Det kanske var lika bra att den där Koenigsegg inte tog över Saab. Det verkar inte som om han hade kläm på bilar, så biltillverkare han är.
Han meddelade att han hade dragit åt handbromsen.
När man är ute och kör och vill avbryta färden ska man bromsa. Med fotbromsen. Sedan, när man väl står still, kan man dra åt handbromsen.
Sliter man i den i femtio knyck så blir det problem. Och oväsen.
torsdag 26 november 2009
tisdag 24 november 2009
Hit och dit och noll resultat
Nere vid Hornsplan i Stockholm fanns det förr en liten gullig parkuschling där det rådde medelhavsatmosfär under de spridda träden. Den är borta. Där uppförs nu ett hus, som håller på att sega sig upp till tredje våningen och högre ska det bli.
Intill detta nya hus finns åt Hornsgatan en skylt med texten "Hornsplan. Nya lägenheter med utsikt mot park och vatten. Borätt. Exploateringskontoret."
Tänk så gulligt! En hel del av borättarna får utsikt.
Vad man inte talar om är att det nya huset totalt sabbar den utsikt som folk i huset intill hade förut. Över park och vatten.
Men det var väl mest pensionärer.
Som det är skrivet: "Stockholm ger och Stockholm tar, prisa Stockholm alla dar."
Intill detta nya hus finns åt Hornsgatan en skylt med texten "Hornsplan. Nya lägenheter med utsikt mot park och vatten. Borätt. Exploateringskontoret."
Tänk så gulligt! En hel del av borättarna får utsikt.
Vad man inte talar om är att det nya huset totalt sabbar den utsikt som folk i huset intill hade förut. Över park och vatten.
Men det var väl mest pensionärer.
Som det är skrivet: "Stockholm ger och Stockholm tar, prisa Stockholm alla dar."
måndag 9 november 2009
Är köttbullar julmat?
Det är nåt fel på julen.
Häromdagen såg jag en annons för ett av dessa tusen julbord som man börjar flagga för redan i slutet av september. Krogarnas julbord tycks gå ut på att när det väl blir julafton är man så förbannat trött på julmat att man äter två korslagda rättikor och dricker vatten till Disneyprogrammet.
Själv försöker jag att undvika allt vad julmat heter under december så att jag kan närma mig ett julbord den 24 december utan kväljningar.
Emellertid, annonsen var vackert djupröd, roströd, snarast, och där stod att det bjöds på olika sillinläggningar, köttbullar och köksmästarens finaste julskinka.
Sill och köttbullar och skinka är tre ting som man äter året runt. Så hur kommer man på idén att locka just med dessa tre ting till ett speciellt julbord? Det är ju som att säga kom till oss och ät vårt julbord, där finns läcker kokt potatis, tallrikar och glas, gurka och prickig korv.
Vad är det för jul med det? Eller är det själva uppdukningen som man avser? Att köttbullarna ligge rpå ett fat med tomte-dekorationer?
Finns det överhuvudtaget några rätter som är genuint juliga och som inte förekommer andra tider på året? Ja, kanske lutfisk. Äter man sällan i juni. (Jag äter det aldrig). Dopp i grytan. Ål? (Utrotad).
Revbensspjäll? Rödkål? Prinskorv?
Jag tycker det verkar som om vårt julbord är ganska torftigt och bortsett från lutfisken så finns det just ingenting som är vikt enbart för julen.
Uppfinn nya rätter som blir ny svensk jultradition och som man absolut inte kan tänka sig att äta någon annan dag är julafton, juldagen och annandagen. Det kan väl vara en uppgift för Christer Lingström nu när han ska stänga sin tvåstjärniga krog Edbacka.
Semlorna har redan fuskats bort genom att svämma över konditorierna i en månad kring den egentliga dagen. Och kräftorna har tappat klorna.
Häromdagen såg jag en annons för ett av dessa tusen julbord som man börjar flagga för redan i slutet av september. Krogarnas julbord tycks gå ut på att när det väl blir julafton är man så förbannat trött på julmat att man äter två korslagda rättikor och dricker vatten till Disneyprogrammet.
Själv försöker jag att undvika allt vad julmat heter under december så att jag kan närma mig ett julbord den 24 december utan kväljningar.
Emellertid, annonsen var vackert djupröd, roströd, snarast, och där stod att det bjöds på olika sillinläggningar, köttbullar och köksmästarens finaste julskinka.
Sill och köttbullar och skinka är tre ting som man äter året runt. Så hur kommer man på idén att locka just med dessa tre ting till ett speciellt julbord? Det är ju som att säga kom till oss och ät vårt julbord, där finns läcker kokt potatis, tallrikar och glas, gurka och prickig korv.
Vad är det för jul med det? Eller är det själva uppdukningen som man avser? Att köttbullarna ligge rpå ett fat med tomte-dekorationer?
Finns det överhuvudtaget några rätter som är genuint juliga och som inte förekommer andra tider på året? Ja, kanske lutfisk. Äter man sällan i juni. (Jag äter det aldrig). Dopp i grytan. Ål? (Utrotad).
Revbensspjäll? Rödkål? Prinskorv?
Jag tycker det verkar som om vårt julbord är ganska torftigt och bortsett från lutfisken så finns det just ingenting som är vikt enbart för julen.
Uppfinn nya rätter som blir ny svensk jultradition och som man absolut inte kan tänka sig att äta någon annan dag är julafton, juldagen och annandagen. Det kan väl vara en uppgift för Christer Lingström nu när han ska stänga sin tvåstjärniga krog Edbacka.
Semlorna har redan fuskats bort genom att svämma över konditorierna i en månad kring den egentliga dagen. Och kräftorna har tappat klorna.
måndag 26 oktober 2009
Vad var det för särskilt med bilden?
Häromdagen fick jag syn på ett fotografi från beredskapens dagar, jag skulle tro att det var från 1942. Hur som helst visar det ett antal inkallade gossar med bar överkropp, uppställda för gruppfoto. Det är knappt trettio stycken, killar som fösts ihop på samma ställe, grabbar från alla möjliga orter i Sverige. Tjugo till trettio år.
De flinar upp sig inför fotografen.
Inget märkvärdigt med den bilden. Inga kända personer, ingen spektakulär situation, helt vardaglig. Ändå märker man att det är nåt. Det tar en stund men till slut kommer man på: inte en enda av pojkarna är överviktig. Ingen har ens en antydan till mage eller överhäng i midjetrakten. Det skulle kunna vara traktens fotbollslag med reserver men det är det inte. Och som sagt, inte en enda har skuggan av övervikt.
Jag vill minnas att en dietdoktor gjorde en liknande iakttagelse angående regalskeppet Vasa. På en bild från mitten av femtiotalet ser man dykchefen Fälting och hans mannar stående på det som sticker upp över ytan av det just upplockade skeppet.
Läkaren granskade bilden och sa att ingen av gubbarna vägde mer än 70 kilo.
Frågan är om medelvikten skulle ha varit densamma om man tog en liknande bild i dag. Troligen inte.
Sen såg jag ett program som hette Varför är smala inte feta eller nåt liknande. Man hade valt ut en handfull spinkiga britter i trettioårsåldern och och satte dem på en diet av om det nu var 6500 kalaorier per dag i stället för de 3000 de vanligtvis klämde i sig.
Somliga hade svårt att få in sig de där extra tre tusen.
Alltnog, samtliga gick upp i vikt, somliga dock väldigt lite. Ingen särskilt mycket. En hade förmågan att öka sin förbränning när kalori-intaget steg, en annan omvandlade den extra energin till muskler (!) i stället för att fylla på fettdepåerna.
Samtliga återtog sin gamla vikt så fort experimentet avslutats.
Det verkade som om deras kroppar hade hittat en vikt den gillade och gjorde allt för att behålla. Dessvärre kan detta gälla även överviktiga. Om en överviktig lyckas kämpa ner sin vikt börjar kroppen streta för att återta den.
- Starkt överviktiga som lyckats gå ner till normalvikt får nog finna sig i att ständigt känna sig hungriga om de vill behålla vikten, trodde en av experimentets ledare.
Trist, va?
Alla kan gå ner. En synnerligen stor man hade levt på vitaminer och vatten i över ett år och naturligtvis tappat halva sig själv på vägen, tömt depåerna. Men att sedan hålla denna vikt...
Filmen visade att det här med övervikt och fetma är en rätt komplex historia.
Den enkla grundregeln håller visserligen fortfarande: får man i sig mer än vad man gör av med går man upp och tvärtom. Men sen blir det bra komplext med gener och fettdepåer och individuella egenskaper och psyke...
Lätt är det inte.
De flinar upp sig inför fotografen.
Inget märkvärdigt med den bilden. Inga kända personer, ingen spektakulär situation, helt vardaglig. Ändå märker man att det är nåt. Det tar en stund men till slut kommer man på: inte en enda av pojkarna är överviktig. Ingen har ens en antydan till mage eller överhäng i midjetrakten. Det skulle kunna vara traktens fotbollslag med reserver men det är det inte. Och som sagt, inte en enda har skuggan av övervikt.
Jag vill minnas att en dietdoktor gjorde en liknande iakttagelse angående regalskeppet Vasa. På en bild från mitten av femtiotalet ser man dykchefen Fälting och hans mannar stående på det som sticker upp över ytan av det just upplockade skeppet.
Läkaren granskade bilden och sa att ingen av gubbarna vägde mer än 70 kilo.
Frågan är om medelvikten skulle ha varit densamma om man tog en liknande bild i dag. Troligen inte.
Sen såg jag ett program som hette Varför är smala inte feta eller nåt liknande. Man hade valt ut en handfull spinkiga britter i trettioårsåldern och och satte dem på en diet av om det nu var 6500 kalaorier per dag i stället för de 3000 de vanligtvis klämde i sig.
Somliga hade svårt att få in sig de där extra tre tusen.
Alltnog, samtliga gick upp i vikt, somliga dock väldigt lite. Ingen särskilt mycket. En hade förmågan att öka sin förbränning när kalori-intaget steg, en annan omvandlade den extra energin till muskler (!) i stället för att fylla på fettdepåerna.
Samtliga återtog sin gamla vikt så fort experimentet avslutats.
Det verkade som om deras kroppar hade hittat en vikt den gillade och gjorde allt för att behålla. Dessvärre kan detta gälla även överviktiga. Om en överviktig lyckas kämpa ner sin vikt börjar kroppen streta för att återta den.
- Starkt överviktiga som lyckats gå ner till normalvikt får nog finna sig i att ständigt känna sig hungriga om de vill behålla vikten, trodde en av experimentets ledare.
Trist, va?
Alla kan gå ner. En synnerligen stor man hade levt på vitaminer och vatten i över ett år och naturligtvis tappat halva sig själv på vägen, tömt depåerna. Men att sedan hålla denna vikt...
Filmen visade att det här med övervikt och fetma är en rätt komplex historia.
Den enkla grundregeln håller visserligen fortfarande: får man i sig mer än vad man gör av med går man upp och tvärtom. Men sen blir det bra komplext med gener och fettdepåer och individuella egenskaper och psyke...
Lätt är det inte.
fredag 2 oktober 2009
Just nu: spektakulärt!
Ett nytt stående epitet har dykt upp i radio och TV: det spektakulära helikopter-rånet...
Det verkar omöjligt för reportrar att nämna rånet i Västberga utan att säg "det spektakulära..."
Vi som är gamla nog att minnas Vietnamkriget erinrar oss ett annat sådant märkvärdigt epitet, nämligen "den forna kejsarstaden Hue". Den arma staden kunde aldrig få heta enbart Hue eller staden Hue, nä, "den forna kejsarstaden Hue" skulle det tydligen vara.
Ingen kom på idén att säga "den forna kejsarstaden Paris" av någon anledning. Vad Hue hade gjort för ont fick man aldrig klart för sig.
På den tiden jag arbetade på skämt-och glamsidan Namn och nytt i DN satte jag och min polare Åkermark upp ett antal sådana fasta epitet. Dåvarande chefen för Skansen fick epitetet "den alltid rättstavade..."
Han hette nämligen Nils Erik Baehrendtz, ett namn så svårstavat att ingen vågade annat än att slå upp karl i Vem är det? och ta reda på hur detta krångliga namn skulle stavas.
En kille som hjälpte oss med diverse material ang Strindberg förekom i massor av sammanhang och fick därför heta den allerstädes närvarande Torsten Måtte Schmidt...
Dylika epitet finns i den klassiska litteraturen, hos Homeros, till exempel, "den rosenfingrade Eos..." morgonens gudinna.
Nu är det som sagt "det spektakulära" som gäller.
Det verkar omöjligt för reportrar att nämna rånet i Västberga utan att säg "det spektakulära..."
Vi som är gamla nog att minnas Vietnamkriget erinrar oss ett annat sådant märkvärdigt epitet, nämligen "den forna kejsarstaden Hue". Den arma staden kunde aldrig få heta enbart Hue eller staden Hue, nä, "den forna kejsarstaden Hue" skulle det tydligen vara.
Ingen kom på idén att säga "den forna kejsarstaden Paris" av någon anledning. Vad Hue hade gjort för ont fick man aldrig klart för sig.
På den tiden jag arbetade på skämt-och glamsidan Namn och nytt i DN satte jag och min polare Åkermark upp ett antal sådana fasta epitet. Dåvarande chefen för Skansen fick epitetet "den alltid rättstavade..."
Han hette nämligen Nils Erik Baehrendtz, ett namn så svårstavat att ingen vågade annat än att slå upp karl i Vem är det? och ta reda på hur detta krångliga namn skulle stavas.
En kille som hjälpte oss med diverse material ang Strindberg förekom i massor av sammanhang och fick därför heta den allerstädes närvarande Torsten Måtte Schmidt...
Dylika epitet finns i den klassiska litteraturen, hos Homeros, till exempel, "den rosenfingrade Eos..." morgonens gudinna.
Nu är det som sagt "det spektakulära" som gäller.
onsdag 30 september 2009
Göteborgs ses bäst från Sundsvall
Varje år jag är nere och jobbar i vår monter på Göteborgs bokmässa känner jag mig som gubben i Paris.
Han bodde en bit från stadens centrum och gick varje dag ner och handlade lite mat, läste böcker, ordnade sina frimärken och sörplade några glas rödvin på sitt enstöriga vis.
En dag i maj när han som vanligt köpt sin baguette i affärn sa biträdet att det var väl skönt att det förfärliga kriget äntligen var slut.
- Vilket krig? sa gubben.
Det var 1945. Han hade missat hela föreställningen, ockupation, judejakt, motståndsrörelsen, britters och amerikanares intåg... rubbet.
När man står i en monter och pratar med läsare och sådana man hoppas ska bli läsare så upplever man ingenting av det som sker på mässan. Sen på kvällen slår man på TV:n på hotelrummet och upptäcker att det har varit sjutton debatter, fem prisutdelningar, boksignering av världskända författare och fan vet allt. Men ingenting av detta tränger ner till golvet där man står och försöker hitta lite luft att andas.
Så i allt väsentligt ser man mer av bokmässan om man stannar hemma och tittar på TV och lyssnar på radio och läser dagspress. Eller, rättare sagt, den bokmässa som är bokmassa, den måste man förstås uppleva själv, gå runt bland montrarna och snoka bland alla böcker, titta in hos antikvariaten, serieförlagen...
Tidningar, radio och TV bevakar den a n d r a delen av mässan, den som består av möten, debatter, seminarier och internationellt kända författare.
Mässan är icke en utan två.
Det händer tydligen aldrig att någon inom massmedia kommer på idén att titta efter vad som erbjuds på själva bokmässan, alla dessa försäljare och alla deras böcker. Dessa tio tusen titlar förblir där de är, bland de läsare som med allt fullare kassar hasar runt och tittar på böcker under tilltagande huvudvärk i de T-banefulla korridorerna mellan montrarna.
Och de som jobbar i en monter, ja de ser varken mässa 1 eller mässa 2. De bara står och står och är lika okunniga om allt som sker som gubben i Paris.
Han bodde en bit från stadens centrum och gick varje dag ner och handlade lite mat, läste böcker, ordnade sina frimärken och sörplade några glas rödvin på sitt enstöriga vis.
En dag i maj när han som vanligt köpt sin baguette i affärn sa biträdet att det var väl skönt att det förfärliga kriget äntligen var slut.
- Vilket krig? sa gubben.
Det var 1945. Han hade missat hela föreställningen, ockupation, judejakt, motståndsrörelsen, britters och amerikanares intåg... rubbet.
När man står i en monter och pratar med läsare och sådana man hoppas ska bli läsare så upplever man ingenting av det som sker på mässan. Sen på kvällen slår man på TV:n på hotelrummet och upptäcker att det har varit sjutton debatter, fem prisutdelningar, boksignering av världskända författare och fan vet allt. Men ingenting av detta tränger ner till golvet där man står och försöker hitta lite luft att andas.
Så i allt väsentligt ser man mer av bokmässan om man stannar hemma och tittar på TV och lyssnar på radio och läser dagspress. Eller, rättare sagt, den bokmässa som är bokmassa, den måste man förstås uppleva själv, gå runt bland montrarna och snoka bland alla böcker, titta in hos antikvariaten, serieförlagen...
Tidningar, radio och TV bevakar den a n d r a delen av mässan, den som består av möten, debatter, seminarier och internationellt kända författare.
Mässan är icke en utan två.
Det händer tydligen aldrig att någon inom massmedia kommer på idén att titta efter vad som erbjuds på själva bokmässan, alla dessa försäljare och alla deras böcker. Dessa tio tusen titlar förblir där de är, bland de läsare som med allt fullare kassar hasar runt och tittar på böcker under tilltagande huvudvärk i de T-banefulla korridorerna mellan montrarna.
Och de som jobbar i en monter, ja de ser varken mässa 1 eller mässa 2. De bara står och står och är lika okunniga om allt som sker som gubben i Paris.
tisdag 8 september 2009
Står det still eller?
i DN den 8 september står det på första sidan ett yttrande av skådespelaren Sara Klänge angående Rolf Lassgårds roll som hemmafrun Edna i "Hairspray":
- Det krävs en riktig man för att klara av att vara så mycket kvinna.
Vad i all världen betyder det?
Om jag vore fullblodsfeminist skulle jag hoppa i Strömmen. Har vi då inte kommit någonstans? På alla dessa år?
Vad menas med "en riktig man"? Skulle en kvinna inte klara av att vara "så mycket kvinna"? Måste man väga 97 kilo för att kunna spela kvinna? Om Lassgård vore en späd man med ljus röst skulle han vara oduglig i rollen?
Ja man kan fråga hur länge som helst. Frågor, frågor men finns det några svar?
Lite längre in i tidningen suckar socialdemokraten Carin Jämtlin i Stockholms stadshus:
"Vi måste bli tydliga och få ut våra frågor".
Hur vore det att försöka pytsa ut lite svar?
Frågor har medborgarna nog av.
- Det krävs en riktig man för att klara av att vara så mycket kvinna.
Vad i all världen betyder det?
Om jag vore fullblodsfeminist skulle jag hoppa i Strömmen. Har vi då inte kommit någonstans? På alla dessa år?
Vad menas med "en riktig man"? Skulle en kvinna inte klara av att vara "så mycket kvinna"? Måste man väga 97 kilo för att kunna spela kvinna? Om Lassgård vore en späd man med ljus röst skulle han vara oduglig i rollen?
Ja man kan fråga hur länge som helst. Frågor, frågor men finns det några svar?
Lite längre in i tidningen suckar socialdemokraten Carin Jämtlin i Stockholms stadshus:
"Vi måste bli tydliga och få ut våra frågor".
Hur vore det att försöka pytsa ut lite svar?
Frågor har medborgarna nog av.
onsdag 2 september 2009
Sköter schimpanser våra pensioner?
Är det något som gör mig förbannad så är det den ideliga uppmaningen att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar.
Senast var det DN, den 2 september, som dragit en parallell till soffliggande röstare, alltså folk som inte fullgör sin demokratiska plikt utan avstår från att rösta. Bilden på Ekonomiavdelningens första sida visar ett par fötter i strumpor, utan skor, en person som ligger i en soffa, och rubriken lyder: Slöar för miljoner.
Vilket trams!
Ständigt och jämt uppmanas vi att "göra ett aktivt val" vad det nu är som skiljer ett val från ett aktivt val. Har jag aldrig fattat. Man vill att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar. Av artikeln framgår att de som har minst nytta av att placera pengar är flitigast, nämligen de äldre. Och den bakomliggande tesen är att vi kan förlora massor av pengar genom att avstå från egna placeringar. Vi får sämre pension, mindre pengar, fattig, fattig, torsk, torsk!
Vilket nys!
Efter detta larmtrumpetande i rubriker och bildtexter serverar tidningen en liten artikel som går under den fjolliga beteckningen ANALYS. Där skriver Maria Crofts i ett anfall av ärlighet följande:
"Det är ingen katastrof att strunta i pensionspengarna."
Va? Inte? undrar läsaren, som hunnit bli rejält uppskakad innan hon kommit fram till Crofts artikel. Och lite längre ner i texter står följande:
"Det är förstås inte givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För det krävs ett visst mått av intresse."
Just det. Man får inte mer pengar blott för det man placerar själv. Det gäller nämligen inte blott att "ha ett visst mått av intresse" och en massa tid, det gäller framförallt att placera RÄTT, men det talas det sällan om i såna här larmartiklar.
Det kan till och med bli så att om man placerar fel så får man mindre pension. Och då får man skylla sig själv.
Eller hur? Det är ju man själv som gjort de idiotiska valen.
Då frågar jag: sitter det enbart schimpanser i ledningen för våra pensionsfonder? För en schimpans är nog den ende jag kan tänka mig som är underlägsen mig vad gäller att placera pengar. (Fast man kan ju undra, lyckades inte den där lilla palmen som placerade pengar efter solljuset på Aranda hamna över index?)
Vad finns det för anledning för mig att tro att de som daglien sysslar med ekonomi och prognoser och pengar och börslistor skulle vara sämre än jag på att placera mina pengar?
Ingen anledning.
Varför skulle jag, som inte bryr mig ett skvatt om ekonomi och börsens upp- och nedgång, plötsligt börja att med fasansfull amatörmässighet dribbla med mina egna pensionspengar?
Ingen anledning alls.
Av vilken anledning ska jag frita pensionsförvaltarna från en del av deras ansvar?
Ingen.
Rubriken till huvudartikeln löd "Få orkar bry sig om pensionen". Det äger nog sin riktighet, och varför skulle de bry sig om pensionen på detta sätt? Att pensionsspara är en sak, tillrådligt för alla, att schackra med placeringar....
Ingen plikt.
Vilket löjeväckande krav detta är och vilken förolämpning dessa artiklar är mot folk som överlåter åt pensionsförvaltare att förvalta pensionerna medan de själva är fullt upptagna av att jobba, sköta barn, hem och vidareutbildning och bostadsrättsföreningens styrelse.
Jag har inget emot att man avsätter en del av pensionspengarna för fri placering för folk som tycker det är kul att hänga över börs- och fondlistor. Låt dem hålla på. Låt dem vinna eller förlora.
Men att försöka göra börshajar av varenda svensk och dessutom antyda att de som avstår är lata och slöa och oengagerade - det är fan i mig fräckt.
Lägg av!
Senast var det DN, den 2 september, som dragit en parallell till soffliggande röstare, alltså folk som inte fullgör sin demokratiska plikt utan avstår från att rösta. Bilden på Ekonomiavdelningens första sida visar ett par fötter i strumpor, utan skor, en person som ligger i en soffa, och rubriken lyder: Slöar för miljoner.
Vilket trams!
Ständigt och jämt uppmanas vi att "göra ett aktivt val" vad det nu är som skiljer ett val från ett aktivt val. Har jag aldrig fattat. Man vill att vi själva ska placera en del av våra pensionspengar. Av artikeln framgår att de som har minst nytta av att placera pengar är flitigast, nämligen de äldre. Och den bakomliggande tesen är att vi kan förlora massor av pengar genom att avstå från egna placeringar. Vi får sämre pension, mindre pengar, fattig, fattig, torsk, torsk!
Vilket nys!
Efter detta larmtrumpetande i rubriker och bildtexter serverar tidningen en liten artikel som går under den fjolliga beteckningen ANALYS. Där skriver Maria Crofts i ett anfall av ärlighet följande:
"Det är ingen katastrof att strunta i pensionspengarna."
Va? Inte? undrar läsaren, som hunnit bli rejält uppskakad innan hon kommit fram till Crofts artikel. Och lite längre ner i texter står följande:
"Det är förstås inte givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För det krävs ett visst mått av intresse."
Just det. Man får inte mer pengar blott för det man placerar själv. Det gäller nämligen inte blott att "ha ett visst mått av intresse" och en massa tid, det gäller framförallt att placera RÄTT, men det talas det sällan om i såna här larmartiklar.
Det kan till och med bli så att om man placerar fel så får man mindre pension. Och då får man skylla sig själv.
Eller hur? Det är ju man själv som gjort de idiotiska valen.
Då frågar jag: sitter det enbart schimpanser i ledningen för våra pensionsfonder? För en schimpans är nog den ende jag kan tänka mig som är underlägsen mig vad gäller att placera pengar. (Fast man kan ju undra, lyckades inte den där lilla palmen som placerade pengar efter solljuset på Aranda hamna över index?)
Vad finns det för anledning för mig att tro att de som daglien sysslar med ekonomi och prognoser och pengar och börslistor skulle vara sämre än jag på att placera mina pengar?
Ingen anledning.
Varför skulle jag, som inte bryr mig ett skvatt om ekonomi och börsens upp- och nedgång, plötsligt börja att med fasansfull amatörmässighet dribbla med mina egna pensionspengar?
Ingen anledning alls.
Av vilken anledning ska jag frita pensionsförvaltarna från en del av deras ansvar?
Ingen.
Rubriken till huvudartikeln löd "Få orkar bry sig om pensionen". Det äger nog sin riktighet, och varför skulle de bry sig om pensionen på detta sätt? Att pensionsspara är en sak, tillrådligt för alla, att schackra med placeringar....
Ingen plikt.
Vilket löjeväckande krav detta är och vilken förolämpning dessa artiklar är mot folk som överlåter åt pensionsförvaltare att förvalta pensionerna medan de själva är fullt upptagna av att jobba, sköta barn, hem och vidareutbildning och bostadsrättsföreningens styrelse.
Jag har inget emot att man avsätter en del av pensionspengarna för fri placering för folk som tycker det är kul att hänga över börs- och fondlistor. Låt dem hålla på. Låt dem vinna eller förlora.
Men att försöka göra börshajar av varenda svensk och dessutom antyda att de som avstår är lata och slöa och oengagerade - det är fan i mig fräckt.
Lägg av!
tisdag 1 september 2009
Får man flunsan av TV?
Den som läste Aftonbladet och Expressen den 1 september kunde bli en smula förbryllade. Aftonbladets förstasida hade rubriken "Sökte hjälp - några dagar senare hittades han död i sitt hem utanför Uppsala".
Intill rubriken fanns en bild på en akutmottagnings entré med bildtexten: "Första dödsfallet... 37-åringen insjuknade i svininfluensa, men åkte aldrig in till sjukhuset."
Vad var det då för hjälp han sökte?
Jo tydligen hade han ringt sjukvårdsupplysningen, vilket framgår av artikeln inne i tidningen. Vad denna upplysning rådde honom till vet man inte, särskilt inte Aftonbladet, men ändå skuldbeläggs upplysningen.
I samma artikeln står det dessutom att mannen följt Smittskyddsinstitutets råd att kontakta sjukvården vi telefon i stället för att åka till sjukhus.
Med andra ord, alla berörda tycks ha gjort som man ska enligt instruktion och ändå påstår Aftonbladet att "det är inte första gången sjukvårdsupplysningen hamnar i blåsväder".
Vilket blåsväder?
Vem slog igång fläkten? Kan det vara Aftonbladet?
I Expressen finns också en rubrik vars antydda orsaksammanhang förbryllar åtminstone mig:
"Såg på tv - dog i svininfluensa".
Blir man sjuk av TV så är det nog någon mental störning som inträffar, att man skulle få flunsa förefaller inte så troligt.
Det är tur för Expressen att den olycklige ägnade sig åt en sådan rubrikvänlig sysselsättning med fina förkortningar och allt (TV). "Samlade frimärken - dog i svininfluensa" hade inte varit lika lätt att få in på en enspaltare. Eller "Byggde flaskskepp".
Om Expressen inte fått reda på vad mannen sysslat med, hade rubriken då blivit "Gjorde inget särskilt - dog i svininfluensa"?
Rubriksättarna vid kvällspressen är inte lätta att förstå sig på.
Intill rubriken fanns en bild på en akutmottagnings entré med bildtexten: "Första dödsfallet... 37-åringen insjuknade i svininfluensa, men åkte aldrig in till sjukhuset."
Vad var det då för hjälp han sökte?
Jo tydligen hade han ringt sjukvårdsupplysningen, vilket framgår av artikeln inne i tidningen. Vad denna upplysning rådde honom till vet man inte, särskilt inte Aftonbladet, men ändå skuldbeläggs upplysningen.
I samma artikeln står det dessutom att mannen följt Smittskyddsinstitutets råd att kontakta sjukvården vi telefon i stället för att åka till sjukhus.
Med andra ord, alla berörda tycks ha gjort som man ska enligt instruktion och ändå påstår Aftonbladet att "det är inte första gången sjukvårdsupplysningen hamnar i blåsväder".
Vilket blåsväder?
Vem slog igång fläkten? Kan det vara Aftonbladet?
I Expressen finns också en rubrik vars antydda orsaksammanhang förbryllar åtminstone mig:
"Såg på tv - dog i svininfluensa".
Blir man sjuk av TV så är det nog någon mental störning som inträffar, att man skulle få flunsa förefaller inte så troligt.
Det är tur för Expressen att den olycklige ägnade sig åt en sådan rubrikvänlig sysselsättning med fina förkortningar och allt (TV). "Samlade frimärken - dog i svininfluensa" hade inte varit lika lätt att få in på en enspaltare. Eller "Byggde flaskskepp".
Om Expressen inte fått reda på vad mannen sysslat med, hade rubriken då blivit "Gjorde inget särskilt - dog i svininfluensa"?
Rubriksättarna vid kvällspressen är inte lätta att förstå sig på.
måndag 24 augusti 2009
Vardagsgifterna - hela listan!
Svenska expertrådet för folkets hälsa, SEFH, har upprättat föjande lista över livsfarliga ämnen och livsmedel, sånt man inte bör förtära eller på annat sätt inta om man vill undvika en snar död:
Kokain
Morötter
Tobak
Potatis
Amfetamin
Sprit
Vin (ja lite är väl OK)
öl
Ris (denna inf bör särskilt spridas till Japan, Kina med fler sydostasiatiska länder)
Rödbetor
rovor
Pasta
Frukt
Socker
Rädisor
Läsk
Chips
Bröd
Skriv gärna ut denna lista och sätt upp den på kylskåpsdörren, dagisköket, skolkök, sjukhus och andra vårdinrättningar så att ni inte riskerar att av misstag och okunnighet få i er något av dessa produkter.
Tidningen Vi:s särskilda utskott för folkhälsofrågor och sund mental utveckling. VUFSMU.
Kokain
Morötter
Tobak
Potatis
Amfetamin
Sprit
Vin (ja lite är väl OK)
öl
Ris (denna inf bör särskilt spridas till Japan, Kina med fler sydostasiatiska länder)
Rödbetor
rovor
Pasta
Frukt
Socker
Rädisor
Läsk
Chips
Bröd
Skriv gärna ut denna lista och sätt upp den på kylskåpsdörren, dagisköket, skolkök, sjukhus och andra vårdinrättningar så att ni inte riskerar att av misstag och okunnighet få i er något av dessa produkter.
Tidningen Vi:s särskilda utskott för folkhälsofrågor och sund mental utveckling. VUFSMU.
torsdag 20 augusti 2009
Offeroffer och förövaroffer
Kan ni tänka er Svenska Dagbladets Karin Thunberg rusa in i Belsen 1945 och skrika: Oh, här finns bara offer!
Knappast. De flesta skulle nog hitta en hel hoper uniformsklädda förövare också.
Men i SvD den 20 augusti utropar hon "I gryningen fanns det bara offer kvar" i sin artikel om de mordet i Stureby, där en pojke tog livet av en flicka på uppmaning av sin flickvän, hon åtalad för anstiftan.
Vad är det för vits med en sådan journalistik?
Såvitt jag kan se fanns det denna bleka gryning ett offer och en förövare och kanske en anstiftare.
Av vilken anledning ska alla göras till offer? Eller måste vi hitta på nya ord? Är du ett förövaroffer eller ett offeroffer?
Det är lika dumt som idiotin i kvällstidningarna att kalla mord för "rena avrättningen" och då och då avrättningar för "rena mordet". Ett trassel med ord som ingen har någon glädje av. Alla är vi offer för luddig jounalistik, vad det tycks.
I kommentarerna till detta mord har förekommit en mängd konstigheter, typ "en kärleksrelation som gått över styr" - annat att förglömma. Håller man på sådär bleker man ut allt till en verbal dimma, ogripbar och med noll förklaringsvärde.
Vadå "gått över styr"? Jag slog ihjäl min man ty vår relation hade gått över styr... Fortfarande måste man förklara hur man kunde ta till yxan och släppa alla normala hämningar. Gå över styr räcker inte.
Och av vilken anledning ska vi ha reportar som ska tala om för oss vad vi ska tycka, reportrar som rapporterar från en rättegångs första dag och inte ens fick vara med. Möjligen ska läsarna själva dra slutsatsen att här finns bara offer, det är väl inte reporterns uppgift.
Expresen gör ett stort nummer av att de två åtalade inte tittade på varandra (under de minuter Expressen fick vara med i rättssalen, vill säga.)
Vad betyder det? Ingenting, förstås.
"Före detta paret vägrade titta på varandra i rätten" skriver Expressen. Vägrade? Hade de blivit uppmanade och tackat nej eller vadå? Och hur vet Expressen att de inte tittade på varandra under resten av förhandlingarna?
Hur hade rubriken blivit då?
"Före detta paret tittade på varandra först efter en halvtimmes rättegång".
Sensation!
En annan rubrik från samma nummer av Expressen: "Valdagen kan sluta i blodbad". Vilken otrolig fånighet. Varför inte vänta och se? Eller varför inte testa en mer optimistisk variant: "Valdagen kan bli hur lugn som helst".
Det gäller att pladdra på om saker som man inte vet något om.
Knappast. De flesta skulle nog hitta en hel hoper uniformsklädda förövare också.
Men i SvD den 20 augusti utropar hon "I gryningen fanns det bara offer kvar" i sin artikel om de mordet i Stureby, där en pojke tog livet av en flicka på uppmaning av sin flickvän, hon åtalad för anstiftan.
Vad är det för vits med en sådan journalistik?
Såvitt jag kan se fanns det denna bleka gryning ett offer och en förövare och kanske en anstiftare.
Av vilken anledning ska alla göras till offer? Eller måste vi hitta på nya ord? Är du ett förövaroffer eller ett offeroffer?
Det är lika dumt som idiotin i kvällstidningarna att kalla mord för "rena avrättningen" och då och då avrättningar för "rena mordet". Ett trassel med ord som ingen har någon glädje av. Alla är vi offer för luddig jounalistik, vad det tycks.
I kommentarerna till detta mord har förekommit en mängd konstigheter, typ "en kärleksrelation som gått över styr" - annat att förglömma. Håller man på sådär bleker man ut allt till en verbal dimma, ogripbar och med noll förklaringsvärde.
Vadå "gått över styr"? Jag slog ihjäl min man ty vår relation hade gått över styr... Fortfarande måste man förklara hur man kunde ta till yxan och släppa alla normala hämningar. Gå över styr räcker inte.
Och av vilken anledning ska vi ha reportar som ska tala om för oss vad vi ska tycka, reportrar som rapporterar från en rättegångs första dag och inte ens fick vara med. Möjligen ska läsarna själva dra slutsatsen att här finns bara offer, det är väl inte reporterns uppgift.
Expresen gör ett stort nummer av att de två åtalade inte tittade på varandra (under de minuter Expressen fick vara med i rättssalen, vill säga.)
Vad betyder det? Ingenting, förstås.
"Före detta paret vägrade titta på varandra i rätten" skriver Expressen. Vägrade? Hade de blivit uppmanade och tackat nej eller vadå? Och hur vet Expressen att de inte tittade på varandra under resten av förhandlingarna?
Hur hade rubriken blivit då?
"Före detta paret tittade på varandra först efter en halvtimmes rättegång".
Sensation!
En annan rubrik från samma nummer av Expressen: "Valdagen kan sluta i blodbad". Vilken otrolig fånighet. Varför inte vänta och se? Eller varför inte testa en mer optimistisk variant: "Valdagen kan bli hur lugn som helst".
Det gäller att pladdra på om saker som man inte vet något om.
onsdag 12 augusti 2009
Spontan operaföreställning?
Såg i tidningen att Bounce, den stora danstruppen som gjorde sådan succé på Sergels Torg där de hyllade Jackson genom att dansa till Beat it! förbereder nya framträdanden.
Vilket kommer mig att tänka på SVT:s morgonprogram där den kvinnliga programledaren tjatade om hur roligt det var att såna där spontana danser kunde uppstå.
Ändå satt hon bara två meter från en av deltagarna som berättade om hur man ringt och sms:at ihop det stora gänget och till och med övat in steg och rörelser.
Den där dansen var inte mer spontan än en ordinär operaföreställning och ändå sa programledare inte mindre än tre gånger hur kul det var med spontana aktioner.
Vad betyder spontan för henne?
Tydligen ingenting som vi andra menar med spontan.
Hur i all världen ska ungdomar kunna lära sig ett något sånär korrekt språk när de professionella språkanvändarna slarvar så där?
Som jag sagt förut - svenska språket befinner sig i samma situation som indiska statsöverhuvuden: mördarna finns i livvakten.
Ett annt yttrande som retat mig är statsminsterns egendomliga svar i TV när en reporter frågade hur han skulle ställa sig till en ansökan från hovet om mer pengar för att bekosta prinsessan Madeleines kommande bröllop.
- Finns ingen anledning att spekulera över något som ännu inte hänt, sa statsministern.
Sådär svarar politiker i allmänhet på dylika frågor, de kallar dem för "hypotetiska frågor" och såna behöver man tydligen inte besvara. Med hypotetiska frågor avses uppenbarligen frågor där man undrar vad en politiker ska göra om ditt eller datt inträffar.
Det konstiga med detta är ju att politiker gör ingenting annat än att försöka besvara hypotetiska frågor. Det är deras uppgift - att titta in i framtiden och räkna ut alternativa händelseförlopp och sedan förbereda sig för dem, förberda åtgärder i förväg. Räkna ut hur de ska göra om det inträffar och hur det ska göra om något annat inträffar.
Det är ju själva poängen.
Ack om vi kunde bli av med uttrycket hypotetiska frågor! Och om vi kunde bli av med väl förberedda spontana danser!
Vilket kommer mig att tänka på SVT:s morgonprogram där den kvinnliga programledaren tjatade om hur roligt det var att såna där spontana danser kunde uppstå.
Ändå satt hon bara två meter från en av deltagarna som berättade om hur man ringt och sms:at ihop det stora gänget och till och med övat in steg och rörelser.
Den där dansen var inte mer spontan än en ordinär operaföreställning och ändå sa programledare inte mindre än tre gånger hur kul det var med spontana aktioner.
Vad betyder spontan för henne?
Tydligen ingenting som vi andra menar med spontan.
Hur i all världen ska ungdomar kunna lära sig ett något sånär korrekt språk när de professionella språkanvändarna slarvar så där?
Som jag sagt förut - svenska språket befinner sig i samma situation som indiska statsöverhuvuden: mördarna finns i livvakten.
Ett annt yttrande som retat mig är statsminsterns egendomliga svar i TV när en reporter frågade hur han skulle ställa sig till en ansökan från hovet om mer pengar för att bekosta prinsessan Madeleines kommande bröllop.
- Finns ingen anledning att spekulera över något som ännu inte hänt, sa statsministern.
Sådär svarar politiker i allmänhet på dylika frågor, de kallar dem för "hypotetiska frågor" och såna behöver man tydligen inte besvara. Med hypotetiska frågor avses uppenbarligen frågor där man undrar vad en politiker ska göra om ditt eller datt inträffar.
Det konstiga med detta är ju att politiker gör ingenting annat än att försöka besvara hypotetiska frågor. Det är deras uppgift - att titta in i framtiden och räkna ut alternativa händelseförlopp och sedan förbereda sig för dem, förberda åtgärder i förväg. Räkna ut hur de ska göra om det inträffar och hur det ska göra om något annat inträffar.
Det är ju själva poängen.
Ack om vi kunde bli av med uttrycket hypotetiska frågor! Och om vi kunde bli av med väl förberedda spontana danser!
torsdag 4 juni 2009
Sten Nordin - numera historisk
Nu har det hänt! Aldrig trodde jag väl att jag skulle få uppleva något sådant... och att det skulle bli en moderat som gjorde´t!
Häromveckan framträdde herr borgarrådet Sten Nordin (M) och meddelade att man inte längre planerar att upplösa stiftelsen Barnens Dag som håller kollo på Barnens Ö.
Svenska Dagbladets reporter frågar:
- Varför?
Herr Nordin svarar:
- Det är på grund av den oro för verksamheten som uppstått bland barn, ledare och föräldrar.
Läs om det en gång till.
Detta, mina vänner, är svensk politisk historia. En politiker som fullkomligt oprovocerad meddelar att han tagit intryck av en opinion. Ja, det är dubbelt historiskt, eftersom den vanliga frasen att man "måste ta männschors oro på allvar" i regel alltid betyder att man ger fullkomligt fan i denna oro.
Annars har det varit så, genom tiderna, att ingen politiker tagit intryck av debatter, folkliga petitioner, insändare, telefon eller mejl, ingen politiker har någonsin brytt sig om någon som helst form av allmän opinionsyttring. Man får en känsla av att en politiker som påverkas av vad hans väljare tycker begår ett värre brott än tagande av mutor.
Frågan: "Är det den våldsamma kritiken som fått er att ändra er?" har alltsedan ståndsriksdagens dagar alltid besvarats med ett lätt skrockande, följt av nånting i stil med: "Nähej, verkligen inte, höhö, nej det har framkommit en del nya uppgifter..."
Skam den politiker som lägger märke till en opinion.
Nu har det i alla fall hänt. Vad man än må tycka om Sten Nordin så har han med detta rakryggade meddelande skrivit in sig i historien.
Tack för det.
Häromveckan framträdde herr borgarrådet Sten Nordin (M) och meddelade att man inte längre planerar att upplösa stiftelsen Barnens Dag som håller kollo på Barnens Ö.
Svenska Dagbladets reporter frågar:
- Varför?
Herr Nordin svarar:
- Det är på grund av den oro för verksamheten som uppstått bland barn, ledare och föräldrar.
Läs om det en gång till.
Detta, mina vänner, är svensk politisk historia. En politiker som fullkomligt oprovocerad meddelar att han tagit intryck av en opinion. Ja, det är dubbelt historiskt, eftersom den vanliga frasen att man "måste ta männschors oro på allvar" i regel alltid betyder att man ger fullkomligt fan i denna oro.
Annars har det varit så, genom tiderna, att ingen politiker tagit intryck av debatter, folkliga petitioner, insändare, telefon eller mejl, ingen politiker har någonsin brytt sig om någon som helst form av allmän opinionsyttring. Man får en känsla av att en politiker som påverkas av vad hans väljare tycker begår ett värre brott än tagande av mutor.
Frågan: "Är det den våldsamma kritiken som fått er att ändra er?" har alltsedan ståndsriksdagens dagar alltid besvarats med ett lätt skrockande, följt av nånting i stil med: "Nähej, verkligen inte, höhö, nej det har framkommit en del nya uppgifter..."
Skam den politiker som lägger märke till en opinion.
Nu har det i alla fall hänt. Vad man än må tycka om Sten Nordin så har han med detta rakryggade meddelande skrivit in sig i historien.
Tack för det.
tisdag 28 april 2009
Släpp matkassarna, pojkar!
När den i Gamla stan skottskadade greven kommer på tal säger man i TV att hans exfru är häktad, misstänkt för anstiftan till mordfösök.
Det kan väl inte vara sant?
Finns det folk som anställer andra för att utföra ett mordförsök? Lejer man inte mördare för att mörda? Vad skulle det vara för vits med att hyra någon för ett mordförsök? Att man hyr en torped för att misshandla en annan, ja det förekommer, förstås, men till att utföra ett mordförsök? Hyr man en målare för att utföra ett målningsförsök?
Såvitt jag kan förstå var karln med puffran anställd för att mörda. Inte för att försöka. Det är väl inget att betala för. Jag har då aldrig lejt någon att försöka mörda en person.
När uppgörelsen träffades var mord i kikaren - att det sedan misslyckades är en annan sak, som inte bör ändra rubriceringen.
Naturligtvis kan man åtala folk för mordförsök. Då har man haft för avsikt att mörda men misslyckats. Men den som hyr en slaktare vill naturligtvis inte ha något försök. Alltså är hon misstänkt för anstiftan till mord.
Nu pojkar, nu är det fritt fram att förtrycka tjejer igen. Att överlämna barn, hushållsarbete , städning och matlagning till dem. Hela Sveriges lilla portvaktsgumma Linda Skugge berättade i en intervju att hon inte tycker att killar med barnvagn är särskilt sexiga.
Det är väl det vi anat!
Vill ni gossar små ha fart på sexlivet - bort med barnvagnar, blöjbyten och annat! Inte en meter med matkassarna! Inte i närheten av diskbaljan! Sånt bara hämmar ett fint och häftigt sexliv.
På en sajt som heter CredoAkademin ("Till den kristna trons försvar") läser jag följande:
"... döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det intressanta med den här versen är att namn står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett namn. Detta indikerar att de är ett."
Jag undrar vad skribenten anser att "namn" heter i pluralis? Namnar?
Det kan väl inte vara sant?
Finns det folk som anställer andra för att utföra ett mordförsök? Lejer man inte mördare för att mörda? Vad skulle det vara för vits med att hyra någon för ett mordförsök? Att man hyr en torped för att misshandla en annan, ja det förekommer, förstås, men till att utföra ett mordförsök? Hyr man en målare för att utföra ett målningsförsök?
Såvitt jag kan förstå var karln med puffran anställd för att mörda. Inte för att försöka. Det är väl inget att betala för. Jag har då aldrig lejt någon att försöka mörda en person.
När uppgörelsen träffades var mord i kikaren - att det sedan misslyckades är en annan sak, som inte bör ändra rubriceringen.
Naturligtvis kan man åtala folk för mordförsök. Då har man haft för avsikt att mörda men misslyckats. Men den som hyr en slaktare vill naturligtvis inte ha något försök. Alltså är hon misstänkt för anstiftan till mord.
Nu pojkar, nu är det fritt fram att förtrycka tjejer igen. Att överlämna barn, hushållsarbete , städning och matlagning till dem. Hela Sveriges lilla portvaktsgumma Linda Skugge berättade i en intervju att hon inte tycker att killar med barnvagn är särskilt sexiga.
Det är väl det vi anat!
Vill ni gossar små ha fart på sexlivet - bort med barnvagnar, blöjbyten och annat! Inte en meter med matkassarna! Inte i närheten av diskbaljan! Sånt bara hämmar ett fint och häftigt sexliv.
På en sajt som heter CredoAkademin ("Till den kristna trons försvar") läser jag följande:
"... döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det intressanta med den här versen är att namn står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett namn. Detta indikerar att de är ett."
Jag undrar vad skribenten anser att "namn" heter i pluralis? Namnar?
onsdag 1 april 2009
När tidningarna behagar skämta
Vip-resenärer på T-banan med garanterad sittplats i särskilda vagnar med tågvärd - det var DN:s aprilskämt i år.
På den tiden jag själv jobbade på DN fick jag flera gånger i uppgift att kläcka aprilskämt. Ett år körde vi med träleksaker som man kunde vattna så att de växte i takt med barnen och ett annat år införde vi Friggebodar som tilläts ha två våningar, vi hade ett antal exempel på hur det kunde se ut. Ungefär som Ornässtugan på högkant. Det blev svajiga, knuttimrade härbren av Dalatyp, redskapsbod i bottenvåningen och gästloft ovanpå.
Mycket anslående.
En gång blev det ett anti-skämt. Jag påstod att ett stort antal tidningar gått samman och beslutat att det inte längre fick förekomma några aprilskämt, folk som drabbades av dem kunde bli förbannade och dessutom var det inte tidningars uppgift att vilseleda sina läsare.
Totalförbud alltså för skämt.
Till min glädje såg jag att Vestmanlands läns tidning kommit på samma idé i år och påstått att ett nytt EU-direktiv 04-01-09 förbjuder alla aprilskämt i press, radio och TV, just med motiveringen att massmedia ska hålla sig till sanningen och inte lura sina läsare. Inte ens på första april.
Det är tillräckligt med vilseledande uppgifter i tidningarna resten av året, kan man tycka, Svenska Dagbladet har en hel spalt med rättelser varje dag. När jag själv jobbade i dagspress ringde folk och klagade över felaktiga uppgifter. Vi medgav förstås misstaget men försvarade oss med att påpeka att en fullkomligt häpnadsväckande mängd sakuppgifter i dagens tidning faktiskt var korrekta.
Och det kan vi trösta oss med nu också, eftersom svenska massmedia håller en hög medelkvalitet. Vilket inte hindrar att drivkraften för de flesta som jobbar där är att hela tiden försöka göra ännu bättre ifrån sig.
Fast jag tycker att traditionen med aprilskämt ska upprätthållas. De testar fantasirikedomen hos redaktionen. Nylonstrumpan framför TV-rutan (för att skapa färg-TV) är nog ett av de bästa.
På den tiden jag själv jobbade på DN fick jag flera gånger i uppgift att kläcka aprilskämt. Ett år körde vi med träleksaker som man kunde vattna så att de växte i takt med barnen och ett annat år införde vi Friggebodar som tilläts ha två våningar, vi hade ett antal exempel på hur det kunde se ut. Ungefär som Ornässtugan på högkant. Det blev svajiga, knuttimrade härbren av Dalatyp, redskapsbod i bottenvåningen och gästloft ovanpå.
Mycket anslående.
En gång blev det ett anti-skämt. Jag påstod att ett stort antal tidningar gått samman och beslutat att det inte längre fick förekomma några aprilskämt, folk som drabbades av dem kunde bli förbannade och dessutom var det inte tidningars uppgift att vilseleda sina läsare.
Totalförbud alltså för skämt.
Till min glädje såg jag att Vestmanlands läns tidning kommit på samma idé i år och påstått att ett nytt EU-direktiv 04-01-09 förbjuder alla aprilskämt i press, radio och TV, just med motiveringen att massmedia ska hålla sig till sanningen och inte lura sina läsare. Inte ens på första april.
Det är tillräckligt med vilseledande uppgifter i tidningarna resten av året, kan man tycka, Svenska Dagbladet har en hel spalt med rättelser varje dag. När jag själv jobbade i dagspress ringde folk och klagade över felaktiga uppgifter. Vi medgav förstås misstaget men försvarade oss med att påpeka att en fullkomligt häpnadsväckande mängd sakuppgifter i dagens tidning faktiskt var korrekta.
Och det kan vi trösta oss med nu också, eftersom svenska massmedia håller en hög medelkvalitet. Vilket inte hindrar att drivkraften för de flesta som jobbar där är att hela tiden försöka göra ännu bättre ifrån sig.
Fast jag tycker att traditionen med aprilskämt ska upprätthållas. De testar fantasirikedomen hos redaktionen. Nylonstrumpan framför TV-rutan (för att skapa färg-TV) är nog ett av de bästa.
torsdag 26 mars 2009
Tiden går, särskilt i Ryssland
Tiden går.
Fast när man hör serbiska nationalister ta sats och börja sin framställning med slaget vid Trastfältet 1389 tror man ju att den stått still sen dess.
Men tiden går. Ibland så fort att man själv inte hinner med.
När Bengt Jangfeldt i Ryssland hållit föredrag om poeten Majakovskij kommer det inte sällan fram unga ryssar på sisådär en tjugo år och säger att det var väl kolossalt intressant att få höra lite om Majakovskij men mest intressant var nog ändå allt han berättade om... ja vad hette det nu... Sovjetunionen! Just det! Sovjetunionen... den vet vi ingenting om. Mycket intessant.
Vi andra, äldre, som fortfarande kan säga fel och klämma ur oss Sovjet när vi menar Ryssland baxnar förstås.
Alla de här mörka breda gubbarna som stod bakom balustraden på Röda Torget och såg trupper och stridsvagnar tåga förbi, högst levande för oss, har för dessa ungdomar sjunkit in i en historisk svart-vit gobeläng där de samsas med en del andra otydliga figurer som Napolon, diverse tsarer och Nelson och Julius Caesar och Hitler och Karl den store...
På andra håll räcker inte ens hundra års suddande för att utplåna gamla oförrätter.
På sätt och vis är det väl ändå rätt hoppfullt att sjuttio års sovjetstyre så till den grad kan utraderas i huvudet på unga människor, även om man hade velat att de skulle ha åtminstone något hum om saken.
Glömt, det är bra, glömt... ja, risk för repris.
En gång hade jag en lärare i matematik, en tunn och mager man. Vi elever var fjorton och för oss framstod han i kraft av sin position som en vuxen, någonstans mellan trettio och hundra, vem kan avgöra åldern på en lärare?
Många år efteråt fick jag reda på att han bara var nittion år när han undervisade oss. Vilket betydde att när jag långt vid fyrtio års ålder sökte upp honom för ett reportage så var han fyrtiofem. Vi var med andra ord två killar i fyrtioårsldern och ingen skulle ha kunnat gissa att den ene en gång varit lärare åt den andra.
Vi satt på ett fik och pratade och plötsligt slog det mig att jag hade ju själv undervisat vid nittion års ålder och och om man flyttat några av mina elever till det där fiket så skulle folk som gick förbi ha sett en fem sex jämngamla gubbs sitta och prata. Medan det i själva verket var tre generationer. Tiden hade upphört - vi var alla i fyrtioårsålder och hade undervisat varandra. I tre led.
Kändes det lite lattjo? Jovisst.
Fast när man hör serbiska nationalister ta sats och börja sin framställning med slaget vid Trastfältet 1389 tror man ju att den stått still sen dess.
Men tiden går. Ibland så fort att man själv inte hinner med.
När Bengt Jangfeldt i Ryssland hållit föredrag om poeten Majakovskij kommer det inte sällan fram unga ryssar på sisådär en tjugo år och säger att det var väl kolossalt intressant att få höra lite om Majakovskij men mest intressant var nog ändå allt han berättade om... ja vad hette det nu... Sovjetunionen! Just det! Sovjetunionen... den vet vi ingenting om. Mycket intessant.
Vi andra, äldre, som fortfarande kan säga fel och klämma ur oss Sovjet när vi menar Ryssland baxnar förstås.
Alla de här mörka breda gubbarna som stod bakom balustraden på Röda Torget och såg trupper och stridsvagnar tåga förbi, högst levande för oss, har för dessa ungdomar sjunkit in i en historisk svart-vit gobeläng där de samsas med en del andra otydliga figurer som Napolon, diverse tsarer och Nelson och Julius Caesar och Hitler och Karl den store...
På andra håll räcker inte ens hundra års suddande för att utplåna gamla oförrätter.
På sätt och vis är det väl ändå rätt hoppfullt att sjuttio års sovjetstyre så till den grad kan utraderas i huvudet på unga människor, även om man hade velat att de skulle ha åtminstone något hum om saken.
Glömt, det är bra, glömt... ja, risk för repris.
En gång hade jag en lärare i matematik, en tunn och mager man. Vi elever var fjorton och för oss framstod han i kraft av sin position som en vuxen, någonstans mellan trettio och hundra, vem kan avgöra åldern på en lärare?
Många år efteråt fick jag reda på att han bara var nittion år när han undervisade oss. Vilket betydde att när jag långt vid fyrtio års ålder sökte upp honom för ett reportage så var han fyrtiofem. Vi var med andra ord två killar i fyrtioårsldern och ingen skulle ha kunnat gissa att den ene en gång varit lärare åt den andra.
Vi satt på ett fik och pratade och plötsligt slog det mig att jag hade ju själv undervisat vid nittion års ålder och och om man flyttat några av mina elever till det där fiket så skulle folk som gick förbi ha sett en fem sex jämngamla gubbs sitta och prata. Medan det i själva verket var tre generationer. Tiden hade upphört - vi var alla i fyrtioårsålder och hade undervisat varandra. I tre led.
Kändes det lite lattjo? Jovisst.
torsdag 12 mars 2009
Ansvar och kompetens - vad är det?
Ordet ansvar blir allt luddigare i Sverige.
Vad betyder det? Och vad menas med kompetens? Om ett företag går dåligt så höjer man ledningens löner för att man vill försäkra sig om att deras kompetens ska vara kvar i företaget. Vad menas då med kompetens? Förmågan att köra ett företag i botten?
Normalt, när någon träder fram och säger att "jag tar hela ansvaret" så innebär detta ingenting. Ingen avgår, ändrar sig, gör avbön... det räcker tydligen med att deklarera att man tar inte bara ansvaret utan det fulla ansvaret. Så är saken klar.
Om någon är ansvarig för städningen på våra sjukhus så tolkar den ansvarige tydligen detta ansvar så att han ska anställa en städfirma. Därefter tycker han sig ha gjort sitt, om städfirman misssköter sig så är det tydligen firman som fått överta ansvaret.
Uppenbarligen är det inte nog med att anställa en städfirma om man ska ha ansvar för städning på sjukhus. Det vill till att man hela tiden kontrollerar att denna städning också blir utförd på ett nöjaktigt sätt.
Säg att man som individ har ansvar för att inte blir överkörd när man korsar en gata. Är det då tillräckligt att alltid gå mot grön gubbe och aldrig mot röd? Har man då tagit ansvar för att inte bli överkörd?
Jag skulle tro att de flesta som blir överkörda vid övergångställen har gått mot grön gubbe. Med andra ord är det inte tillräckligt. Bättre vore att tolka uttrycket "Du har ansvar för att inte bli överkörd" så att det betyder: Om du blir överkörd, oavsett under vilka omständigheter, så är det ditt fel för det är du som har ansvaret."
Vilket innebär att grön gubbe inte är nog, man måste också försäkra sig om att bilarna stannar och man måste därtill kolla att det inte kommer nån blådåre i fil nr 2 och blåser förbi mot rött ljus - då kan man bli överkörd lik förbannat.
Och att vara ett förbannat lik är ju ingen glädje, död är man, och ansvaret har man svikit. En gravsten med texten "Han hade förkörsrätt" är klen tröst hur rätt det än är.
Ofta ser jag unga mödrar som går mot grön gubbe och skjuter ut barnvagnen framför sig utan att kolla om det kommer någon i filen bakom den bil som stannat. Dessa mödrar tar inte ansvar för sitt barn, tvärtom, de utsätter ungen för livsfara. De borde dra vagnen bakom sig och kolla att inga bilar kommer.
Den som tar extremt allvarligt på sitt ansvar väntar tills inga bilar är inom synhåll överhuvudtaget och går sedan över, grön gubbe eller inte. Det gäller att inte bli överkörd, inte att följa reglerna.
Full kontroll - det är att ta ansvar.
Marcus Wallenberg höjde bankledningens löner och tog temporärt bort bonus med motiveringen att ledningen hade ett så stort ansvar och att "vi kräver väldigt mycket av dem" - han räknade upp omsättningssiffror och antalet anställda.
Men vad menar han med att ledningen har ett stort ansvar? Vad är det man kräver? Banken går uselt. Vad består ansvaret i och den så kallade kompetensen? Menar han att ledningen är perfekt men det är enbart yttre omständigheter som håller på att sänka bankskrället? Att i det läget ta bort bonus är väl OK, men betyder det att man erkänner att det är bara konjukturen som styr denna bonus och inte ledningens skicklighet?
Vad är egentligen kopplingarna mellan ansvar, bonus, vinst, förlust, konjunktur?
Om Volvo går dåligt - beror det på att ledningen bedömt efterfrågan felaktigt och satsat på fel bilar? Vari består då den omtalade kompetensen? Borde inte kompetens var detsamma som att kunna se framåt, bedöma efterfrågan och räkna vilken sorts bilar som kommer att sälja bäst?
Det är nåt lurt med alla dessa honnörsord.
Och om bonusar behövs för att ledningen ska orka gå till jobbet - vad är då lönen till för? Finns det företagsledare som säger till sig själva: Ja nu får jag ingen bonus så därför tänker jag inte göra mitt yttersta för mitt företag utan bara jobba lite halvhjärtat?
Vad är det för en typ?
Aktieägarna får i flera företag ingen utdelning. Om de vill ha utdelning oavsett resultat så är den saken lätt ordnat. Det är bara att skriva ett avtal med ledningen om att utdelning ska ske. då kan ledningen, som de alltid gör med bonus och hiskliga pensionsförmåner, säga att "ingångna avtal är till för att hållas."
Den frasen har räddad Bahamastillvaron åt mången kompetent företagsledare.
Vad betyder det? Och vad menas med kompetens? Om ett företag går dåligt så höjer man ledningens löner för att man vill försäkra sig om att deras kompetens ska vara kvar i företaget. Vad menas då med kompetens? Förmågan att köra ett företag i botten?
Normalt, när någon träder fram och säger att "jag tar hela ansvaret" så innebär detta ingenting. Ingen avgår, ändrar sig, gör avbön... det räcker tydligen med att deklarera att man tar inte bara ansvaret utan det fulla ansvaret. Så är saken klar.
Om någon är ansvarig för städningen på våra sjukhus så tolkar den ansvarige tydligen detta ansvar så att han ska anställa en städfirma. Därefter tycker han sig ha gjort sitt, om städfirman misssköter sig så är det tydligen firman som fått överta ansvaret.
Uppenbarligen är det inte nog med att anställa en städfirma om man ska ha ansvar för städning på sjukhus. Det vill till att man hela tiden kontrollerar att denna städning också blir utförd på ett nöjaktigt sätt.
Säg att man som individ har ansvar för att inte blir överkörd när man korsar en gata. Är det då tillräckligt att alltid gå mot grön gubbe och aldrig mot röd? Har man då tagit ansvar för att inte bli överkörd?
Jag skulle tro att de flesta som blir överkörda vid övergångställen har gått mot grön gubbe. Med andra ord är det inte tillräckligt. Bättre vore att tolka uttrycket "Du har ansvar för att inte bli överkörd" så att det betyder: Om du blir överkörd, oavsett under vilka omständigheter, så är det ditt fel för det är du som har ansvaret."
Vilket innebär att grön gubbe inte är nog, man måste också försäkra sig om att bilarna stannar och man måste därtill kolla att det inte kommer nån blådåre i fil nr 2 och blåser förbi mot rött ljus - då kan man bli överkörd lik förbannat.
Och att vara ett förbannat lik är ju ingen glädje, död är man, och ansvaret har man svikit. En gravsten med texten "Han hade förkörsrätt" är klen tröst hur rätt det än är.
Ofta ser jag unga mödrar som går mot grön gubbe och skjuter ut barnvagnen framför sig utan att kolla om det kommer någon i filen bakom den bil som stannat. Dessa mödrar tar inte ansvar för sitt barn, tvärtom, de utsätter ungen för livsfara. De borde dra vagnen bakom sig och kolla att inga bilar kommer.
Den som tar extremt allvarligt på sitt ansvar väntar tills inga bilar är inom synhåll överhuvudtaget och går sedan över, grön gubbe eller inte. Det gäller att inte bli överkörd, inte att följa reglerna.
Full kontroll - det är att ta ansvar.
Marcus Wallenberg höjde bankledningens löner och tog temporärt bort bonus med motiveringen att ledningen hade ett så stort ansvar och att "vi kräver väldigt mycket av dem" - han räknade upp omsättningssiffror och antalet anställda.
Men vad menar han med att ledningen har ett stort ansvar? Vad är det man kräver? Banken går uselt. Vad består ansvaret i och den så kallade kompetensen? Menar han att ledningen är perfekt men det är enbart yttre omständigheter som håller på att sänka bankskrället? Att i det läget ta bort bonus är väl OK, men betyder det att man erkänner att det är bara konjukturen som styr denna bonus och inte ledningens skicklighet?
Vad är egentligen kopplingarna mellan ansvar, bonus, vinst, förlust, konjunktur?
Om Volvo går dåligt - beror det på att ledningen bedömt efterfrågan felaktigt och satsat på fel bilar? Vari består då den omtalade kompetensen? Borde inte kompetens var detsamma som att kunna se framåt, bedöma efterfrågan och räkna vilken sorts bilar som kommer att sälja bäst?
Det är nåt lurt med alla dessa honnörsord.
Och om bonusar behövs för att ledningen ska orka gå till jobbet - vad är då lönen till för? Finns det företagsledare som säger till sig själva: Ja nu får jag ingen bonus så därför tänker jag inte göra mitt yttersta för mitt företag utan bara jobba lite halvhjärtat?
Vad är det för en typ?
Aktieägarna får i flera företag ingen utdelning. Om de vill ha utdelning oavsett resultat så är den saken lätt ordnat. Det är bara att skriva ett avtal med ledningen om att utdelning ska ske. då kan ledningen, som de alltid gör med bonus och hiskliga pensionsförmåner, säga att "ingångna avtal är till för att hållas."
Den frasen har räddad Bahamastillvaron åt mången kompetent företagsledare.
torsdag 5 mars 2009
En rolig dikt om armar som leker tumstock
För några nummer sedan skrev jag ett kåseri om amatörsnickarens magiska värld där räta vinklar var räta vinklar bara när vinklarna i fråga hade lust, där en meter är en meter för det mesta men inte alltid. Och så vidare. En värld full av överraskningar som den arme proffssnickaren inte får uppleva, en värld av döda ting, utrustade med skämtlynne.
Inte minst handlade kåseriet om den svåra konsten att mäta rätt. Det är ungefär som att stämma en gitarr, vanligtvis det sista en gitarrist lär sig, att stämma ett intstrument är en konst i sig och den behärskar man inte i rappet.
Med anledning av detta skrev Lilian i Länna till mig och bifogade en dikt, skriven, om jag nu fattat allt rätt, av Nicke Sjödin. Den var så bra att vill dela med mig av den till läsarna:
Bôggmästarn
Han va farli dukti
på å bôgge.
Spåntaka
å torvtaka
å på slute
eternittaka.
Men husa
som han bôggde
vart som dom vart.
För han hadd
ingen tumstock.
Han mäta
vä ärma.
Höll ut fammen
inne i rômme
å kute ut
å såge.
Men då han skull ut
genom fårstedöra
gatt´n ju
håll in ärma.
Å särne
då han komme ut
hiti brästappla,
då skul´n
komma ihôg
va han höll ärma
på för vis
inna han geck ut.
Då vart ä
ju som dä vart.
Iblann
rent skapligt.
I detta ångermanländska idiom (som jag tog för värmländska, se kommentarer) finns ordet gatt som betyder måste och särne som betyder sedan, i övrigt torde dikten vara begriplig. Men som sagt, även med tumstock kan det vara nog så besvärligt att få det rätt. Fast man har ju stött på proffssnickare som tittar i taket och sedan går ut på tunet och sågar till en fyrkant som passar precis - ögonmått som inte besväras av att man måste passera genom en dörr.
Inte minst handlade kåseriet om den svåra konsten att mäta rätt. Det är ungefär som att stämma en gitarr, vanligtvis det sista en gitarrist lär sig, att stämma ett intstrument är en konst i sig och den behärskar man inte i rappet.
Med anledning av detta skrev Lilian i Länna till mig och bifogade en dikt, skriven, om jag nu fattat allt rätt, av Nicke Sjödin. Den var så bra att vill dela med mig av den till läsarna:
Bôggmästarn
Han va farli dukti
på å bôgge.
Spåntaka
å torvtaka
å på slute
eternittaka.
Men husa
som han bôggde
vart som dom vart.
För han hadd
ingen tumstock.
Han mäta
vä ärma.
Höll ut fammen
inne i rômme
å kute ut
å såge.
Men då han skull ut
genom fårstedöra
gatt´n ju
håll in ärma.
Å särne
då han komme ut
hiti brästappla,
då skul´n
komma ihôg
va han höll ärma
på för vis
inna han geck ut.
Då vart ä
ju som dä vart.
Iblann
rent skapligt.
I detta ångermanländska idiom (som jag tog för värmländska, se kommentarer) finns ordet gatt som betyder måste och särne som betyder sedan, i övrigt torde dikten vara begriplig. Men som sagt, även med tumstock kan det vara nog så besvärligt att få det rätt. Fast man har ju stött på proffssnickare som tittar i taket och sedan går ut på tunet och sågar till en fyrkant som passar precis - ögonmått som inte besväras av att man måste passera genom en dörr.
tisdag 3 februari 2009
Skriv fler livstestamenten!
Ärade Vi-läsaren!
I nu pågående utgåva av tidningen har vi berättat om japanska män och kvinnor som skrivit ihop korta summeringar av sina liv, något de vill att barnen ska läsa sedan de gamla försvunnit, ett slags testamente, ett credo, ett tillrättaläggande, eller kanske en gott råd, sprunget ur den livserfarenhet avsändaren samlat på sig.
I samband med detta bad vi att svenskar skulle göra likdant. Skriv ner något vi kallade livstestamente. Några har redan kommit, jättebra inlägg varav ett var direkt gripande.
Men vi vill ha fler!
Ni ska på högst åtta rader eller ungefär ett tusen tecken få ner något väsentligt om ert liv, om det som var er största glädje eller största sorg, om det som gick snett, som lyckades, om att ni egentligen hade velat bli... pilot men att ni av olika skäl inte kunde.. en summering...
Skriv och skicka in till oss. Vi publicerar, anonymt förstås. Skicka med vanlig post och märk kuvertet "Livstestamente", adressen är Tidningen Vi, box 2052, 103 12 Stockholm eller sänd ett e-brev till Ingemar Unge, adress ingemar.unge@vi-tidningen.se.
Vi väntar! Låt det lilla formatet utmana er och skriv.
Hugget i sten över ert minne!
I nu pågående utgåva av tidningen har vi berättat om japanska män och kvinnor som skrivit ihop korta summeringar av sina liv, något de vill att barnen ska läsa sedan de gamla försvunnit, ett slags testamente, ett credo, ett tillrättaläggande, eller kanske en gott råd, sprunget ur den livserfarenhet avsändaren samlat på sig.
I samband med detta bad vi att svenskar skulle göra likdant. Skriv ner något vi kallade livstestamente. Några har redan kommit, jättebra inlägg varav ett var direkt gripande.
Men vi vill ha fler!
Ni ska på högst åtta rader eller ungefär ett tusen tecken få ner något väsentligt om ert liv, om det som var er största glädje eller största sorg, om det som gick snett, som lyckades, om att ni egentligen hade velat bli... pilot men att ni av olika skäl inte kunde.. en summering...
Skriv och skicka in till oss. Vi publicerar, anonymt förstås. Skicka med vanlig post och märk kuvertet "Livstestamente", adressen är Tidningen Vi, box 2052, 103 12 Stockholm eller sänd ett e-brev till Ingemar Unge, adress ingemar.unge@vi-tidningen.se.
Vi väntar! Låt det lilla formatet utmana er och skriv.
Hugget i sten över ert minne!
torsdag 29 januari 2009
Nygammalt om bonus och kärlek
Ska VD & Anhang ta ut miljonstora bonusar från ett företag som går på kneken och måste avskeda? Den frågan, så enkel att besvara, diskuteras just nu. En storfräsare till styrelseproffs, Martin Löf, slår fast att "ingångna avtal ska hållas".
Såklart.
Ibland uppvisar höjdarna en beundransvärd principfasthet, mitt i blåsten står de pall och viker inte en tum, trygga handen på ratten, fast det skälls och ylas omkring dem: avtal ska hållas.
Man blir imponerad.
Men begrunda följande lilla citat:
"I en tid då så många hederliga medborgare förlorar sin trygghet kunde jag för allt i världen inte gå med på att dra förtjänst av dubbla löner. "
Någon nutida vice VD eller någon politiker som satt sig att räkna sina pensioner och kommit fram till att han har sjutton stycken?
Nä, ingalunda.
Texten är från 1791 och skribenten är Lavoisier, Frankrikes mest ryktbara kemist som lyckades räkna ut syrets roll i förbränning och vände upp och ner på hela kemin sedan man under hans tid på allvar insett att luften bestod inte av en utan av många gaser, varav syre var en. Ingen liten upptäckt för medicinen heller, eftersom man fram till säg 1800 inte hade haft en aning om varför man andas.
Att man måste andas, det visste man efter talrika experiment med rep, men vad det där flämtandet av luft av och an hade för funktionen, det visste man inte.
Lavoisiers yttrande överlämnas härmed till samtidens begrundan.
Min ärade kollega Margaretha Nordgren här på Vi har citerat en fin dikt av Maria Wine på sin blogg, en vacker dikt om kärleken i vardagen.
Jag känner att jag måste kontra med en annan dikt.
Då och då hör man ju att det här med kärleksäktenskap är ett nytt påfund, förr var det mer politik, taktik, strategi och affär, med kontrahenterna sammanfösta redan i tioårsåldern , utvalda av föräldrarna som funnit ett parti som kunde gynna släkten eller landet.
Men även om det är sant det där med kärleksäktenskap måste man akta sig för slutsatsen att förr fanns inga kärleksrelationer mellan äkta makar.
Fel, fel, fel.
Det fanns till och med djup kärlek även mellan åldrande makar, som här, manifisterat i Paulus Silentiarius dikt:
Mera än ungdomens blomstrande hy dina rynkor jag älskar
mera, Philinna, långt mer, tändes min åtrå av dem.
Hellre tar jag i min hand dina tunga och mognade frukter
än den jungfruliga möns hårda och knopppande barm.
Ljuvare är mig din yppiga höst än våren hos andra,
mer än somrarnas sol värmer mig vinterns hos dig.
Skrivet någon gång under 600-talet i det bysantinska Konstantinopel.
Vackert, eller hur?
Såklart.
Ibland uppvisar höjdarna en beundransvärd principfasthet, mitt i blåsten står de pall och viker inte en tum, trygga handen på ratten, fast det skälls och ylas omkring dem: avtal ska hållas.
Man blir imponerad.
Men begrunda följande lilla citat:
"I en tid då så många hederliga medborgare förlorar sin trygghet kunde jag för allt i världen inte gå med på att dra förtjänst av dubbla löner. "
Någon nutida vice VD eller någon politiker som satt sig att räkna sina pensioner och kommit fram till att han har sjutton stycken?
Nä, ingalunda.
Texten är från 1791 och skribenten är Lavoisier, Frankrikes mest ryktbara kemist som lyckades räkna ut syrets roll i förbränning och vände upp och ner på hela kemin sedan man under hans tid på allvar insett att luften bestod inte av en utan av många gaser, varav syre var en. Ingen liten upptäckt för medicinen heller, eftersom man fram till säg 1800 inte hade haft en aning om varför man andas.
Att man måste andas, det visste man efter talrika experiment med rep, men vad det där flämtandet av luft av och an hade för funktionen, det visste man inte.
Lavoisiers yttrande överlämnas härmed till samtidens begrundan.
Min ärade kollega Margaretha Nordgren här på Vi har citerat en fin dikt av Maria Wine på sin blogg, en vacker dikt om kärleken i vardagen.
Jag känner att jag måste kontra med en annan dikt.
Då och då hör man ju att det här med kärleksäktenskap är ett nytt påfund, förr var det mer politik, taktik, strategi och affär, med kontrahenterna sammanfösta redan i tioårsåldern , utvalda av föräldrarna som funnit ett parti som kunde gynna släkten eller landet.
Men även om det är sant det där med kärleksäktenskap måste man akta sig för slutsatsen att förr fanns inga kärleksrelationer mellan äkta makar.
Fel, fel, fel.
Det fanns till och med djup kärlek även mellan åldrande makar, som här, manifisterat i Paulus Silentiarius dikt:
Mera än ungdomens blomstrande hy dina rynkor jag älskar
mera, Philinna, långt mer, tändes min åtrå av dem.
Hellre tar jag i min hand dina tunga och mognade frukter
än den jungfruliga möns hårda och knopppande barm.
Ljuvare är mig din yppiga höst än våren hos andra,
mer än somrarnas sol värmer mig vinterns hos dig.
Skrivet någon gång under 600-talet i det bysantinska Konstantinopel.
Vackert, eller hur?
måndag 26 januari 2009
Hallå, Petter! Och fy skäms!
Häromdagen hade ABC-nytt i TV ett inslag från en demonstration där Söderbor talade om att de tyckte att Söders parker inte ska bebyggas. Nä, vem tycker det. Redan har man fällt alla träd i den lilla eteriska miniskogen i kvarteret Filen intill Drakenbergskolosserna vid Hornsgatan. Och så är det på gång att bygga hus mitt i på en stor gård som omges av sammanbyggda hyreslängor också det vid Hornsgatan.
Igen bra idé det heller.
Nog finns det anledning för allmänheten att hålla koll på parknaggandet!
Men det som upprörde mig mest var Petter Lindfors yttrande. Han är ordförande i exploateringsnämnden och kunde inte begripa vad folk var arga på. Han sa att var inte det lite väl egoistisk av folk som redan hade bostad i innerstan att vägra andra människor samma möjlighet?
Ursäkta, men detta är ett bra korkat argument.
I så fall, bebygg Tanto och Kungsträdgården och Humlegården och Tegnérlunden och hela Långholmen och Rålambshovsparken... det kan ju finnas någon Huddingebo som gärna skulle vilja bo där och vem är väl vi att neka honom den möjligheten?
Petter Lindfors är högerman, eller moderat, som det numera heter, och hans argument påminner mig om det jag hörde i lumpen första dagen: "Ha gärna synpunkter på maten, men kom ihåg att de som klagar på maten i regel kommer från dåliga familjer."
De som vill bevara parker är alltså egoister som nekar arma norrlänningar att bo i Stockholms innerstad! Tänker bara på sig själva!
Nej min gode Petter, sådär argumenterar man inte. Vem tror du att du är? Hjalmar Mehr?
Det må ju vara att den lilla lunden i kvarteret Filen inte var någon större park, men en parks funktion och värde är inte alltid beroende på grönytans storlek. I det här fallet var det en välgörande slutpunkt på en lång rad höga massiva byggnader, en liten skuggad plats, ett litet byatorg mitt i storstan och den borde inte ha bebyggts.
När det gäller tätning av staden så visar exemplet Ringvägen att man kan få in en häpnadsväckande massa hus utan att förstöra parkområden, JM:s smalhus vid Högbergsgatan är också ett lyckat exempel.
Att börja nagga parker är en farlig väg.
Det vet envar som försökt klippa ner en häck eller en buske. Osäker på hur mycket man ska ta börjar man med några försynta små grenar högst upp, sen blir man djärvare och när solen går ner har man till sin egen fasa klippt ner hela häcken till spretstubb.
Se upp!
Och kom inte med några argument om egoism, milde Petter!
Igen bra idé det heller.
Nog finns det anledning för allmänheten att hålla koll på parknaggandet!
Men det som upprörde mig mest var Petter Lindfors yttrande. Han är ordförande i exploateringsnämnden och kunde inte begripa vad folk var arga på. Han sa att var inte det lite väl egoistisk av folk som redan hade bostad i innerstan att vägra andra människor samma möjlighet?
Ursäkta, men detta är ett bra korkat argument.
I så fall, bebygg Tanto och Kungsträdgården och Humlegården och Tegnérlunden och hela Långholmen och Rålambshovsparken... det kan ju finnas någon Huddingebo som gärna skulle vilja bo där och vem är väl vi att neka honom den möjligheten?
Petter Lindfors är högerman, eller moderat, som det numera heter, och hans argument påminner mig om det jag hörde i lumpen första dagen: "Ha gärna synpunkter på maten, men kom ihåg att de som klagar på maten i regel kommer från dåliga familjer."
De som vill bevara parker är alltså egoister som nekar arma norrlänningar att bo i Stockholms innerstad! Tänker bara på sig själva!
Nej min gode Petter, sådär argumenterar man inte. Vem tror du att du är? Hjalmar Mehr?
Det må ju vara att den lilla lunden i kvarteret Filen inte var någon större park, men en parks funktion och värde är inte alltid beroende på grönytans storlek. I det här fallet var det en välgörande slutpunkt på en lång rad höga massiva byggnader, en liten skuggad plats, ett litet byatorg mitt i storstan och den borde inte ha bebyggts.
När det gäller tätning av staden så visar exemplet Ringvägen att man kan få in en häpnadsväckande massa hus utan att förstöra parkområden, JM:s smalhus vid Högbergsgatan är också ett lyckat exempel.
Att börja nagga parker är en farlig väg.
Det vet envar som försökt klippa ner en häck eller en buske. Osäker på hur mycket man ska ta börjar man med några försynta små grenar högst upp, sen blir man djärvare och när solen går ner har man till sin egen fasa klippt ner hela häcken till spretstubb.
Se upp!
Och kom inte med några argument om egoism, milde Petter!
fredag 23 januari 2009
Lägg ner Antikrundan!
Det trevliga programmet Antikrundan har förstörts av SVT:s två allvarligaste åkommor, nämligen TT och SS, det vill säga, TrivselTerrorn och Show-Sjukan.
Ingenting får längre vara lugnt och informativt och småputtrigt, allt måste vara show och flamsigt och oseriöst.
För en tid sedan startades Antikrundan med samma goda stämning som i ett behagligt nernött magasin i P1 eller någon ädel gammal veckotidning. Programmet tog sig självt och sina tittar på allvar. Tanken var uppenbarligen att man genom att experter granskade diverse föremål som allmogen släpat dit skulle skapa en liten konsthistorisk kurs - varje föremål gav tittarna en intressant upplysning, dels om föremålet i sig och dels om hur experterna arbetar, vad de tittar på, hur de granskar ett skåp och lurar av det dess hemligheter om tillverkningsår, ort och kanske upphovsman.
Då och då kan man få uppleva en sådan gyllene stund även i dagens Antikrundan, men de blir färre och färre, och experterna får mindre och mindre tid på sig.
Trevlighetsmonstret Anne Lundberg är en katastrof för programmet, hon hoppar omkring och skrattar sönder allt och i stället för att granska antika föremål tvingas experterna att bada, fjanta omkring, skratta med Anne, köpa krukor på loppis och åka bil. Allt annat än sådant som de borde göra: nämligen att granska föremål och avge sina omdömen och motivera dem.
Bort med Anne Lundberg, så fort som möjligt.
Antikrundan var en gång ett lärorikt program med en trevlig form och behaglig atmosfär.
Nu går det helt i linje med hallåornas löjliga snack mellan programmen. Huvet på sned, infantilt, showigt, hoppigt...
Och bildredaktören har tydligen aldrig kommit på idén att gå runt ett föremål med kameran så att tittarna noga kan granska det, i stället uppehåller man sig vid ägarens ansikte eller expertens...
Hur kan man på detta sätt tillåtas att förstöra ett bra TV-program?
Fyran har redan slaktat Äntligen hemma på samma sätt. Från början var det ett program av tipskaraktär, tittarna fick se hur man kan utforma och bygga en altan, en trappa, göra om ett stort barnrum till två små...
Även om programmet förstås inte bjöd på en fullständigt instruktion så var demonstrationen handfast nog för att sätta igång en och annan amatörsnickare. Det var ofta fyndigt och uppslagsrikt.
Nu vete fan var det är. Trams och folk som bär grejor och gnäller över om att de har ont om tid och vädret är dåligt, tävlingar och ja... förstört är det i alla fall, fullkomligt.
Ingenting får vara lugnt och småputtrigt och informativt. Det m å s t e tydligen vara sprall och ball och larv... annars byter folk kanal. Tror TV. Men det är tvärtom: häromdagen bytte jag kanal, jag stod inte ut med mitt före detta favoritprogram Antikrundans trams och bytte till ett program om aids och hiv med den brittiske skådespelaren Stephen Fry som ciceron.
Ett allvarligt program som tilläts vara allvarligt, men lite roligt här och var ändå. Så som Antikrunden en gång var innan klåfingrarna fick av sig handskarna.
Förresten är det kul när folk hittat en kruka i garaget som de tidigare haft kalk i till gräsmattan och så visar det sig att den är värd 240 000 kronor på vilken Sotherby´s som helst.
Fast Vittnet, som är sadist, säger att det roligaste han vet är när folk kommer dragande med en stol och experten säger ja hördudu hade du låtit bli att måla den illgul hade den varit värd 700 000 kronor, men nu ska du vara glad om du får femtio spänn för den.
Så elak är han. Vittnet alltså.
Ingenting får längre vara lugnt och informativt och småputtrigt, allt måste vara show och flamsigt och oseriöst.
För en tid sedan startades Antikrundan med samma goda stämning som i ett behagligt nernött magasin i P1 eller någon ädel gammal veckotidning. Programmet tog sig självt och sina tittar på allvar. Tanken var uppenbarligen att man genom att experter granskade diverse föremål som allmogen släpat dit skulle skapa en liten konsthistorisk kurs - varje föremål gav tittarna en intressant upplysning, dels om föremålet i sig och dels om hur experterna arbetar, vad de tittar på, hur de granskar ett skåp och lurar av det dess hemligheter om tillverkningsår, ort och kanske upphovsman.
Då och då kan man få uppleva en sådan gyllene stund även i dagens Antikrundan, men de blir färre och färre, och experterna får mindre och mindre tid på sig.
Trevlighetsmonstret Anne Lundberg är en katastrof för programmet, hon hoppar omkring och skrattar sönder allt och i stället för att granska antika föremål tvingas experterna att bada, fjanta omkring, skratta med Anne, köpa krukor på loppis och åka bil. Allt annat än sådant som de borde göra: nämligen att granska föremål och avge sina omdömen och motivera dem.
Bort med Anne Lundberg, så fort som möjligt.
Antikrundan var en gång ett lärorikt program med en trevlig form och behaglig atmosfär.
Nu går det helt i linje med hallåornas löjliga snack mellan programmen. Huvet på sned, infantilt, showigt, hoppigt...
Och bildredaktören har tydligen aldrig kommit på idén att gå runt ett föremål med kameran så att tittarna noga kan granska det, i stället uppehåller man sig vid ägarens ansikte eller expertens...
Hur kan man på detta sätt tillåtas att förstöra ett bra TV-program?
Fyran har redan slaktat Äntligen hemma på samma sätt. Från början var det ett program av tipskaraktär, tittarna fick se hur man kan utforma och bygga en altan, en trappa, göra om ett stort barnrum till två små...
Även om programmet förstås inte bjöd på en fullständigt instruktion så var demonstrationen handfast nog för att sätta igång en och annan amatörsnickare. Det var ofta fyndigt och uppslagsrikt.
Nu vete fan var det är. Trams och folk som bär grejor och gnäller över om att de har ont om tid och vädret är dåligt, tävlingar och ja... förstört är det i alla fall, fullkomligt.
Ingenting får vara lugnt och småputtrigt och informativt. Det m å s t e tydligen vara sprall och ball och larv... annars byter folk kanal. Tror TV. Men det är tvärtom: häromdagen bytte jag kanal, jag stod inte ut med mitt före detta favoritprogram Antikrundans trams och bytte till ett program om aids och hiv med den brittiske skådespelaren Stephen Fry som ciceron.
Ett allvarligt program som tilläts vara allvarligt, men lite roligt här och var ändå. Så som Antikrunden en gång var innan klåfingrarna fick av sig handskarna.
Förresten är det kul när folk hittat en kruka i garaget som de tidigare haft kalk i till gräsmattan och så visar det sig att den är värd 240 000 kronor på vilken Sotherby´s som helst.
Fast Vittnet, som är sadist, säger att det roligaste han vet är när folk kommer dragande med en stol och experten säger ja hördudu hade du låtit bli att måla den illgul hade den varit värd 700 000 kronor, men nu ska du vara glad om du får femtio spänn för den.
Så elak är han. Vittnet alltså.
onsdag 21 januari 2009
När Marlon visade sitt för Anthony...
Apropå den nyligen timade Guldbaggegalan, som gör vad den kan för att likna Oscarssutdelningen.
Är det verkligen så lyckat med nomineringar? Måste det verkligen vara tre pers som tävlar om varenda Oscar eller Bagge eller August? Är det inte i grymmaste laget? Låta folk sitta på halster och sedan tvinga dem att inte se besvikna ut.
Fast de är besvikna, kanske rentav arga.
Räcker det inte med att publiken hålls i okunnighet om vem pristagaren är? Det blir väl spännande nog? Inte har väl krutet gått ur Nobelfestligheterna bara för att man sedan flera veckor känt till vilka pristagarna är?
Som det nu är blir nomineringen nästan finare än priset och det är nomineringen man skryter om i bioannonser och i bokhandelsfönster. Precis som folk numera tycks mer rädda för att bli varslade än att bli arbetslösa. Hur fick varslet denna egenartade ställning?
Nå. Ett år var Anthony Quinn, Marlon Brando och Alec Guinness nominierade till bästa manliga ja om det nu var huvudroll eller biroll. I alla fall var det dessa tre. Tumvirvlar, trumpeter och kuvert... Guinness fick stayetten.
När publiken efter avslutad prisutdelning drog sig ur salen för att festa respektive dränka sorgen stötte Brando och Quinn ihop i dörrn och Anthony Quinn sa:
- Om du visar mig ditt tacktal ska du få se mitt.
Är det verkligen så lyckat med nomineringar? Måste det verkligen vara tre pers som tävlar om varenda Oscar eller Bagge eller August? Är det inte i grymmaste laget? Låta folk sitta på halster och sedan tvinga dem att inte se besvikna ut.
Fast de är besvikna, kanske rentav arga.
Räcker det inte med att publiken hålls i okunnighet om vem pristagaren är? Det blir väl spännande nog? Inte har väl krutet gått ur Nobelfestligheterna bara för att man sedan flera veckor känt till vilka pristagarna är?
Som det nu är blir nomineringen nästan finare än priset och det är nomineringen man skryter om i bioannonser och i bokhandelsfönster. Precis som folk numera tycks mer rädda för att bli varslade än att bli arbetslösa. Hur fick varslet denna egenartade ställning?
Nå. Ett år var Anthony Quinn, Marlon Brando och Alec Guinness nominierade till bästa manliga ja om det nu var huvudroll eller biroll. I alla fall var det dessa tre. Tumvirvlar, trumpeter och kuvert... Guinness fick stayetten.
När publiken efter avslutad prisutdelning drog sig ur salen för att festa respektive dränka sorgen stötte Brando och Quinn ihop i dörrn och Anthony Quinn sa:
- Om du visar mig ditt tacktal ska du få se mitt.
måndag 19 januari 2009
En sillmacka i början och en i slutet - till minne av Anders Isaksson
I det nummer av tidningen Vi som ligger ute i kioskerna ännu ett par dagar (idag den 19 jan) finns en intervju jag gjorde med Anders Isaksson, författare, journalist och debattör. Han avled för några dagar sedan, fullkomligt oväntat, i en krafig hjärtinfarkt. Sextiofem år gammal, full av projekt och planer.
- Jag har helt otroliga kopieringskostnader, sa han när vi satt och pratade om hans senaste bok, den om revolutionen i Sverige 1809, eftersom man inte får röka i arkiv och bibliotek. Så jag säger åt dem: kopiera alltihop! Och det kostar. Men å andra sidan kan jag ta kopiorna och cykla hem till mig och tända pipan medan jag läser mina dokument.
Kanske den där pipan haft sin roll i detta plötsliga dödsfall, som chockerade mig svårt.
- Det känns som att se sig i spegeln och upptäcka att en framtand saknas, sa en mina vänner som kände Anders bättre än jag.
Nu lever vi alla utan den där framtanden och så kommer det att förbli.
Anders kände jag sedan vår gemensamma tid på DN. På den tiden låg Svenska Dagbladet i ett stort hus intill DN-skrapan. Svenskans hus var något lägre än DN:s och kallads Grindstugan. I botten på Grindstugan låg en skämtsam krog som hette Marginalen och där fanns skämtsamma rätter som hette Ingressen och dylikt.
När jag var ny på tidningen vågade man sig dit på löningsdagen och där hittade man Anders Isaksson och andra luttrade redaktörer.
- Vad ska du ha då? sa Anders till mig.
- Tja en liten öl kanske, sa jag, kassan var rätt anorektisk eftersom lönen var 1 200 kronor i månaden och jag hade familj.
- Nog ska du ha en STOR öl, trodde Anders.
Sen lirkade han ur mig att jag gärna skulle vilja ha Marginalens berömda sillmacka och när han väl fått detta klart för sig sa han:
- En sillmacka och en öl kan man ju inte gärna peta i sig utan en sup.
Till slut beställde och betalade han en sillmacka, en stor stark och en sexa Skåne till nybörjaren.
Han bjöd.
Maken till generös man. Jag var stolt som en örn och aldrig har väl en sillmaka och en dragnagel smakat så fint. Än i dag är jag imponerad över denna generositet mot en liten nybörjare på redaktionen. Men sådär var fler av de gamla fuxarna mot noviserna: Ströyer och Jolo och Red Top med flera - allihop välvilliga, uppmuntrande och snälla.
Det var mitt första möte med Anders Isaksson. Bättre start kunde man inte tänka sig. Konstigt nog uppfattade jag honom som betydligt äldre än mig - han var äldre i yrket men bara ett år skilde oss åt. Well, sen har vi sporadiskt hållit kontakt och jag har intervjuat honom flera gånger ofta i samband med utgivandet av någon hans många böcker.
Anders hade egenheten att själv arrangera releasepartyn för press och vänner. Förläggaren fick finna sig i att vara gäst hos Anders. Nu har han ett sådant arrangemang planerat och beställt för den senaste och sista boken. Allt är beställt, klappat och klart: lokal och vin och öl och vatten och mat. Det är bara det att releasepartyt är förvandlat till en minnesstund egendomligt nog i regi av den avlidne.
Jag vet inte var Anders ska begravas och under vilka former. Men i stället för blommor kommer jag en kväll smyga dit en sillmacka, en öl och en sexa Skåne som tack för en vacker bekantskap som började med en sån fin generositet.
- Jag har helt otroliga kopieringskostnader, sa han när vi satt och pratade om hans senaste bok, den om revolutionen i Sverige 1809, eftersom man inte får röka i arkiv och bibliotek. Så jag säger åt dem: kopiera alltihop! Och det kostar. Men å andra sidan kan jag ta kopiorna och cykla hem till mig och tända pipan medan jag läser mina dokument.
Kanske den där pipan haft sin roll i detta plötsliga dödsfall, som chockerade mig svårt.
- Det känns som att se sig i spegeln och upptäcka att en framtand saknas, sa en mina vänner som kände Anders bättre än jag.
Nu lever vi alla utan den där framtanden och så kommer det att förbli.
Anders kände jag sedan vår gemensamma tid på DN. På den tiden låg Svenska Dagbladet i ett stort hus intill DN-skrapan. Svenskans hus var något lägre än DN:s och kallads Grindstugan. I botten på Grindstugan låg en skämtsam krog som hette Marginalen och där fanns skämtsamma rätter som hette Ingressen och dylikt.
När jag var ny på tidningen vågade man sig dit på löningsdagen och där hittade man Anders Isaksson och andra luttrade redaktörer.
- Vad ska du ha då? sa Anders till mig.
- Tja en liten öl kanske, sa jag, kassan var rätt anorektisk eftersom lönen var 1 200 kronor i månaden och jag hade familj.
- Nog ska du ha en STOR öl, trodde Anders.
Sen lirkade han ur mig att jag gärna skulle vilja ha Marginalens berömda sillmacka och när han väl fått detta klart för sig sa han:
- En sillmacka och en öl kan man ju inte gärna peta i sig utan en sup.
Till slut beställde och betalade han en sillmacka, en stor stark och en sexa Skåne till nybörjaren.
Han bjöd.
Maken till generös man. Jag var stolt som en örn och aldrig har väl en sillmaka och en dragnagel smakat så fint. Än i dag är jag imponerad över denna generositet mot en liten nybörjare på redaktionen. Men sådär var fler av de gamla fuxarna mot noviserna: Ströyer och Jolo och Red Top med flera - allihop välvilliga, uppmuntrande och snälla.
Det var mitt första möte med Anders Isaksson. Bättre start kunde man inte tänka sig. Konstigt nog uppfattade jag honom som betydligt äldre än mig - han var äldre i yrket men bara ett år skilde oss åt. Well, sen har vi sporadiskt hållit kontakt och jag har intervjuat honom flera gånger ofta i samband med utgivandet av någon hans många böcker.
Anders hade egenheten att själv arrangera releasepartyn för press och vänner. Förläggaren fick finna sig i att vara gäst hos Anders. Nu har han ett sådant arrangemang planerat och beställt för den senaste och sista boken. Allt är beställt, klappat och klart: lokal och vin och öl och vatten och mat. Det är bara det att releasepartyt är förvandlat till en minnesstund egendomligt nog i regi av den avlidne.
Jag vet inte var Anders ska begravas och under vilka former. Men i stället för blommor kommer jag en kväll smyga dit en sillmacka, en öl och en sexa Skåne som tack för en vacker bekantskap som började med en sån fin generositet.
onsdag 7 januari 2009
Jultallrik, Ernst Hugo och bildsättning
Om man har ett sånt torftigt julbord som jag borde man kunna lägga av helt. Jag käkar sill och skinka.
Skinka äter jag hela året varför det inte precis känns som någon sensation att ställa upp en skinka på bordet intill granen. Sill äter jag även till påsk och midsommar. Det är inte jultypiskt precis. Förekommer året runt.
Nästa jul funderar jag allvarligt på att göra en liten förrättstallrik som innehåller det jag brukar ha på mitt så kallade julbord. Prinskorv är för övrigt alldeles för mesigt, jag köper andra liknande korvar med mer kryddor i. Nej en liten tallrik med en liten bit skinka, en liten bit leverpastej (äts enbart vid jul) och en korv och en klick rödkål och en liten hörna för sillen - sen är den traditionella julen avklarad och man kan sätta tänderna i något verklig godis som hummer eller nåt.
Under helgerna sände TV ett fint progam om Ernst Hugo Järegård. Han hade en svårartad farsa, den gossen. Jag knallade runt i Ystad för många år sedan. Ernst Hugo visade mig vältaligt sin barndomsstad.
- Här, sa han, här låg en skoaffär, dit brukade min far bankdirektören gå in och snoka lite då och då. När han hittat ett par dojor han ville ha sa han: "Sätt undan de där skorna tills det blir rea!"
Att han med sin feta lön skulle betala fullt pris föll honom inte in.
Som pamp i staden var han, farsan alltså, förstås bekant med ortens andra höjdare, bland dem överläkaren vid lasarettet. Han och doktorn la in sig en gång om året på rundsmörjning på sjukhuset, privatrum. En vecka.
- Och förstås full service från sjuksköterskor som inte vågade säga nej, sa Ernst Hugo.
Skådespelaren Järegård var synnerligen charmerande och en väldigt rolig ciceron, bitsk och sarkastisk. När dagen var slut körde jag honom tillbaka till hans landställe och han envisade med att köpa två kilo potatis av en alldeles särskilt sort åt mig.
- Den här ska du ha, sa han, helt fantastisk potatis!
Jag återvände till Stockholm med anteckningsblock och potatis.
En annan skådespelare som jag ideligen stötte på, dock utan att tala med honom, var Sven Lindberg som bodde på min gata på Söder. Han var ibland ute med hunden och ibland var han bara ute med sig själv. Men han talade aldrig med mig, utom en gång, då han sprang ifatt mig på gatan och sa:
- Ursäkta att jag stör, men kom och titta här.
Han tog mig i armen och förde mig till en liten röd bil. Bak på den satt en dekal, med följande text:
"Håll avstånd - hundar i bilen."
- Håll avstånd... muttrade Lindberg, alltså, vad i all världen kan det vara för samband mellan avstånd och hundar? Kan man tänka sig motsatsen? "Kör nära, kattor i bilen" eller "Inga hundar alls"... Alltså, jag föstår inte denna text.
Det gjorde inte jag heller.
- Kanske man menar att man inte ska parkera så tätt inpå för då kommer inte hundarna ut, föreslog jag.
- Man måste ju kära väldigt nära för att kunna läsa denna text, sa Lindberg.
Sen såg jag honom åtskilliga gånger på gatan men det var enda gången han talade med mig.
TV är ett bildmedium, vilket syns tydligt i Rapport och Aktuellt. Ända sedan finanskrisen drog igång har jag nu sett, var och varannan dag, ett antal grabbar som spänner upp en kohud på ett galler, förmodligen i avsikt att därav tillverka stolar för en bil.
De håller på att bli symbol för finanskrisen och det dröjer väl inte länge förrän någon aftontidning gör reportage om dem. TV-kändisar, som de blivit. Hämtade från verkligheten.
Jag tycker det skulle vara kul att se en hel Rapportsändning enbart illustrerad med den där maskinen som räknar hundralappar, en kär bekant som också brukar vara med under åtminstone ekonominyheterna. Det vore rätt kul. Och vilsamt.
En gång gjorde britten David Frost ett nyhetsprogram där han bildsatte vartenda ord som ankaret yttrade:
President Johnson (bild) in the White House (bild) said that the Russian leaders (bild) are welcome to the White House (bild)... och så vidare. Mycket roligt.
Kan inte TV visa den igen?
Skinka äter jag hela året varför det inte precis känns som någon sensation att ställa upp en skinka på bordet intill granen. Sill äter jag även till påsk och midsommar. Det är inte jultypiskt precis. Förekommer året runt.
Nästa jul funderar jag allvarligt på att göra en liten förrättstallrik som innehåller det jag brukar ha på mitt så kallade julbord. Prinskorv är för övrigt alldeles för mesigt, jag köper andra liknande korvar med mer kryddor i. Nej en liten tallrik med en liten bit skinka, en liten bit leverpastej (äts enbart vid jul) och en korv och en klick rödkål och en liten hörna för sillen - sen är den traditionella julen avklarad och man kan sätta tänderna i något verklig godis som hummer eller nåt.
Under helgerna sände TV ett fint progam om Ernst Hugo Järegård. Han hade en svårartad farsa, den gossen. Jag knallade runt i Ystad för många år sedan. Ernst Hugo visade mig vältaligt sin barndomsstad.
- Här, sa han, här låg en skoaffär, dit brukade min far bankdirektören gå in och snoka lite då och då. När han hittat ett par dojor han ville ha sa han: "Sätt undan de där skorna tills det blir rea!"
Att han med sin feta lön skulle betala fullt pris föll honom inte in.
Som pamp i staden var han, farsan alltså, förstås bekant med ortens andra höjdare, bland dem överläkaren vid lasarettet. Han och doktorn la in sig en gång om året på rundsmörjning på sjukhuset, privatrum. En vecka.
- Och förstås full service från sjuksköterskor som inte vågade säga nej, sa Ernst Hugo.
Skådespelaren Järegård var synnerligen charmerande och en väldigt rolig ciceron, bitsk och sarkastisk. När dagen var slut körde jag honom tillbaka till hans landställe och han envisade med att köpa två kilo potatis av en alldeles särskilt sort åt mig.
- Den här ska du ha, sa han, helt fantastisk potatis!
Jag återvände till Stockholm med anteckningsblock och potatis.
En annan skådespelare som jag ideligen stötte på, dock utan att tala med honom, var Sven Lindberg som bodde på min gata på Söder. Han var ibland ute med hunden och ibland var han bara ute med sig själv. Men han talade aldrig med mig, utom en gång, då han sprang ifatt mig på gatan och sa:
- Ursäkta att jag stör, men kom och titta här.
Han tog mig i armen och förde mig till en liten röd bil. Bak på den satt en dekal, med följande text:
"Håll avstånd - hundar i bilen."
- Håll avstånd... muttrade Lindberg, alltså, vad i all världen kan det vara för samband mellan avstånd och hundar? Kan man tänka sig motsatsen? "Kör nära, kattor i bilen" eller "Inga hundar alls"... Alltså, jag föstår inte denna text.
Det gjorde inte jag heller.
- Kanske man menar att man inte ska parkera så tätt inpå för då kommer inte hundarna ut, föreslog jag.
- Man måste ju kära väldigt nära för att kunna läsa denna text, sa Lindberg.
Sen såg jag honom åtskilliga gånger på gatan men det var enda gången han talade med mig.
TV är ett bildmedium, vilket syns tydligt i Rapport och Aktuellt. Ända sedan finanskrisen drog igång har jag nu sett, var och varannan dag, ett antal grabbar som spänner upp en kohud på ett galler, förmodligen i avsikt att därav tillverka stolar för en bil.
De håller på att bli symbol för finanskrisen och det dröjer väl inte länge förrän någon aftontidning gör reportage om dem. TV-kändisar, som de blivit. Hämtade från verkligheten.
Jag tycker det skulle vara kul att se en hel Rapportsändning enbart illustrerad med den där maskinen som räknar hundralappar, en kär bekant som också brukar vara med under åtminstone ekonominyheterna. Det vore rätt kul. Och vilsamt.
En gång gjorde britten David Frost ett nyhetsprogram där han bildsatte vartenda ord som ankaret yttrade:
President Johnson (bild) in the White House (bild) said that the Russian leaders (bild) are welcome to the White House (bild)... och så vidare. Mycket roligt.
Kan inte TV visa den igen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
