT:s morgonprogram där den kvinnliga programledaren tjatade om hur roligt det var att såna där spontana danser kunde uppstå.
Ändå satt hon bara två meter från en av deltagarna som berättade om hur man ringt och sms:at ihop det stora gänget och till och med övat in steg och rörelser.
Den där dansen var inte mer spontan än en ordinär operaföreställning och ändå sa programledare inte mindre än tre gånger hur kul det var med spontana aktioner.
Vad betyder spontan för henne?
Tydligen ingenting som vi andra menar med spontan.
Hur i all världen ska ungdomar kunna lära sig ett något sånär korrekt språk när de professionella språkanvändarna slarvar så där?
Som jag sagt förut - svenska språket befinner sig i samma situation som indiska statsöverhuvuden: mördarna finns i livvakten.
Ett annt yttrande som retat mig är statsminsterns egendomliga svar i TV när en reporter frågade hur han skulle ställa sig till en ansökan från hovet om mer pengar för att bekosta prinsessan Madeleines kommande bröllop.
- Finns ingen anledning att spekulera över något som ännu inte hänt, sa statsministern.
Sådär svarar politiker i allmänhet på dylika frågor, de kallar dem för "hypotetiska frågor" och såna behöver man tydligen inte besvara. Med hypotetiska frågor avses uppenbarligen frågor där man undrar vad en politiker ska göra om ditt eller datt inträffar.
Det konstiga med detta är ju att politiker gör ingenting annat än att försöka besvara hypotetiska frågor. Det är deras uppgift - att titta in i framtiden och räkna ut alternativa händelseförlopp och sedan förbereda sig för dem, förberda åtgärder i förväg. Räkna ut hur de ska göra om det inträffar och hur det ska göra om något annat inträffar.
Det är ju själva poängen.
Ack om vi kunde bli av med uttrycket hypotetiska frågor! Och om vi kunde bli av med väl förberedda spontana danser!
Vilket kommer mig att tänka på SVT:s morgonprogram där den kvinnliga programledaren tjatade om hur roligt det var att såna där spontana danser kunde uppstå.
Ändå satt hon bara två meter från en av deltagarna som berättade om hur man ringt och sms:at ihop det stora gänget och till och med övat in steg och rörelser.
Den där dansen var inte mer spontan än en ordinär operaföreställning och ändå sa programledare inte mindre än tre gånger hur kul det var med spontana aktioner.
Vad betyder spontan för henne?
Tydligen ingenting som vi andra menar med spontan.
Hur i all världen ska ungdomar kunna lära sig ett något sånär korrekt språk när de professionella språkanvändarna slarvar så där?
Som jag sagt förut - svenska språket befinner sig i samma situation som indiska statsöverhuvuden: mördarna finns i livvakten.
Ett annt yttrande som retat mig är statsminsterns egendomliga svar i TV när en reporter frågade hur han skulle ställa sig till en ansökan från hovet om mer pengar för att bekosta prinsessan Madeleines kommande bröllop.
- Finns ingen anledning att spekulera över något som ännu inte hänt, sa statsministern.
Sådär svarar politiker i allmänhet på dylika frågor, de kallar dem för "hypotetiska frågor" och såna behöver man tydligen inte besvara. Med hypotetiska frågor avses uppenbarligen frågor där man undrar vad en politiker ska göra om ditt eller datt inträffar.
Det konstiga med detta är ju att politiker gör ingenting annat än att försöka besvara hypotetiska frågor. Det är deras uppgift - att titta in i framtiden och räkna ut alternativa händelseförlopp och sedan förbereda sig för dem, förberda åtgärder i förväg. Räkna ut hur de ska göra om det inträffar och hur det ska göra om något annat inträffar.
Det är ju själva poängen.
Ack om vi kunde bli av med uttrycket hypotetiska frågor! Och om vi kunde bli av med väl förberedda spontana danser!
torsdag 4 juni 2009
Sten Nordin - numera historisk
Nu har det hänt! Aldrig trodde jag väl att jag skulle få uppleva något sådant... och att det skulle bli en moderat som gjorde´t!
Häromveckan framträdde herr borgarrådet Sten Nordin (M) och meddelade att man inte längre planerar att upplösa stiftelsen Barnens Dag som håller kollo på Barnens Ö.
Svenska Dagbladets reporter frågar:
- Varför?
Herr Nordin svarar:
- Det är på grund av den oro för verksamheten som uppstått bland barn, ledare och föräldrar.
Läs om det en gång till.
Detta, mina vänner, är svensk politisk historia. En politiker som fullkomligt oprovocerad meddelar att han tagit intryck av en opinion. Ja, det är dubbelt historiskt, eftersom den vanliga frasen att man "måste ta männschors oro på allvar" i regel alltid betyder att man ger fullkomligt fan i denna oro.
Annars har det varit så, genom tiderna, att ingen politiker tagit intryck av debatter, folkliga petitioner, insändare, telefon eller mejl, ingen politiker har någonsin brytt sig om någon som helst form av allmän opinionsyttring. Man får en känsla av att en politiker som påverkas av vad hans väljare tycker begår ett värre brott än tagande av mutor.
Frågan: "Är det den våldsamma kritiken som fått er att ändra er?" har alltsedan ståndsriksdagens dagar alltid besvarats med ett lätt skrockande, följt av nånting i stil med: "Nähej, verkligen inte, höhö, nej det har framkommit en del nya uppgifter..."
Skam den politiker som lägger märke till en opinion.
Nu har det i alla fall hänt. Vad man än må tycka om Sten Nordin så har han med detta rakryggade meddelande skrivit in sig i historien.
Tack för det.
Häromveckan framträdde herr borgarrådet Sten Nordin (M) och meddelade att man inte längre planerar att upplösa stiftelsen Barnens Dag som håller kollo på Barnens Ö.
Svenska Dagbladets reporter frågar:
- Varför?
Herr Nordin svarar:
- Det är på grund av den oro för verksamheten som uppstått bland barn, ledare och föräldrar.
Läs om det en gång till.
Detta, mina vänner, är svensk politisk historia. En politiker som fullkomligt oprovocerad meddelar att han tagit intryck av en opinion. Ja, det är dubbelt historiskt, eftersom den vanliga frasen att man "måste ta männschors oro på allvar" i regel alltid betyder att man ger fullkomligt fan i denna oro.
Annars har det varit så, genom tiderna, att ingen politiker tagit intryck av debatter, folkliga petitioner, insändare, telefon eller mejl, ingen politiker har någonsin brytt sig om någon som helst form av allmän opinionsyttring. Man får en känsla av att en politiker som påverkas av vad hans väljare tycker begår ett värre brott än tagande av mutor.
Frågan: "Är det den våldsamma kritiken som fått er att ändra er?" har alltsedan ståndsriksdagens dagar alltid besvarats med ett lätt skrockande, följt av nånting i stil med: "Nähej, verkligen inte, höhö, nej det har framkommit en del nya uppgifter..."
Skam den politiker som lägger märke till en opinion.
Nu har det i alla fall hänt. Vad man än må tycka om Sten Nordin så har han med detta rakryggade meddelande skrivit in sig i historien.
Tack för det.
tisdag 28 april 2009
Släpp matkassarna, pojkar!
När den i Gamla stan skottskadade greven kommer på tal säger man i TV att hans exfru är häktad, misstänkt för anstiftan till mordfösök.
Det kan väl inte vara sant?
Finns det folk som anställer andra för att utföra ett mordförsök? Lejer man inte mördare för att mörda? Vad skulle det vara för vits med att hyra någon för ett mordförsök? Att man hyr en torped för att misshandla en annan, ja det förekommer, förstås, men till att utföra ett mordförsök? Hyr man en målare för att utföra ett målningsförsök?
Såvitt jag kan förstå var karln med puffran anställd för att mörda. Inte för att försöka. Det är väl inget att betala för. Jag har då aldrig lejt någon att försöka mörda en person.
När uppgörelsen träffades var mord i kikaren - att det sedan misslyckades är en annan sak, som inte bör ändra rubriceringen.
Naturligtvis kan man åtala folk för mordförsök. Då har man haft för avsikt att mörda men misslyckats. Men den som hyr en slaktare vill naturligtvis inte ha något försök. Alltså är hon misstänkt för anstiftan till mord.
Nu pojkar, nu är det fritt fram att förtrycka tjejer igen. Att överlämna barn, hushållsarbete , städning och matlagning till dem. Hela Sveriges lilla portvaktsgumma Linda Skugge berättade i en intervju att hon inte tycker att killar med barnvagn är särskilt sexiga.
Det är väl det vi anat!
Vill ni gossar små ha fart på sexlivet - bort med barnvagnar, blöjbyten och annat! Inte en meter med matkassarna! Inte i närheten av diskbaljan! Sånt bara hämmar ett fint och häftigt sexliv.
På en sajt som heter CredoAkademin ("Till den kristna trons försvar") läser jag följande:
"... döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det intressanta med den här versen är att namn står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett namn. Detta indikerar att de är ett."
Jag undrar vad skribenten anser att "namn" heter i pluralis? Namnar?
Det kan väl inte vara sant?
Finns det folk som anställer andra för att utföra ett mordförsök? Lejer man inte mördare för att mörda? Vad skulle det vara för vits med att hyra någon för ett mordförsök? Att man hyr en torped för att misshandla en annan, ja det förekommer, förstås, men till att utföra ett mordförsök? Hyr man en målare för att utföra ett målningsförsök?
Såvitt jag kan förstå var karln med puffran anställd för att mörda. Inte för att försöka. Det är väl inget att betala för. Jag har då aldrig lejt någon att försöka mörda en person.
När uppgörelsen träffades var mord i kikaren - att det sedan misslyckades är en annan sak, som inte bör ändra rubriceringen.
Naturligtvis kan man åtala folk för mordförsök. Då har man haft för avsikt att mörda men misslyckats. Men den som hyr en slaktare vill naturligtvis inte ha något försök. Alltså är hon misstänkt för anstiftan till mord.
Nu pojkar, nu är det fritt fram att förtrycka tjejer igen. Att överlämna barn, hushållsarbete , städning och matlagning till dem. Hela Sveriges lilla portvaktsgumma Linda Skugge berättade i en intervju att hon inte tycker att killar med barnvagn är särskilt sexiga.
Det är väl det vi anat!
Vill ni gossar små ha fart på sexlivet - bort med barnvagnar, blöjbyten och annat! Inte en meter med matkassarna! Inte i närheten av diskbaljan! Sånt bara hämmar ett fint och häftigt sexliv.
På en sajt som heter CredoAkademin ("Till den kristna trons försvar") läser jag följande:
"... döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det intressanta med den här versen är att namn står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett namn. Detta indikerar att de är ett."
Jag undrar vad skribenten anser att "namn" heter i pluralis? Namnar?
onsdag 1 april 2009
När tidningarna behagar skämta
Vip-resenärer på T-banan med garanterad sittplats i särskilda vagnar med tågvärd - det var DN:s aprilskämt i år.
På den tiden jag själv jobbade på DN fick jag flera gånger i uppgift att kläcka aprilskämt. Ett år körde vi med träleksaker som man kunde vattna så att de växte i takt med barnen och ett annat år införde vi Friggebodar som tilläts ha två våningar, vi hade ett antal exempel på hur det kunde se ut. Ungefär som Ornässtugan på högkant. Det blev svajiga, knuttimrade härbren av Dalatyp, redskapsbod i bottenvåningen och gästloft ovanpå.
Mycket anslående.
En gång blev det ett anti-skämt. Jag påstod att ett stort antal tidningar gått samman och beslutat att det inte längre fick förekomma några aprilskämt, folk som drabbades av dem kunde bli förbannade och dessutom var det inte tidningars uppgift att vilseleda sina läsare.
Totalförbud alltså för skämt.
Till min glädje såg jag att Vestmanlands läns tidning kommit på samma idé i år och påstått att ett nytt EU-direktiv 04-01-09 förbjuder alla aprilskämt i press, radio och TV, just med motiveringen att massmedia ska hålla sig till sanningen och inte lura sina läsare. Inte ens på första april.
Det är tillräckligt med vilseledande uppgifter i tidningarna resten av året, kan man tycka, Svenska Dagbladet har en hel spalt med rättelser varje dag. När jag själv jobbade i dagspress ringde folk och klagade över felaktiga uppgifter. Vi medgav förstås misstaget men försvarade oss med att påpeka att en fullkomligt häpnadsväckande mängd sakuppgifter i dagens tidning faktiskt var korrekta.
Och det kan vi trösta oss med nu också, eftersom svenska massmedia håller en hög medelkvalitet. Vilket inte hindrar att drivkraften för de flesta som jobbar där är att hela tiden försöka göra ännu bättre ifrån sig.
Fast jag tycker att traditionen med aprilskämt ska upprätthållas. De testar fantasirikedomen hos redaktionen. Nylonstrumpan framför TV-rutan (för att skapa färg-TV) är nog ett av de bästa.
På den tiden jag själv jobbade på DN fick jag flera gånger i uppgift att kläcka aprilskämt. Ett år körde vi med träleksaker som man kunde vattna så att de växte i takt med barnen och ett annat år införde vi Friggebodar som tilläts ha två våningar, vi hade ett antal exempel på hur det kunde se ut. Ungefär som Ornässtugan på högkant. Det blev svajiga, knuttimrade härbren av Dalatyp, redskapsbod i bottenvåningen och gästloft ovanpå.
Mycket anslående.
En gång blev det ett anti-skämt. Jag påstod att ett stort antal tidningar gått samman och beslutat att det inte längre fick förekomma några aprilskämt, folk som drabbades av dem kunde bli förbannade och dessutom var det inte tidningars uppgift att vilseleda sina läsare.
Totalförbud alltså för skämt.
Till min glädje såg jag att Vestmanlands läns tidning kommit på samma idé i år och påstått att ett nytt EU-direktiv 04-01-09 förbjuder alla aprilskämt i press, radio och TV, just med motiveringen att massmedia ska hålla sig till sanningen och inte lura sina läsare. Inte ens på första april.
Det är tillräckligt med vilseledande uppgifter i tidningarna resten av året, kan man tycka, Svenska Dagbladet har en hel spalt med rättelser varje dag. När jag själv jobbade i dagspress ringde folk och klagade över felaktiga uppgifter. Vi medgav förstås misstaget men försvarade oss med att påpeka att en fullkomligt häpnadsväckande mängd sakuppgifter i dagens tidning faktiskt var korrekta.
Och det kan vi trösta oss med nu också, eftersom svenska massmedia håller en hög medelkvalitet. Vilket inte hindrar att drivkraften för de flesta som jobbar där är att hela tiden försöka göra ännu bättre ifrån sig.
Fast jag tycker att traditionen med aprilskämt ska upprätthållas. De testar fantasirikedomen hos redaktionen. Nylonstrumpan framför TV-rutan (för att skapa färg-TV) är nog ett av de bästa.
torsdag 26 mars 2009
Tiden går, särskilt i Ryssland
Tiden går.
Fast när man hör serbiska nationalister ta sats och börja sin framställning med slaget vid Trastfältet 1389 tror man ju att den stått still sen dess.
Men tiden går. Ibland så fort att man själv inte hinner med.
När Bengt Jangfeldt i Ryssland hållit föredrag om poeten Majakovskij kommer det inte sällan fram unga ryssar på sisådär en tjugo år och säger att det var väl kolossalt intressant att få höra lite om Majakovskij men mest intressant var nog ändå allt han berättade om... ja vad hette det nu... Sovjetunionen! Just det! Sovjetunionen... den vet vi ingenting om. Mycket intessant.
Vi andra, äldre, som fortfarande kan säga fel och klämma ur oss Sovjet när vi menar Ryssland baxnar förstås.
Alla de här mörka breda gubbarna som stod bakom balustraden på Röda Torget och såg trupper och stridsvagnar tåga förbi, högst levande för oss, har för dessa ungdomar sjunkit in i en historisk svart-vit gobeläng där de samsas med en del andra otydliga figurer som Napolon, diverse tsarer och Nelson och Julius Caesar och Hitler och Karl den store...
På andra håll räcker inte ens hundra års suddande för att utplåna gamla oförrätter.
På sätt och vis är det väl ändå rätt hoppfullt att sjuttio års sovjetstyre så till den grad kan utraderas i huvudet på unga människor, även om man hade velat att de skulle ha åtminstone något hum om saken.
Glömt, det är bra, glömt... ja, risk för repris.
En gång hade jag en lärare i matematik, en tunn och mager man. Vi elever var fjorton och för oss framstod han i kraft av sin position som en vuxen, någonstans mellan trettio och hundra, vem kan avgöra åldern på en lärare?
Många år efteråt fick jag reda på att han bara var nittion år när han undervisade oss. Vilket betydde att när jag långt vid fyrtio års ålder sökte upp honom för ett reportage så var han fyrtiofem. Vi var med andra ord två killar i fyrtioårsldern och ingen skulle ha kunnat gissa att den ene en gång varit lärare åt den andra.
Vi satt på ett fik och pratade och plötsligt slog det mig att jag hade ju själv undervisat vid nittion års ålder och och om man flyttat några av mina elever till det där fiket så skulle folk som gick förbi ha sett en fem sex jämngamla gubbs sitta och prata. Medan det i själva verket var tre generationer. Tiden hade upphört - vi var alla i fyrtioårsålder och hade undervisat varandra. I tre led.
Kändes det lite lattjo? Jovisst.
Fast när man hör serbiska nationalister ta sats och börja sin framställning med slaget vid Trastfältet 1389 tror man ju att den stått still sen dess.
Men tiden går. Ibland så fort att man själv inte hinner med.
När Bengt Jangfeldt i Ryssland hållit föredrag om poeten Majakovskij kommer det inte sällan fram unga ryssar på sisådär en tjugo år och säger att det var väl kolossalt intressant att få höra lite om Majakovskij men mest intressant var nog ändå allt han berättade om... ja vad hette det nu... Sovjetunionen! Just det! Sovjetunionen... den vet vi ingenting om. Mycket intessant.
Vi andra, äldre, som fortfarande kan säga fel och klämma ur oss Sovjet när vi menar Ryssland baxnar förstås.
Alla de här mörka breda gubbarna som stod bakom balustraden på Röda Torget och såg trupper och stridsvagnar tåga förbi, högst levande för oss, har för dessa ungdomar sjunkit in i en historisk svart-vit gobeläng där de samsas med en del andra otydliga figurer som Napolon, diverse tsarer och Nelson och Julius Caesar och Hitler och Karl den store...
På andra håll räcker inte ens hundra års suddande för att utplåna gamla oförrätter.
På sätt och vis är det väl ändå rätt hoppfullt att sjuttio års sovjetstyre så till den grad kan utraderas i huvudet på unga människor, även om man hade velat att de skulle ha åtminstone något hum om saken.
Glömt, det är bra, glömt... ja, risk för repris.
En gång hade jag en lärare i matematik, en tunn och mager man. Vi elever var fjorton och för oss framstod han i kraft av sin position som en vuxen, någonstans mellan trettio och hundra, vem kan avgöra åldern på en lärare?
Många år efteråt fick jag reda på att han bara var nittion år när han undervisade oss. Vilket betydde att när jag långt vid fyrtio års ålder sökte upp honom för ett reportage så var han fyrtiofem. Vi var med andra ord två killar i fyrtioårsldern och ingen skulle ha kunnat gissa att den ene en gång varit lärare åt den andra.
Vi satt på ett fik och pratade och plötsligt slog det mig att jag hade ju själv undervisat vid nittion års ålder och och om man flyttat några av mina elever till det där fiket så skulle folk som gick förbi ha sett en fem sex jämngamla gubbs sitta och prata. Medan det i själva verket var tre generationer. Tiden hade upphört - vi var alla i fyrtioårsålder och hade undervisat varandra. I tre led.
Kändes det lite lattjo? Jovisst.
torsdag 12 mars 2009
Ansvar och kompetens - vad är det?
Ordet ansvar blir allt luddigare i Sverige.
Vad betyder det? Och vad menas med kompetens? Om ett företag går dåligt så höjer man ledningens löner för att man vill försäkra sig om att deras kompetens ska vara kvar i företaget. Vad menas då med kompetens? Förmågan att köra ett företag i botten?
Normalt, när någon träder fram och säger att "jag tar hela ansvaret" så innebär detta ingenting. Ingen avgår, ändrar sig, gör avbön... det räcker tydligen med att deklarera att man tar inte bara ansvaret utan det fulla ansvaret. Så är saken klar.
Om någon är ansvarig för städningen på våra sjukhus så tolkar den ansvarige tydligen detta ansvar så att han ska anställa en städfirma. Därefter tycker han sig ha gjort sitt, om städfirman misssköter sig så är det tydligen firman som fått överta ansvaret.
Uppenbarligen är det inte nog med att anställa en städfirma om man ska ha ansvar för städning på sjukhus. Det vill till att man hela tiden kontrollerar att denna städning också blir utförd på ett nöjaktigt sätt.
Säg att man som individ har ansvar för att inte blir överkörd när man korsar en gata. Är det då tillräckligt att alltid gå mot grön gubbe och aldrig mot röd? Har man då tagit ansvar för att inte bli överkörd?
Jag skulle tro att de flesta som blir överkörda vid övergångställen har gått mot grön gubbe. Med andra ord är det inte tillräckligt. Bättre vore att tolka uttrycket "Du har ansvar för att inte bli överkörd" så att det betyder: Om du blir överkörd, oavsett under vilka omständigheter, så är det ditt fel för det är du som har ansvaret."
Vilket innebär att grön gubbe inte är nog, man måste också försäkra sig om att bilarna stannar och man måste därtill kolla att det inte kommer nån blådåre i fil nr 2 och blåser förbi mot rött ljus - då kan man bli överkörd lik förbannat.
Och att vara ett förbannat lik är ju ingen glädje, död är man, och ansvaret har man svikit. En gravsten med texten "Han hade förkörsrätt" är klen tröst hur rätt det än är.
Ofta ser jag unga mödrar som går mot grön gubbe och skjuter ut barnvagnen framför sig utan att kolla om det kommer någon i filen bakom den bil som stannat. Dessa mödrar tar inte ansvar för sitt barn, tvärtom, de utsätter ungen för livsfara. De borde dra vagnen bakom sig och kolla att inga bilar kommer.
Den som tar extremt allvarligt på sitt ansvar väntar tills inga bilar är inom synhåll överhuvudtaget och går sedan över, grön gubbe eller inte. Det gäller att inte bli överkörd, inte att följa reglerna.
Full kontroll - det är att ta ansvar.
Marcus Wallenberg höjde bankledningens löner och tog temporärt bort bonus med motiveringen att ledningen hade ett så stort ansvar och att "vi kräver väldigt mycket av dem" - han räknade upp omsättningssiffror och antalet anställda.
Men vad menar han med att ledningen har ett stort ansvar? Vad är det man kräver? Banken går uselt. Vad består ansvaret i och den så kallade kompetensen? Menar han att ledningen är perfekt men det är enbart yttre omständigheter som håller på att sänka bankskrället? Att i det läget ta bort bonus är väl OK, men betyder det att man erkänner att det är bara konjukturen som styr denna bonus och inte ledningens skicklighet?
Vad är egentligen kopplingarna mellan ansvar, bonus, vinst, förlust, konjunktur?
Om Volvo går dåligt - beror det på att ledningen bedömt efterfrågan felaktigt och satsat på fel bilar? Vari består då den omtalade kompetensen? Borde inte kompetens var detsamma som att kunna se framåt, bedöma efterfrågan och räkna vilken sorts bilar som kommer att sälja bäst?
Det är nåt lurt med alla dessa honnörsord.
Och om bonusar behövs för att ledningen ska orka gå till jobbet - vad är då lönen till för? Finns det företagsledare som säger till sig själva: Ja nu får jag ingen bonus så därför tänker jag inte göra mitt yttersta för mitt företag utan bara jobba lite halvhjärtat?
Vad är det för en typ?
Aktieägarna får i flera företag ingen utdelning. Om de vill ha utdelning oavsett resultat så är den saken lätt ordnat. Det är bara att skriva ett avtal med ledningen om att utdelning ska ske. då kan ledningen, som de alltid gör med bonus och hiskliga pensionsförmåner, säga att "ingångna avtal är till för att hållas."
Den frasen har räddad Bahamastillvaron åt mången kompetent företagsledare.
Vad betyder det? Och vad menas med kompetens? Om ett företag går dåligt så höjer man ledningens löner för att man vill försäkra sig om att deras kompetens ska vara kvar i företaget. Vad menas då med kompetens? Förmågan att köra ett företag i botten?
Normalt, när någon träder fram och säger att "jag tar hela ansvaret" så innebär detta ingenting. Ingen avgår, ändrar sig, gör avbön... det räcker tydligen med att deklarera att man tar inte bara ansvaret utan det fulla ansvaret. Så är saken klar.
Om någon är ansvarig för städningen på våra sjukhus så tolkar den ansvarige tydligen detta ansvar så att han ska anställa en städfirma. Därefter tycker han sig ha gjort sitt, om städfirman misssköter sig så är det tydligen firman som fått överta ansvaret.
Uppenbarligen är det inte nog med att anställa en städfirma om man ska ha ansvar för städning på sjukhus. Det vill till att man hela tiden kontrollerar att denna städning också blir utförd på ett nöjaktigt sätt.
Säg att man som individ har ansvar för att inte blir överkörd när man korsar en gata. Är det då tillräckligt att alltid gå mot grön gubbe och aldrig mot röd? Har man då tagit ansvar för att inte bli överkörd?
Jag skulle tro att de flesta som blir överkörda vid övergångställen har gått mot grön gubbe. Med andra ord är det inte tillräckligt. Bättre vore att tolka uttrycket "Du har ansvar för att inte bli överkörd" så att det betyder: Om du blir överkörd, oavsett under vilka omständigheter, så är det ditt fel för det är du som har ansvaret."
Vilket innebär att grön gubbe inte är nog, man måste också försäkra sig om att bilarna stannar och man måste därtill kolla att det inte kommer nån blådåre i fil nr 2 och blåser förbi mot rött ljus - då kan man bli överkörd lik förbannat.
Och att vara ett förbannat lik är ju ingen glädje, död är man, och ansvaret har man svikit. En gravsten med texten "Han hade förkörsrätt" är klen tröst hur rätt det än är.
Ofta ser jag unga mödrar som går mot grön gubbe och skjuter ut barnvagnen framför sig utan att kolla om det kommer någon i filen bakom den bil som stannat. Dessa mödrar tar inte ansvar för sitt barn, tvärtom, de utsätter ungen för livsfara. De borde dra vagnen bakom sig och kolla att inga bilar kommer.
Den som tar extremt allvarligt på sitt ansvar väntar tills inga bilar är inom synhåll överhuvudtaget och går sedan över, grön gubbe eller inte. Det gäller att inte bli överkörd, inte att följa reglerna.
Full kontroll - det är att ta ansvar.
Marcus Wallenberg höjde bankledningens löner och tog temporärt bort bonus med motiveringen att ledningen hade ett så stort ansvar och att "vi kräver väldigt mycket av dem" - han räknade upp omsättningssiffror och antalet anställda.
Men vad menar han med att ledningen har ett stort ansvar? Vad är det man kräver? Banken går uselt. Vad består ansvaret i och den så kallade kompetensen? Menar han att ledningen är perfekt men det är enbart yttre omständigheter som håller på att sänka bankskrället? Att i det läget ta bort bonus är väl OK, men betyder det att man erkänner att det är bara konjukturen som styr denna bonus och inte ledningens skicklighet?
Vad är egentligen kopplingarna mellan ansvar, bonus, vinst, förlust, konjunktur?
Om Volvo går dåligt - beror det på att ledningen bedömt efterfrågan felaktigt och satsat på fel bilar? Vari består då den omtalade kompetensen? Borde inte kompetens var detsamma som att kunna se framåt, bedöma efterfrågan och räkna vilken sorts bilar som kommer att sälja bäst?
Det är nåt lurt med alla dessa honnörsord.
Och om bonusar behövs för att ledningen ska orka gå till jobbet - vad är då lönen till för? Finns det företagsledare som säger till sig själva: Ja nu får jag ingen bonus så därför tänker jag inte göra mitt yttersta för mitt företag utan bara jobba lite halvhjärtat?
Vad är det för en typ?
Aktieägarna får i flera företag ingen utdelning. Om de vill ha utdelning oavsett resultat så är den saken lätt ordnat. Det är bara att skriva ett avtal med ledningen om att utdelning ska ske. då kan ledningen, som de alltid gör med bonus och hiskliga pensionsförmåner, säga att "ingångna avtal är till för att hållas."
Den frasen har räddad Bahamastillvaron åt mången kompetent företagsledare.
torsdag 5 mars 2009
En rolig dikt om armar som leker tumstock
För några nummer sedan skrev jag ett kåseri om amatörsnickarens magiska värld där räta vinklar var räta vinklar bara när vinklarna i fråga hade lust, där en meter är en meter för det mesta men inte alltid. Och så vidare. En värld full av överraskningar som den arme proffssnickaren inte får uppleva, en värld av döda ting, utrustade med skämtlynne.
Inte minst handlade kåseriet om den svåra konsten att mäta rätt. Det är ungefär som att stämma en gitarr, vanligtvis det sista en gitarrist lär sig, att stämma ett intstrument är en konst i sig och den behärskar man inte i rappet.
Med anledning av detta skrev Lilian i Länna till mig och bifogade en dikt, skriven, om jag nu fattat allt rätt, av Nicke Sjödin. Den var så bra att vill dela med mig av den till läsarna:
Bôggmästarn
Han va farli dukti
på å bôgge.
Spåntaka
å torvtaka
å på slute
eternittaka.
Men husa
som han bôggde
vart som dom vart.
För han hadd
ingen tumstock.
Han mäta
vä ärma.
Höll ut fammen
inne i rômme
å kute ut
å såge.
Men då han skull ut
genom fårstedöra
gatt´n ju
håll in ärma.
Å särne
då han komme ut
hiti brästappla,
då skul´n
komma ihôg
va han höll ärma
på för vis
inna han geck ut.
Då vart ä
ju som dä vart.
Iblann
rent skapligt.
I detta ångermanländska idiom (som jag tog för värmländska, se kommentarer) finns ordet gatt som betyder måste och särne som betyder sedan, i övrigt torde dikten vara begriplig. Men som sagt, även med tumstock kan det vara nog så besvärligt att få det rätt. Fast man har ju stött på proffssnickare som tittar i taket och sedan går ut på tunet och sågar till en fyrkant som passar precis - ögonmått som inte besväras av att man måste passera genom en dörr.
Inte minst handlade kåseriet om den svåra konsten att mäta rätt. Det är ungefär som att stämma en gitarr, vanligtvis det sista en gitarrist lär sig, att stämma ett intstrument är en konst i sig och den behärskar man inte i rappet.
Med anledning av detta skrev Lilian i Länna till mig och bifogade en dikt, skriven, om jag nu fattat allt rätt, av Nicke Sjödin. Den var så bra att vill dela med mig av den till läsarna:
Bôggmästarn
Han va farli dukti
på å bôgge.
Spåntaka
å torvtaka
å på slute
eternittaka.
Men husa
som han bôggde
vart som dom vart.
För han hadd
ingen tumstock.
Han mäta
vä ärma.
Höll ut fammen
inne i rômme
å kute ut
å såge.
Men då han skull ut
genom fårstedöra
gatt´n ju
håll in ärma.
Å särne
då han komme ut
hiti brästappla,
då skul´n
komma ihôg
va han höll ärma
på för vis
inna han geck ut.
Då vart ä
ju som dä vart.
Iblann
rent skapligt.
I detta ångermanländska idiom (som jag tog för värmländska, se kommentarer) finns ordet gatt som betyder måste och särne som betyder sedan, i övrigt torde dikten vara begriplig. Men som sagt, även med tumstock kan det vara nog så besvärligt att få det rätt. Fast man har ju stött på proffssnickare som tittar i taket och sedan går ut på tunet och sågar till en fyrkant som passar precis - ögonmått som inte besväras av att man måste passera genom en dörr.
tisdag 3 februari 2009
Skriv fler livstestamenten!
Ärade Vi-läsaren!
I nu pågående utgåva av tidningen har vi berättat om japanska män och kvinnor som skrivit ihop korta summeringar av sina liv, något de vill att barnen ska läsa sedan de gamla försvunnit, ett slags testamente, ett credo, ett tillrättaläggande, eller kanske en gott råd, sprunget ur den livserfarenhet avsändaren samlat på sig.
I samband med detta bad vi att svenskar skulle göra likdant. Skriv ner något vi kallade livstestamente. Några har redan kommit, jättebra inlägg varav ett var direkt gripande.
Men vi vill ha fler!
Ni ska på högst åtta rader eller ungefär ett tusen tecken få ner något väsentligt om ert liv, om det som var er största glädje eller största sorg, om det som gick snett, som lyckades, om att ni egentligen hade velat bli... pilot men att ni av olika skäl inte kunde.. en summering...
Skriv och skicka in till oss. Vi publicerar, anonymt förstås. Skicka med vanlig post och märk kuvertet "Livstestamente", adressen är Tidningen Vi, box 2052, 103 12 Stockholm eller sänd ett e-brev till Ingemar Unge, adress ingemar.unge@vi-tidningen.se.
Vi väntar! Låt det lilla formatet utmana er och skriv.
Hugget i sten över ert minne!
I nu pågående utgåva av tidningen har vi berättat om japanska män och kvinnor som skrivit ihop korta summeringar av sina liv, något de vill att barnen ska läsa sedan de gamla försvunnit, ett slags testamente, ett credo, ett tillrättaläggande, eller kanske en gott råd, sprunget ur den livserfarenhet avsändaren samlat på sig.
I samband med detta bad vi att svenskar skulle göra likdant. Skriv ner något vi kallade livstestamente. Några har redan kommit, jättebra inlägg varav ett var direkt gripande.
Men vi vill ha fler!
Ni ska på högst åtta rader eller ungefär ett tusen tecken få ner något väsentligt om ert liv, om det som var er största glädje eller största sorg, om det som gick snett, som lyckades, om att ni egentligen hade velat bli... pilot men att ni av olika skäl inte kunde.. en summering...
Skriv och skicka in till oss. Vi publicerar, anonymt förstås. Skicka med vanlig post och märk kuvertet "Livstestamente", adressen är Tidningen Vi, box 2052, 103 12 Stockholm eller sänd ett e-brev till Ingemar Unge, adress ingemar.unge@vi-tidningen.se.
Vi väntar! Låt det lilla formatet utmana er och skriv.
Hugget i sten över ert minne!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
